Har längtat hela året.

Det är lördag och solen skiner. Och det är ju jättefint, men allra bäst är att Stockholms kulturnatt händer ikväll. Jag känner mig nästan löjligt rusig i kroppen, som när man har druckit tre glas prosecco och musik flödar ur en högtalare och man pratar lite för högt och det är alldeles omöjligt att inte låta kroppen fångas av musiken.

Fast det enda som har passerat genom den här kroppen är en brunch tillsammans med min son. Croissanter och amerikanska pannkakor med lönnsirap och blåbär och hallon och apelsinjuice. För jag har en stor man med feber, som jag har bäddat ner i sängen, och en liten man som är mitt sällskap för dagen. Och om någon timme ska jag ta den senare under armen och gå på muséerunda.

Bara han och jag och en bunt kvällsöppna museum och caféer. Jag kan inte tänka mig något bättre just idag faktiskt.

Torsdagarna.

Jag låter lätta fingrar spela över bokryggarna på Akademibokhandeln. Hittar ingenting som lockar, tänker att en timme med telefonen också spiller tiden. Beställer ett glas rött på Klang, sjunker ner i min vanliga fåtölj. I fåtöljerna snett över sitter en man och kvinna. Jag hör var de pratar om, även om jag inte aktivt tjuvlyssnar.

De verkar vara vänner. Mannen tittar på mig. Först bara en snabb blick, sedan en till och en till och en till. Han skapar anledningar att titta åt mitt håll, spanar efter servitrisen, säger att stället är fint, men han dröjer med blicken vid mitt ansikte. Han är en vacker man. Ett kort och välvårdat skägg, armarna fulla med vackra mönster och färger. Och hans ögon är fina och fulla av både blyghet och uppskattning.

Och jag skulle aldrig någonsin agera på något sådant, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde något för mig. För det gör det. Jag går därifrån med en självkänsla som mår lite bättre än innan, bara en gnutta.

Men även logiskt tänkande gör ont.

Vi har det inte så bra just nu. Livet handlar så mycket om Kims jobb. Om jag säger att jag har haft en körig dag svarar han alltid så att man förstår att hans har varit värre. Om jag säger att jag är trött är han alltid tröttare. Och han handlar ingen mat och han är bara i köket för att äta det jag har tillagat och han tvättar ingen tvätt och han förhör inga läxor och han städar inga ytor alls. Han bara jobbar. Jobbar och klagar och suckar.

Och jag känner hur det nästan kan bubbla i mig av glädje ibland. När jag står i en kö och ska beställa lunch och mina kollegor skämtar eller när min son med rösten full av iver berättar om något som hänt under dagen. Men inte när jag är i samma rum som min man. Inte just nu. Istället känner jag hur irritationen fyller mig när han är där. Känner hur jag biter ihop om hur missnöjd jag är. Det händer att jag tänker att han inte tillför något till mitt liv.

Samtidigt vet jag ju att det inte är så här jag känner. Inte egentligen. För jag älskar ju honom, har gjort det i så många år. Men de senaste veckorna har han varit en människa som är svårare att tycka om. Så fokuserad på sig själv, så blind för alla andra. Och jag försöker förlika mig med att det är så här i förhållanden. Att det går upp och ner, att det inte bara kan vara rosa sockervadd i bröstkorgen utan att det ibland också måste vara sextio timmars arbetsveckor och trötthet och instängd irritation.

Och att vi kan komma ut på andra sidan och fortfarande vara intakta.

Om att verkligen behöva vår snart.

Jag är så genomskinlig idag. Huden är alldeles tunn och vätskefylld under ögonen, spänner över kindbenen. Våren verkar hålla sig på avstånd. Regn, regn, regn. Igår gick vi till Adlibris och fyllde på med böcker, sedan gick vi till K25 och åt burgare. Läsk mitt i veckan till barnet, han konstaterade själv att han är ganska bortskämd. Men han kan uppskatta det, jag tänker att det ursäktar mig lite. Att det hade varit värre om han inte såg det fina i det.

Vi har börjat planera sommaren. Bara lite, bara försiktigt. Gjort de största penseldragen. Adrians pappa, den genetiska, undrade om Adrian kan vara hos honom under hans fyra semesterveckor. Frågan har aldrig ställts förut och Adrian blev så glad. Det gör ont i mig, men det går inte att neka till. Och egentligen tror jag ju att det är bra för dem båda.

Och det löste sig ganska fint, för Adrian kommer vara där de fyra veckorna innan vi går på semester. Dessutom kommer han hem en helg på mitten och sedan lagom tills jag går på semester. Hela vecka tjugonio är det bara jag och Adrian under dagarna, Kim jobbar fortfarande då. Vi är så lika, barnet och jag, att det brukar kunna bli väldigt bra när vi hänger förutsättningslöst bara han och jag. Vi gillar samma sorts saker, är fullständigt nöjda med att köpa varsin bok och glass och läsa bort ett par timmar på en parkbänk.

Och nu tittar solen fram över trädtopparna, in genom mitt fönster och över datorskärmen. Jag har en sallad som väntar till lunchen och Lars Keplers senaste som lunchsällskap. Kanske kommer jag sluta vara så genomskinlig, så matt, alldeles snart.

Om att hitta nya sidor av sig själv.

Så jag var i ett nakenbadhus igår. Det var en intressant upplevelse. Och då menar jag inte så som man ibland säger att något är intressant som en omskrivning för udda eller avvikande eller konstigt. Det var intressant, på riktigt intressant. Och alldeles fantastiskt.

När jag kom dit berättade jag för kvinnan i receptionen att det var min första gång där. (Reception är för övrigt en omskrivning för hål i väggen. Det var charmigt. Och då menar jag charmigt utan omskrivning.) Hon sa att man själv väljer om badkläder ska vara på eller av, men att de allra flesta brukar välja av.

Sedan öppnades dörren till en ny värld. En värld med kvinnor, de allra flesta någonstans mellan tjugo och fyrtio, främlingar tillsammans i ett omklädningsrum, i en bastu, i en bassäng, i miniatyrbadkar. Det var något med stämningen, något i hur man talade med varandra. Något väldigt vackert. En snällhet, omtanke. Det naturliga i att låna ut sin hårborste eller en gnutta ansiktskräm till en främling som glömt sin egen hemma.

Stället var helt fantastiskt. Byggdes som ett kloster i mitten av sjuttonhundratalet och blev senare en pojkskola. Man simmar i en mörk källare med ett högt valv till tak, med levande ljus på kanterna och Frank Sinatra strömmande ur en högtalare. När det blev en pojkskola sattes små, små badkar in i anslutning till simbassängen. De finns fortfarande kvar, sagolika att sitta i med en ansiktsmask och badbomb.

Måndagar och torsdagar är kvinnornas dagar på Storkyrkobadet. Måndagar kommer bli min dag. Jag längtar redan. Ni vet hur man ibland kommer på sig själv med att ha ett stort leende i ansiktet, ett som man bara inte kan hålla tillbaka hur man än försöker, så var det igår.

Så fantastiskt upplevelse.

Måndagar.

Det känns som att det alltid är måndag. Den här vaknade jag av alarmet klockan sju. Satte mig upp på sängkanten, sneglade ner på mannen bredvid mig och välte sakta tillbaka ner intill hans rygg. Placerade näsan mot hans hud och somnade om. Jag kan tänka mig att det i slutet av dagen kommer räknas som de bästa tjugo minuterna under timmarna som passerat.

Det känns som en mellanvecka. En sån där alla fem vardagar är arbetsdagar fyllda till bredden. Jag ska försöka göra den rolig, göra innehållet mindre ansträngande. Kanske blanda in ett glas cava på en uteservering och en munk från Dunkin' Donuts och en bok från Adlibris. Såna saker. Enkla, små medel som gör det lite roligare.

Och ikväll ska jag gå till Storkyrkobadet i Gamla stan. Tror jag åtminstone, vill nämligen minnas att jag har läst någonstans att det är ett nakenbad, men jag hoppas att jag har fel. Tänker dock att det kan vara en bra sak att undersöka innan, sedan vet jag inte riktigt vad jag ska göra av informationen. Är inte helt hundra på att jag vill bada naken med en hög andra kvinnor, men å andra sidan, varför inte egentligen? Äsch, vi får se.

Hundra kolor senare.

Jag vet inte var min arbetslust tog vägen idag. Den försvann någonstans på förmiddagen och kom aldrig åter. Jag har mest bara fastnat i arbetsuppgifter idag, kört fast och suckat och inte kommit vidare. Trasslat in mig i pivottabeller och andra saker jag inte begriper. Fick till sist muta mig själv, jobba tjugo minuter, ät en ako-kola.

Jag var för övrigt i ett badhus igår. Det var en spännande upplevelse. Har nu ömma muskler i cirka hela kroppen, men det var det värt. Det var en annan sorts trötthet i kroppen efteråt, annat än efter gymträning. Tänker att det skulle vara en bra träningsform en dag i veckan. Fick feeling och kollade vad det skulle kosta med årskort på Centralbadet, men nådde ganska snart slutsatsen att tiotusenåttahundra är några kronor för mycket.

Det är synd. Det hade varit ett fint inslag i vardagen att träna där. Nåväl, nu står mitt barn bredvid och knackar mig på axeln och undrar om vi kan gå och köpa en ny bok till honom. Det låter ändå som ett rimligt önskemål, det får man ju ge honom.

Om en påsk.

Så fint med fyra dagars ledigt. Och samtidigt lite konstigt att vi har ledigt så mycket varje år på grund av kristna högtider? Det känns på något vis inte helt rätt. Jag tror inte på gud, men det känns ändå som att vi snuvar honom på något. Just tron, kanske. Samtidigt som vi norpar åt oss ledigheten. Nåväl. Jag tänker inte bråka om det.

För det har varit fint med de extra dagarna. Det har varit en långfredagsmiddag runt vårt köksbord och en påsklunch hemma hos mina föräldrar, äggjakt och alldeles för mycket godis. Tre omgångar alfapet och två utlästa böcker. Rosa vin, rött vin och bubbelvin. Dessutom hade vi planerat att jobba ikapp några timmar igår, men jag bestämde mig för att skita högaktningsfullt i det.

Istället lämnade vi Kim ensam med sin dator och gjorde Södermalm, jag och Adrian. Strosade i solen och fikade chokladbollar och åkte buss. Jag kan inte säga exakt varför, men jag tycker väldigt mycket om att åka buss. Bara sitta där och skumpa fram och titta på staden. Det är en väldigt enkel form av njutning. Och nu är det tisdag och snart bara tre ynka arbetsdagar kvar till helg. Jag tror att jag kan stå ut med det.

Nittio år.

Vi ligger i soffan. Jag har mitt huvud i hans knä. Hans hand rör sig fram och tillbaka över min rygg, försvinner in i håret ibland. Vi tittar på Passengers. Det är en ganska dålig film.

Jag skulle kunna vara så med dig, säger han. Ensamma i nittio år? frågar jag. Ja, svarar han. Med restaurangerna och baren och biografen och poolen. Jag skulle kunna vara lycklig så, ensam med dig i nittio år. 

Och även fast det inte är sant, han skulle vara rastlöst inom en vecka, så är det nog det finaste han nånsin sagt till mig. 

Om barnet och skärtorsdagen och feberdimmor.

Det var meningen att mitt barn skulle komma hem igår. Och det gjorde han också, men bara för någon ynka liten timme. Mina föräldrar hörde av sig på förmiddagen och hade en planfri dag och undrade om de fick komma på en fika. Så jag tog ledigt från halv tre, kramade om dem och kokade kaffe och hämtade kanelbullar. Sedan gick vi Drottninggatan ner, tittade på havet av blommor. Höll vår egna tysta minut.

Gick till centralen och mötte barnet som kom med bussen. Tog oss hem och fikade lite till. När de sedan skulle åka hem tyckte min mamma att det vore mysigt om Adrian kanske ville följa med och stanna till efter påskmiddagen på lördag. Sagt och gjort, barnet drog. En timme fick jag vara med honom. Det känns snopet. Och lite tomt.

Och nu är det skärtorsdagen och jag tror inte att jag kommer lyckas lämna sängen idag. Har en hals som gör ont och ett huvud som är för tungt för nacken att bära. Måste i feberdimmorna formulera ett kunderbjudande, en uppföljningsstatistik och en plan för utrymningsövningar. Samt sova. Herregud som jag ska sova den här helgen.

Funderingar.

Jag brukar fundera på vilka vi kommer vara när Adrian har flugit ut ur boet. Vi kommer ju vara oss själva förstås, men samtidigt tror jag att vi kommer förändras. Det blir så tydligt när Adrian är hos sin pappa lite längre än de normala veckoavsluten varannan helg. Hur vi struntar i att laga mat, jobbar tills jobbet är klart och möts upp för en matbit innan vi går hemåt. Hur vi inte ens tänder lamporna när vi kommer hem, bara dimper ner i en liten hög i soffan. Armar och ben huller om buller, något på netflix och sedan i säng.

Så ser ju inte livet ut idag. Även om det är långa dagar och snabba middagslösningar nu också, men det är även träningar och utflykter och matsäckar och innebandystrumpor som ska tvättas, läxor som ska förhöras och prov som ska pluggas inför. Och framför allt en människa som ska växa upp och bli stor och fortsätta vara en fin människa på vägen. Sånt tar tid. Gör att man får prioritera sig själv något mindre, kräver ett tryggt hem och närvarande föräldrar. Alla dagar i veckan.

Jag tror att det är därför vi blir tvärtemot när det bara är vi för några dagar. Hur vi pausar alla måsten, andningsstoppar och börjar om. Men sen då, när det blir det permanenta tillståndet. Hur kommer vi vara då? Så kittlande att tänka på.

Smärtan.

Så kommer mailet. Fem elever från Adrians klass befann sig på Sergels torg i fredags och blev vittnen till det som inte ens går att föreställa sig. Samtalsstöd ska sättas in. Jag säger högt till mina kollegor att jag undrar exakt vilka bilder som finns på barnens näthinnor idag. En kollega sträcker sig efter sin telefon, frågar om jag vill veta.

Jag säger nej. Tittar på honom, tittar på hans telefon. Frågar om han har bilder på döda människor där. Ja, säger han. Och jag vet att det är jävligt hemskt att jag har det, men är det inte samtidigt vår skyldighet att veta hur det faktiskt var? Att se det de såg. Det kunde ha varit ditt barn som såg det.

Jag nickar. Visa mig, säger jag. Och han frågar om jag är beredd och jag nickar igen och sedan vänder han telefonen mot mig. Bilden visar en människa som inte längre är hel. Om det här är vad barnen har sett i verkligheten, då är jag inte säker på att allt samtalsstöd i hela världen kommer att räcka till.

Och min själ värker så att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Efterskalven.

Det är måndag och jag vill inte lämna mitt hem. Vaknade och kände i hela kroppen att det inte går. Så jag ringde min chef och sa att jag jobbar från soffan. Jag tror att de senaste dagarnas spänningar släpper nu, för jag fryser och skakar och svettas och musklerna i nacken drar ihop sig och huvudet känns liksom alldeles för tungt.

I lördags åkte Adrian till sin far. Det var ju dit vi var på väg i fredags, till centralen för att han skulle ta bussen vidare. Det känns på ett sätt skönt att inte ha honom i Stockholm, men det känns fel att inte ha honom i närheten. Jag vill vara där han är. Jag vill se att han är trygg.

I torsdags var han och hans kompisar på Hötorget och sålde majblommor. Jag kan inte tänka på att det kunde ha hänt då. Ordagrant, jag kan inte tänka tanken. Hela hjärnan låser sig och illamåendet väller upp i magen. Och samtidigt skriver tidningarna att en elvaåring dog i attacken. Det är så jävla hemskt och fel och fruktansvärt.

Det fruktansvärda.

Det är söndag och två dygn och tre timmar sedan lastbilsdådet på Drottninggatan. Jag och Adrian är på väg till centralen när Kim ringer. Han frågar var vi är, säger att medier skriver om ett terrordåd i city. Vänd, säger han. Ta er hem. Vi vänder och börjar gå gatan upp. Vi möter karavaner med polisbilar i hög hastighet och helikoptrar hovrar ovanför oss. Jag tror att de till sist är fyra stycken där uppe. Min mamma ringer, min pappa ringer, vänner ringer, sms trillar in. Alla säger samma sak.

Är ni okej?

Sedan ringer Kim igen. Var är ni? Det står på Twitter att det skjuts på Odenplan, säger han. Vi är ju på Odenplan, nästan skriker jag. Jag håller mitt barn i handen, hans underläpp darrar. När vi kommer till Sankt Eriksplan möter vi en ström av människor, någon säger att någon sagt att det skjuts på Fridhemsplan. Vi är ett övergångsställe från vår port och jag vill bara springa, springa, springa men jag har ett barns hand i min. Håll dig lugn, ekar i mitt huvud. Får inte färga honom, får inte göra situationen värre än den är. 

När vi kommer in i porten är det som att alla hans barriärer brister, hans tårar forsar ner för kinderna. Han är liten i min famn i många långa minuter. Tillsammans sätter vi oss framför nyheterna, lyssnar och tar in och gråter. Sätter oss i vardagsrumsfönstret och tittar ner på folkmassorna på Sankt Eriksplan, tittar på hur de rör sig bort från city. Någon börjar springa och de närmast intill springer de också, tills de inser att det inte finns något att fly från.

Bara rädslan. Rädslan, och paniken. Vad den gör saker med oss, mot oss. Och samtidigt är det så fint hur människor sluter upp nu, hur vi fångar varandra. Det är okej att vara rädd. Det får man vara. Bara vi fortsätter vara tillsammans och fortsätter ta hand om varandra. 

Mjuk inuti.

Så jag har varit i Malmö och vänt. Åkte vid lunch på onsdagen, sex timmar i en bil med min chef. Lunch på vägen, kaffe och m&m. Jag tycker om att umgås med honom. Kanske särskilt utanför kontoret, när ögon inte ser och allt inte behöver vara så korrekt. Mötte en kollega som bodde på samma hotell, två glas vin och en middag och en rolig konversation.

Sedan en torsdag med ett åtta timmar långt möte innan ytterligare sex timmar i en bil. Hjärnan är trött när vi glider ner i mjuka skinnsäten. Är så bekväm att jag till slut nästan ligger ner. En parkering och McDonalds i bilen, kaffe och daim. Fnissar lite åt oss själva. P3 dokumentärer som vi måste pausa hela tiden för att vi kommer på saker som vi måste säga.

Och nu är det fredag och solen skiner och snart är det helg. En helg helt utan planer. Det är den bästa sorten. Jag hoppas på vårväder och uteserveringar och rosévin. Sopade gator och fredagsblommor och sushi. En kaffe i den ena handen och en man i den andra.

Hormoner och piller.

Så jag träffade en barnmorska igår. Berättade om hormonspiralen som sattes in i somras, om bakgrunden till den och min rädsla för att bli gravid igen, men också om hur vi inte heller vill fatta ett permanent beslut om saken. Hon bekräftade det jag har läst, att det finns studier som pekar på att hormonspiral kan göra en nedstämd, att hormonerna kan ha den effekten.

Vi gick genom de olika preventivmedel som finns på marknaden. Jämförde säkerhet och biverkningar. Som att p-stav i högre grad orsakar deppighet, blir jag nedstämd av hormonspiralen kommer jag bli deprimerad av staven. Kopparspiral ökar generellt blödningarna med upp till sjuttio procent och ger ökad mensvärk. Kondom och pessar är inte särskilt säkra preventivmetoder, var femte kvinna blir gravid inom ett år. Och eftersom vi har historik av blodproppar i familjen går även p-piller bort och sterilisering är inget alternativ.

Det ger mig inte särskilt mycket att välja på. Barnmorskan säger att jag kan få hjälp med nedstämdheten. Att man kan ta SSRI-preparat när man känner att pms är på gång, att det hjälper känslorna hålla sig i schack. Jag säger att det känns så dumt att ge kroppen ett hormon för att inte bli gravid och samtidigt behöva ta andra tillsatser för att vara glad. Men känns det bättre att vara ledsen då? säger hon och hon har ju så jäkla rätt. Vi kommer fram till att jag inte behöver bestämma mig nu. Gå hem och känn efter och hör av dig sen, säger hon.

Så. Jag tror att det vore dumt att inte ta hjälpen. Det känns så självklart att jag ska ha kvar hormonspiralen, av alla onda ting är den minst ond. Men det borde vara lika självklart att jag ska göra vad jag kan för att vara glad, även om det innebär att ta ett jäkla piller.

Fredag, lördag, söndag.

Och så kommer helgen. På fredagen är vi alla så trötta, så där loja i kropparna att det enda som duger är att hämta hem mat och ligga i soffan i pyjamas och dricka rödvin och titta på serier. Fast barnet har mest bara näsan ner i en bok. Han plöjer en fantasyserie just nu, tittar bara upp på oss när vi sagt hans namn tre gånger och petar på honom med tårna. Jag älskar hur hängiven böckerna han är, hur varannan mening han säger handlar om dem.

Tröttheten stannar kvar på lördagen. Han är så nära hela tiden, missar aldrig en chans att låta sin hand glida över min rygg när han går förbi, fångar upp mina fötter i sitt knä när han sitter mittemot, andas mot min nacke när vi sover. Jag kommer på honom med att titta på mig då och då, nästan lite förundrat. Möter hans blick och hans leende.

Vi samlar ork till att lämna hemmet ändå, köper två böcker och sitter på en fullproppad restaurang. Promenerar hem och han röker en cigarr. På kvällen tittar barnet upp från sin bok, säger att han är hungrig. Jag går och kokar lite makaroner och steker korv, är det någon som vill ha? säger han. Vi tittar på varandra, stammar fram ett ja tack. Kim tittar på mig igen. Har vi ett väldigt stort barn? säger han. Jag nickar bara, har halsen full av känslor.

På söndagen åker vi till hemstaden. Spenderar timmar under en sol, först tillsammans med hans mamma och vid hans pappas grav. Planterar nya blommor och pratar med stenen. Sedan åker vi till mina föräldrar. Leker med hundarna och äter rulltårta och påskgodis. Pratar bort ett par timmar. Det är mörkt när vi kommer hem. Ett fönster står lite öppet och det är så friskt i lägenheten, doftar av vår. Jag älskar att komma hem till den känslan.

Den här helgen, så fin på alla vis.