Om vemodet och allt det där fina.

Sista dagen på tjugohundrasjutton. Jag har en skärva av vemod innanför revbenen. Många säger att månen har varit felplacerad i år, att det inte har varit något annat än ett år av otur. Jag håller inte med. Det har varit ett bra år.

Vi har hittat tillbaka till varann, jag och Kim. Det finns ingenting av det trasiga kvar. Vi lagade oss. Vi hittade vår plats i staden, på våra arbetsplatser. Jag tror att vi har hittat vilka vi är här. Vi har sett vårt barn formas till en ny individ, säkrare i sig själv. Det är så jävla häftigt att ha fått betrakta det, att varsamt följa och stötta honom i att växa upp.

Men det var inte meningen att bli nostalgisk. Det finns det icke tid till för stunden, det är för mycket som väntar. En flaska champagne som snart ska poppas, lagom till att det är dags att kliva i festkläderna och göra oss redo för en nyårsafton. Nyårssupé på Griffins Steakhouse och fyrverkerier att titta på och mer champagne att skåla i.

Och ett nytt år. Jag ska låta den där sista skärvan av vemod få kännas i en minut till, sen ska jag låta den gå. Skjuta iväg den tillsammans med korken till champagneflaskan. Kliva i min klänning, forma håret till mjuka lockar och måla läpparna röda. Säga hej då till det som har varit och se fram emot det som kommer.

Gott Nytt År!

Om fortsättningen.

Så julafton har kommit och gått. Juldagen och annandagen och nästan alla mellandagar också. De har varit fina, alla de där dagarna. Ovanligt loja och planlösa. Adrian har hunnit komma hem från sin pappa och åka igen, den här gången för några dagars jullov hos sin mormor och morfar med sin allra bästa kusin.

Och vi, vi som är kvar och har ett annat slags jullov, vi har börjat packa kartonger, slänga saker vi inte längre vill ha, sälja möbler som inte får plats. Spenderar en hel dag med att provsitta soffor och titta på matbord. Drömmer om badrumsinredning och googlar kakel till köket. Räknar ner tills nycklarna dinglar från våra fingrar.

Vi gör en fredag av att köpa nyårskläder och äta köttbullar på ikea. Ligger på soffan hela kvällen, dricker två glas vin och bryter bitar från en magnumchoklad. (Känns konstigt att inte få smaken av vaniljglass direkt efteråt.) Skriver det här och funderar på om det ska få bli lördag snart. En lördag med barnet tillbaka i staden och en nyårsafton att vänta in.

Dan före dan före dan.

Två dagar före julafton. Startade dagen med att ta mig upp och ut för frukost och möte och avstämning med min viktigaste kund. Det gick bra, blev ett bra avslut på det här jobbåret. Sedan hem, barnet under armen och ut igen. Tjocka pannkakor med banan och choklad, Mordet på Orientexpressen på bio. NK och julskyltning, Gamla stan och glögg i små pappmuggar. Ett gäng timmar för bara mig och honom.

Det var en fin fortsättning på vår lilla julmiddag igår. Och fortfarande har vi ett par timmar kvar att sitta under en filt i soffan och läsa varsin bok, äta upp Twist-påsen och knäcka nötter. Sedan kliver han på en buss som tar honom till sin pappa över julen. Kvar här hemma är jag och Kim och ingen julstress alls. Bara ledig tid och inte särskilt många saker att fixa.

Jag tror att det kommer vara en bra jul, det här.

Tjuvstart.

Jag hittade en julaftonsklänning. En svart, från Carin Wester. Långa ärmar, knappar framtill från topp till tå. Eller nä, från topp till knä, för längre var den inte. Knyt i midjan. Tunna strumpbyxor, röda naglar och röda läppar. Det kommer bli en julafton det.

Jag gick upp tidigt imorse, vaknade innan alarmet. Pussade båda pojkarna på pannan och promenerade mot jobbet. Gamla stan glittrade i mörkret. Det här är min sista hela dag innan nästan två veckors ledighet. Imorgon kör jag till halv tre, på fredag har jag bara ett möte mellan nio och tio.

Imorgon börjar vi vår jul. En julinspirerad finmiddag hemma i vårt kök. Julröda tulpaner och tjuvstarta på det fjärde ljuset, för ska man låtsas så ska man göra det ordentligt. Julklappar och julgodis. Och så en fredag, lediga tillsammans. Fluffiga pannkakor på Café Sirap och bio mitt på blanka dagen, julmarknad i gamla stan och lussekatt i näven.

Sen sticker Adrian, på fredagskvällen. Jag vet att han ser fram emot att fira jul med sin pappa och hans familj, så det känns inte jobbigt alls. Jag går och väntar på knipet i hjärtat, men det kommer inte. Vi har två mysiga dagar framför oss, och ju faktiskt en satans bra december bakom oss. Och han behöver ju sin pappa också. Det är fint att han äntligen får det.

Ändå en väldigt fin känsla.

Julveckan. Jag är inte särskilt stressad, inte på det personliga planet. Jag tycker för mycket om det enkla för att göra ett stort väsen av julen. Jag köper det söta, bakar bara om jag känner för det, låter charken stå för julens sillar och röror och bageriet för vörtbrödet. Jag gör bara det som jag tycker är roligt, det som jag vill pyssla med. Jag har sett mina föräldrar stressa sig utmattade under barndomens alla jular, jag kommer inte gå in i den fällan.

Ikväll ska jag vinka hej då till barnet och mannen, åka ut till Mall of Scandinavia och hitta någon mjuk julklapp till Adrian och något litet till Kim och en julaftonsklänning till mig själv. Tänker att när jag är klar med det ska jag köpa en bok och sitta en liten stund på något café, dricka varm choklad och känna julstimmet runt mig och lugnet i mig.

Om julgranar och Star Wars.

En fredag är på väg mot sitt slut. Eller det är ju inte sant, det är bara arbetsdelen som snart är över. Jag tror att jag ofta tänker så, att arbetsdagen är en dag för sig. Hursomhelst. Jag har mött bort förmiddagen och eftermiddagen och om en liten stund kommer Kim sladda förbi, på väg hem från Nyköping, och plocka upp mig. Vilket fult uttryck förresten, "sladda förbi". Jag lovar att aldrig använda det igen.

Nåväl. (På tal om uttryck att aldrig använda igen.)

Vi har en helg med en fredag där barnet är hos sin pappa och de äldre ges tid till ett vuxet - och förhoppningsvis sexuellt - umgänge. Imorgon vid lunch kommer han hem igen, det inte längre så lilla barnet. Då ska det köpas julgran och kläs julgran och glögg ska drickas och så ska vi sträcktitta på Mysteriet på Greveholm. Och så kommer sen en söndag med Star Wars på bio och inga övriga planer alls. Fint som snus ju.

Tiden och barnet.

Så det var Lucia igår. För första gången i mitt vuxna liv hade jag inget obligatoriskt firande, ingen förskola eller skola att gå till, inget tåg av lussande barn. Jag vet inte hur jag känner för det. Jag tror okej, men lite vemodig. Det är en ny era nu.

Det är så tydligt att vi håller på att lämna tiden som en familj om två vuxna och ett barn, att vi är på väg in i någonting annat. Ett familjeliv med tre individer med liknande vardagar. Tre människor i varierande åldrar med deadlines och förväntningar, måsten och krav.

Jag tror att vi glömmer det ibland, vilka hektiska dagar det är för äldre skolbarn. Vi stressar ut dem i aktiviteter och förbjuder skärmtid, när det som de kanske allra mest behöver är att slappa framför någonting som låter hjärnan vila en timme på kvällen. Jag vet inte. Jag har bara en så stark känsla av att han håller på att växa upp, mitt lilla barn.

Om den första februari.

Dagarna går i ett. Den första februari flyttar vi till vår nya lägenhet. Vi kommer bo ganska mycket mindre, nästan fyrtio kvadratmeter tappar vi. Fast det är nog egentligen inte helt rättvist att tänka så, för vi har så väldigt stora rum idag. Så många kvadratmeter som spills, hall på hall på hall och stora golvytor som bara är.

Vår nya lägenhet är sextiotre kvadratmeter, fördelade på tre rum. Två sovrum, ett lite större och ett lite mindre, och vardagsrum och kök i ett. Längs med hela lägenhetens långsida löper en stor hall, i vardagsrummet och köket blir den en del av rummet, och så vidare förbi Adrians rum för att mynna ut i vårt sovrum.

Den första februari får vi nycklarna. Vi ska försöka ta ledigt hela veckan, måla och fixa de första dagarna och så flytta mot slutet av veckan. Det är så overkligt att vi inte kommer bo där vi bor om två månader. Två månader är ju ingen tid alls. Men samtidigt, som jag längtar nu. Vill göra lägenheten sitt allra finaste, bo in mig, känna att den är hemma.

December.

Torsdag. Jag trillar in genom ytterdörren halv fem. Springer genom duschen och kliver i en klänning, blåser ut håret och lägger en rekordsnabb makeup. Träffar mina kollegor och äter julbord, men jag har ingen ro i kroppen och är den första att bryta upp. Kim har lagt champagne på kylning och vi tittar på bilder på vår nya lägenhet och placerar ut möbler i huvudet, skålar och kramas och förstår nog fortfarande inte riktigt.

Fredag. Två dagars konferens gör saker med ens mailinkorg. Det tar hela dagen att komma ikapp men det gör ingenting, för den här känslan inombords just nu, det finns nog inget som kan grumla den. Följer Adrian till en kompis när kvällen närmar sig, köper med mat hem och öppnar en flaska rött. Pyjamas och rödvin och choklad, soffan och filt och han som är den.

Lördag. Vi vaknar fortfarande, ligger i sängen med kaffe och bläddrar genom internet. Letar efter en ny soffa och kanske ett nytt köksbord. Funderar på vilken lampa som passar var och om vi kanske borde måla vardagsrummet och köket grått. Snart ska vi gå upp, göra en lördag av dagen. En bättre lördag, en som innehåller en julfest med min svärfamilj.

Och imorgon väntar en söndag. En söndag med mina föräldrar, julglittrande gator och äggtoddy, vinterkrispig luft och röda kinder, glögg och julbord.

Om att kanske vara sitt allra gladaste.

Så i tisdags skrev jag att det var en galen vecka, men jag hade inte en aning om hur galen den faktiskt skulle bli. För vi la ju det där budet och någon annan la över och vi fick ont i magen. Sa till oss själva och varandra att det inte skulle bli. En arbetsdag på varsin kant av staden, båda med beslutet skavande under huden, omedvetna om att vi led samma kval.

Så ringer Kim, säger att vi ska ju bo där och vi har ju råd, så varför lägger vi inte bara ett bud. Det slutar skava under min hud, slutar knipa i magen. Vi säger att vi ska tänka smart, att vi lägger ett bud där vi kliver ifrån den andra budgivaren och kanske avskräcker med glipan. Mäklaren ringer och säger att de som vi bjuder mot har maxat sitt lånelöfte, men att de ska träffa banken imorgon och tror sig kunna lägga över oss då.

Så kommer onsdagen och tjugo över sex fiskas jag upp av mina kollegor, styr mot hemstaden och huvudkontoret. Jag sitter som på nålar, lyssnar på föreläsningar men håller krampaktigt i telefonen, andetagen sitter fast intill det pickande hjärtat i halsgropen. Vid lunch kommer det, de andra budgivarna får inte besked förrän imorgon. Vi meddelar mäklaren att vårt bud försvinner tillsammans med dagen, sälj idag eller kanske inte alls.

Det går en timme, två timmar, sedan dyker textraden upp på min skärm: VI FICK DEN, DEN ÄR VÅR! Jag sitter mitt i en aula och förväntas lyssna och fokusera på den digitala framtiden, men vågor av glädje rusar fram genom kroppen och lägger sig som krusningar över hela mitt yttre. Vi skrev en fullmakt innan jag lämnade Stockholm, så Kim tar den med sig och möter upp mäklare och säljare och så har vi plötsligt köpt oss en trerummare i Vasastan.

Tisdag, onsdag, torsdag.

Vi är inne i en galen vecka. Tre visningar på måndagskvällen. Vi lägger ett bud på tisdagsförmiddagen, men måste hoppa av när någon sveper in med ett bud ovanför. Det lämnar en bitter känsla i magen, den där lägenheten hade kunnat bli ett hem för oss.

Det är en tisdag av jobb och packa resväska och bevaka hemnet. Imorgon, praktiskt taget fortfarande mitt i natten, lämnar jag Stockholm tillsammans med mina kollegor, åker till min hemstad där vårt huvudkontor ligger. Två dagar av konferens och middag och framtidsfokus. Och så hem på torsdagen, springa genom duschen och så vidare till ett julbord.

Livet och dagarna.

Dagarna tickar på. Vi tittar på lägenheten igen, den som jag tycker så mycket om, mäter och räknar och möblerar i huvudet, gör kalkyler över lån och avgifter och månadskostnader. Vi har inte bestämt oss ännu. Samtidigt trillar det sakta in fler lägenheter som skulle kunna bli lika rätt, även de. Lägenheter med en lite mindre dyr kalkyl. Vi får se.

Och dagarna tickar på och vi går långa promenader i det sena eftermiddagsmörkret, dricker glögg på kvällarna och tänder ljus. Planerar julen och dess middagar och fester, letar adventsstjärnor på internet och upptäcker hur fint det är att fästa mjukt gröna kvistar på en rund ljusstake. Barnet lär oss danssteg till en låt de lyssnar på i skolan och vi alla dansar på vardagsrumsgolvet, i takt och otakt. Vi bråkar och blir stormande osams i korta stunder, pussas och blir sams. Bakar mjuka kakor med saffran och konjak, sitter på rad i soffan och läser med fötterna under samma filt.

Om alla de där lägenheterna.

Jaha. Så jag blev inte kär i lägenheten som vi tittade på igen igår. Nästan tvärtom, det kändes ännu mer i magen att det inte är vår lägenhet. Jag tror att man ska lyssna på magen. Om man nu inte är överens om man ska lyssna på hjärtat eller hjärnan, känn efter i magen.

Efter att vi tittat på lägenheten som vi inte är kära i tittade vi på den som vi båda tycker om, den vars budgivning öppnar idag. Den är fin och så, men kanske för vit och perfekt för oss. Mäklaren ringde för en liten stund sedan, jag sa att vi inte kan betala så mycket som säljarna förväntar sig. Det gör för ont i magen. Lärde mig samtidigt att jag verkligen inte tycker om mäklare som pushar på, som inte respekterar ens ord och bara vill göra snabba avslut.

Den där lägenheten som jag är kär i då. Vi ska dit ikväll, med en tumstock och mått i minnet med hur mycket plats vi behöver för sängen och soffan och den nya väggen. Jag är inte särskilt säker på att det kommer få plats, inte utan att kännas trångt, men tusan vad jag hoppas. Tänk om vi inte behöver springa på visningar hela söndagen, för tänk om vi redan äger en lägenhet då. Tänk om vi äger en lägenhet som jag är helt hopplöst förälskad i.

Lägenhetskärlek.

Jag börjar bli less på att springa på lägenhetsvisningar. Det är tredje visningssöndagen som ligger bakom oss nu och vi har klivit in i den fjärde veckan av att finkamma hemnet och prata med mäklare om kommande objekt, att göra visningsscheman för alla dagar i veckan utom fredag och lördag. Tack gode gud för visningsfria fredagar och lördagar.

Det hela har resulterat i att jag är kär i en lägenhet som har mycket men inte allt. Som två sovrum till exempel, men det kan enkelt ordnas genom att dela av vardagsrummet. Det skulle ge oss ett smalt men fungerande vardagsrum. Den stora nackdelen är dock att den ligger på bottenplan och jag vet inte hur mycket det skulle störa oss. En annan nackdel är att Kim inte är lika kär i den. Han har så mycket lättare att basera valet på förnuft, jag går mer på känsla.

Det finns även en lägenhet som vi båda tycker väldigt mycket om och som checkar av alla våra boxar, men den kommer nog dra förbi sexmiljonersstrecket och hamnar därmed utanför budget. Och så har vi en annan fin liten trea vars enda fel är att den inte är lägenheten som jag är kär i. Ja, jag hör ju själv, jag tittar på den med så himla orättvisa ögon. Vi ska tillbaka dit om någon timme, håll en tumme eller två för att jag blir kär är ni rara.

Hoppet är det sista som lämnar en osv.

Jag har legat hemma i en vecka nu, kämpat med att hålla en jämn nivå mellan att vara sjuk och att hålla mina pågående uppdrag rullandes, och helt ärligt talat börjar jag gå mig själv på nerverna. Jag vill vara frisk nu. Jag vet inte om det är önsketänkande, men jag tror att det kulminerar nu. Näsan kommer vara mer täppt än nånsin under förmiddagen, men mot kvällen kommer det börja släppa och imorgon kommer det ha bedarrat. Grundar dock detta på exakt ingenting alls annat än ren vilja.

En klen tröst men likväl en tröst är att jag precis klickade hem den största och dyraste julklappen till kiddot samt även en parfym som jag haft ögonen på länge, alltsammans vänligt mot min plånbok tack vare black friday. 

En annan tröst är att det är fredag och så fort eftermiddagen är här tänker jag vira in huvudet i en halsduk och gå ner till hemköp och köpa prick allt som ser gott ut, runda systembolaget och sen vidare in i  blombutiken på hörnet och välja knasiga snittblommor i en sån kombination som man bara måste flina lite åt. Och sen är det fredagskväll med rödvin och plockmat, choklad och varm äggtoddy och mintglass.

I min rygg.

En fredag av hosta och snörvel och somna tidigt under täcket i soffan. Fötterna i knät på han som jag älskar, hans tumme gör mjuka cirklar mot min vrist men blicken är fäst vid någon dålig serie på netflix. Han blir suddigare och suddigare mellan mina ögonlock.

En lördag i sängen till långt efter lunch. Ett block och en surfplatta, han navigerar på hemnet och jag antecknar visningstider. Det finns så många lägenheter att se. Vi bryter och går upp och går ut, köper godis och går hem igen, ligger på soffan resten av dagen. Ibland nära, ibland skavfötters, ibland på varandra.

Söndag. Den stora visningsdagen. Vi hinner gå på elva visningar, sen orkar jag inte mer. Vi skiter i den tolfte visningen, köper pizza och går hem istället. Hänger i sängen och utvärderar lägenheterna, älskar inte någon av dem. Älskar dock fortfarande pizza och varandra.

Och så en måndag. Sjukare än kanske någonsin. Nä, jag överdriver, jag hade svininfluensan och det var att vara sjukare än någonsin. Jobbar från soffan, men hjärnan är långsam. Det är den fortfarande, men jag fokuserar på mailen och telefonen, dricker te och äter lakrits.

Smittad.

Det smög sig på igår, halsontet och huvudvärken och den där tunga känslan i kroppen, värken i lederna och musklerna och känslan av att nacken inte orkar hålla upp huvudet. Den lilla skitungen, han blev frisk och lämnade mig ensam, ynklig och sjuk.

Så jag har varit hemma idag. Jobbat så mycket som jag orkat, men även legat prick stilla och bara blundat och lyssnat på tystnaden. Och ätit glass förstås. Åt glass till frukost och åt glass till lunch, sen tog glassen slut. Nu ska jag ta en dusch, klä mig i något mjukt men presentabelt och gå ut för att köpa mer glass och en flaska rött.

Kontrasterna.

Sitter nerburrad i soffan, filt över benen och arbetsdatorn ovanpå. Barnet är friskt idag och jag är ensam hemma. Vi hade en tid hos sjukgymnasten i förmiddags, för att få ordning på Adrians inflammerade senor i fötterna. Efteråt gick barnet till skolan och jag köpte blommor och gick hem. Har en kanna kaffe och tända ljus på soffbordet. Jag gillar att se mörkret sakta falla utanför, sprida sig in i lägenheten. Om en liten stund ska jag tända och dimma ner den stora lampan i taket, bara låta ljuset vara knappt och precis där jag är.

Ensamheten och tystnaden, som kontrast till dagarna på kontoret, som jag älskar det. Just möjligheten att variera, den är nog allra bäst för mig. Men just nu längtar jag efter kvällen. Efter rödvinet som jag får hälla upp när vi kommer hem från visningen av en minitrea på Odenplan, efter den varma duschen och nattlinnet och morgonrocken, efter sängen och en bok. Även om det inte är särskilt dumt här heller, under filten och med kaffet och ensamheten, tystnaden och det fallande mörkret och mjuka ljuset.

Om sjuka barn och lägenheter.

Jag har kanske den mysigaste tisdagsförmiddagen någonsin. Adrian ringde igår en liten bit in på dagen, sa att han kände sig febrig och dan, så vi bestämde att ses hemma en liten stund senare. Handlade te och saft, glass och apelsiner med mig hem och hängde i soffan med honom hela dagen, jag med arbetsdatorn i knäet och han med blicken på netflix.

Lämnade barnet i soffan och bröt av med lägenhetsvisningar på kvällen, älskade den här men inte den här. Vi har sprungit på nio visningar sedan förra veckan, lika många väntar i slutet av den här veckan. Vi har lärt oss att vi tycker om fastigheter från början av förra seklet mer än de från vår egen tidsepok. Att vi vill ha gamla trägolv och högt i tak och att planlösningen gärna får vara öppen mellan kök och vardagsrum, men att det inte heller gör något om den är lite knasig. Och så vet vi nu att vi föredrar innerstad före utanför tullarna.

Men tillbaka till tisdagsförmiddagen. Vi hänger i soffan, jag med min dator och det sjuka barnet med paddan. Frukostresterna står fortfarande på soffbordet, teet drar ännu i sina koppar, rumlar runt med apelsindoften i luften. Om en liten stund ska jag byta bort pyjamasen mot en kjol och stickad tröja, lämna soffan och bege mig till jobbet för ett möte. Och sen, ikväll, väntar den här. Måste bara trolla fram ett sovrum till, borde vara lätt som en plätt?

Vuxensaker.

Jag är trött. Så trött. Under en ganska lång tid har jag jobbat mot ett event som hände de tre första dagarna den här veckan. Jag reflekterade inte över det innan, men nu när det är över inser jag hur nervös jag var. Och trött. Så trött. Jag ska lyssna på känslan, höra den. Inte starta någonting nytt den här veckan, det finns tid i att landa lite och smyga in i nästa fas.

En annan sak som gör mig dimmig i hjärnan är siffror. Vårt lägenhetskontrakt löper ut den sista maj nästa år, sen står vi på gatan. Vilket är den största överdriften någonsin, för vi skulle rent krasst kunna bo på hotell för alltid. Ett sånt där billigt båthotell åtminstone. Nåväl. Vi har insett att hyresmarknaden är körd där vi vill bo (och även där vi inte vill bo), så vi gick till banken och räknade på hur mycket vi får låna.

Det visade sig att hur mycket vi får låna och hur mycket vi är bekväma med att låna är två väldigt skilda saker. Nu har vi lånelöfte på maxbeloppet iallafall, men jag är väldigt osäker på om vi verkligen borde använda hela. Tror att jag hellre tränger in min lilla familj på sextio kvadratmeter och inte belånar mig upp över öronen. Det här är mitt första lån någonsin och det känns så jävla läskigt. Ont i magen och vill bara sova bort det-läskigt.