Det allra hemskaste.

Jag sitter på tåget på väg till min sons pappas stad, för att berätta för barnet att hans nittonåriga kusin har dött i en fruktansvärd bilolycka. Hur ska jag klara det här, hur ska jag någonsin kunna få ur mig orden?

Jag går sönder.

Om att äntligen vara klar.

Min man sover redan djupt. Jag lägger mig tätt intill bakom hans rygg, andas in hans doft, känner hans trygghet. Slappnar äntligen av. Det är måndag och klockan är tjugotrefyrtiosju. Sexton timmar tidigare klippte vår VD bandet och slog upp dörrarna till kontoret.

Hela dagen passerade utan tid för att stanna upp och reflektera, med rundvandring och mingelfrukost, fotografering, restauranglunch och bubbel, macarons och tryffelchips. Vi stannade kvar tills mörkret var kompakt utanför fönsterna, tills natten blivit ljummen. Lät chipsen och vinet bli vår middag, för upprymda för att gå hem.

Nu är det tisdag och jag har precis avslutat ett teamsmöte. Dröjer mig kvar i fokusrummet, är ensam för första gången sedan i söndags, ger mig själv tiden att bara sitta här, att andas ut.

Ett snabbt hej.

Lördagskväll och jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät och ett vinglas på en armlängds avstånd. Min man snickrar kantarelltoast och jag letar hotell och restaurang till när vi ska fira min brors fyrtioårsdag i september. Eller ja, först ska jag bara skriva det här.

Det har varit en bra dag. Jag väcktes imorse av en puss på pannan och en kaffekopp på sängbordet innan min man gick till tåget för att åka till den lilla staden. Ett helt gäng timmar senare kom han hem igen, fullastad med kantareller.

Under tiden hann jag äta frukost på café, strosa på Åhléns och låta fingrarna glida över vackra kläder, utföra hundra ärenden och till sist spendera tre timmar på kontoret. Allt är klart nu, redo inför måndagens invigning.

Nej, det var bra ett snabbt hej, nu ska jag googla saker.

Nästan färdig.

Det är fredag och klockan slog just sexton. Städfirman har precis lämnat och det finns inget mer som jag behöver göra idag. Kontoret är städat från topp till tå och nu är det bara det absoluta slutpiffet kvar, som att plocka fram koppar och glas intill kaffestationerna och rada upp handtvål och kräm på handfaten, men jag ska spara det till imorgon.

Jag har gått med tumstock från skrivbord till skrivbord, placerat skärmar på millimeterprecist avstånd, flyttat krukorna i loungen tjugo centimeter fram och tillbaka i en god halvtimme, satt sticklingar av murgröna i femton små vaser.

Nu ska jag gå hem, ta kväll, göra mig en helg. Visserligen ska jag tillbaka till kontoret imorgon för det där sista, men det gör inget. Min man åker till den lilla staden och plockar svamp med sin mamma, så jag har all tid i världen, kan fixa hur mycket jag vill.

Men först fredagskväll.

Veckans mat och vin.

Jaha, är det någon som är sugen på en rapport kring hur det går för min man att bli en rödvindrickare? Det går bara bra, tackar som frågar. Vet inte varför jag skrev så, ingen frågade. Hursomhelst.

Han har fortfarande semester och lägger en ansenlig mängd tid på att leta recept att laga och att hitta det rätta vinet att dricka till. (Mängden pengar han lägger på kött och rödvin är även mycket orimlig, men vi låter det vara en parantes.)

Den här veckan har jag kommit hem till mat på bordet och perfekt tempererat vin varje dag. Bortsett från alldeles för mycket kött har det varit en mycket bra matvecka. Det kommer inte vara för alltid, snart jobbar båda och då är vi tillbaka till haloumi och fryst falafel.

Hursomhelst, igen. Här kommer veckans middagar och viner. 

Måndag
Ragu som puttrat halva dagen, serverades med spaghetti och ett Amarone. 

Tisdag
Kalvstek som gått tio timmar i sous vide och sedan bränts på med gasbrännare. Till det honungsglaserade morötter, ugnsrostad potatis, pressgurka, rödvinssky och ett Pinot Noir.

Onsdag
Biff Rydberg och Côtes du Rhône.

Torsdag
Oxfilé, ugnsrostad potatis och en grönsallad, till det Arzuaga.

Fredag
Har vi inte sett ännu men jag önskade lobster roll och champagne för att se exakt hur mycket jag kan stretcha lyxen. Fick bara en blick till svar så vi får väl se.

Om att vara lite ytlig.

Ännu en dag på kontoret. Idag har jag inte dragit fötterna efter mig. Istället gjorde jag en lista med allt som är kvar inför måndagens kontorsinvigning och listan blev inte direkt kort. Men jag har kontroll och jag kommer hinna klart, bara jag slutar såsa.

Som jag längtar efter att kontoret blir klart. En annan sak jag längtar efter är höga klackar. Jag har spenderat sommaren i sneakers och birkenstock, prioriterat praktiska kläder framför fina. Betraktade min spegelbild i hissen förut och kom på att orsaken till att jag ser så trist ut är för att jag glömt läppstift. Kan inte ens minnas en arbetsdag då jag bar läppstift senast.

Okej, jag är dramatisk, det var typ juni.

Igår såg jag en kvinna med en satinkjol som böljade runt benen och en mjukt stickad tröja till. Gick raka vägen hem och letade fram mina två satinkjolar, men lade tillbaka dem igen. De får vänta till nästa vecka, på läppstiftet och de höga klackarna och ett kontor som flödar av liv.

Apropå träningstightsen.

De är svarta, heltäckande, inget rumpformande och inga partier i mesh. Bara helt vanliga svarta tights, kombinerade med svart linne och en stor skjorta. Sportstrumpor och gummistövlar på vägen hit visserligen, men nu vita sneakers och bara anklar.

Det kändes viktigt att säga det.

Morgondagens problem.

Jag har, för första och förhoppningsvis sista gången någonsin, träningstights på mig på kontoret. Regnet öser ner utanför fönsterna och jag behövde något som torkar snabbt. Plus att det ändå inte är någon här. Bara IT-supporten och de är nittonåringar i hoodies och baggy jeans, de dömer mig inte.

Jag har inte någon fart i mig idag heller, jag kan känna det trots att klockan ännu inte slagit nio. Det har kommit tre nya mail sedan jag stängde igen datorn igår och det är ingen panik att hinna det som ska hinnas med nya kontoret den här veckan. 

Så jag latar mig, drar fötterna efter mig, skyndar inte med något. Kommer antagligen upptäcka på torsdag eller fredag hur mycket det faktiskt är att göra och lär väl behöva jobba som en dåre.

En fin liten dröm.

Jag är tillbaka på kontoret, men det är ingen vidare fart i mig. Min man gör sin sista semestervecka och han verkar mest vilja spendera den med att skicka bilder på små söta hus i Bordeaux som han tycker att vi ska köpa.

Nu kom det precis en länk till ett slott där vi skulle kunna bo medan vi gör oss en vecka med hyrbil för att hitta det rätta lilla huset. Det är en fin dröm inför när vi blir gamla. Om femton år eller så, om han går i förtidspension och om jag kan arbeta mina sista år från ett gammalt skrivbord med utsikt över en trädgård i Bordeaux.

Augustis nystart.

Jag hämtade ett paket igår, ett som landade hos postombudet medan vi var i Paris. Det innehöll två väskor, en stor som rymmer dator, träningskläder och skor, och en lite mindre att hänga över axeln och som rymmer livets bös. Det är få saker som andas ny termin så mycket som en ny väska. 

Ett annat tecken på att sensommaren är här är att vi är en vecka från att låta kontoret fyllas med folk och det är därmed dags att börja använda behå igen. Tog därför vägen förbi Lindex idag och köpte två nya behåar och trosor i spets på rean. Alltsammans hade kostat en bra bit över tusenlappen men landade nu på den nätta summan tvåhundranittio. Klart rimlig summa att välkomna sensommaren med.

Om att vara hemma igen.

Det bästa med att resa är kanske att komma hem igen. När man kliver in genom dörren till sitt hem och känner fladdret i hjärtat. Att kliva ut på sin trottoar dagen efter, att gå sin gata ner för att köpa frukost, att ha lojheten efter fyra dagar i Paris i kroppen.

Det var fantastiskt, underbart, ljuvligt, himmelskt. Både Paris och vi. Långsamma promenader, magnifik arkitektur, fenomenal mat. Att dela en flaska vin till alla middagar, att klä av sig och lägga sig tätt intill under täcket efter frukosten, att vara hudnära, att vara tysta tillsammans, att prata, prata, prata.

Och nu är vi hemma. Min man läser om vilka rödvin vi ska dricka till kvällens entrecôte och till morgondagens ragu. Det verkar bli ett Amarone till det första och ett Chianti till det andra. Jag ska skriva det här och svara på några mail och sedan återgå till känslan av semester.

Ett hörn av Paris.

Söndag eftermiddag och utanför fönstret rasar ett oväder. Regnet störtar ner från himlen, har kapplöpning med blixtar och dånande åskknallar som studsar över hustaken. Vi hann precis hem innan himlen öppnade sig, med varsin nyinköpt bok till flygresan.

Jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät. Den första av två ansiktsmasker är på, denna djuprengörande, nästa återfuktande. De klänningar som ska få följa med till Paris hänger på garderoben, väntar på att försiktigt packas ner i kabinväskan.

Naglar ska målas, smycken ska väljas, håret ska tvättas. En flaska champagne ska öppnas, som en tjuvstart inför det som väntar, som ett löfte om det som komma skall. Tidigt imorgon åker vi. Här inne kommer det vara tyst, men jag finns på instagram för den som vill vara med på ett hörn i Paris.

Rapport från väderprognosen och dagen.

Så blåser regnet bort ur väderprognosen, ligger bara kvar på nätterna och då får det gärna rasa ner utanför. Så typiskt mig att romantisera allting, att se framför mig hur vi ligger under frasiga hotelltäcken och tittar på en himmel som stormar ovanför Paris.

För övrigt har jag äntligen lyckats göra min man till en rödvindrickare. Han har en naturlig fallenhet för nörderi så jag förstår inte varför han inte har fastnat för rödvin innan, för är det något som uppmuntrar till entusiasm så är det vin.

Det krävdes en vecka bara vi och någon slags halvsemester för honom, samt ett uttalande (från honom) om att det är dags att bli vuxen och att dricka vin är sista klivet över, för att han skulle falla dit på riktigt. Nu provar vi oss fram mellan länder, regioner och druvor för att hitta hans rödvin. Vi har ännu inte fördjupat oss i Frankrike, vi sparar det till nästa vecka.

Nej, nu behöver jag ta tag i livet och arbetet. Jag har saker som verkligen behöver göras idag innan min lediga vecka, ändå har jag precis ägnat tjugo minuter åt att flytta runt en kudde. Ska örfila in mig själv i ledet och börja göra nytta. Tack och hej. 

Om fyra regniga dagar i Paris.

På måndag åker vi till Paris. Jag uppdaterar väderprognosen femtioelva gånger om dagen, men den visar ändå bara regn. Min man säger att det inte gör någonting, att vi kan sitta under tak på uteserveringar och titta på Paris i regnet, och det låter ju faktiskt ganska mysigt.

Jag kan fortfarande ha mina klänningar, men med en tröja över vilket ju inte gör dem sämre. Jag kan köpa ett par låga gummistövlar och fina strumpor som får kika fram över kanten. Vi kan promenera under varsitt paraply och ofta hitta tillbaka till hotellet för att bara vara nära, bara vara lediga, bara vara tillsammans.

Om en bonusdag, tavlor och rödpang.

Det blev ännu en ledig dag. Sköt sånt som jag hade tänkt göra idag till torsdagen och fredagen. Imorgon kommer de sista leveranserna till kontoret, så det hade ändå inte gått att skolka då. Det är de sista konferensborden och lamporna, sedan är allt klart.

Förutom att jag inte har beställt tavlor än. Det är en sån sak som står på veckans lista. Eventuellt. Jag är osäker på tavlor. Det är så mycket glasväggar, textilier och växter att det kan bli stressande att fylla de få resterande väggarna med tavlor, så jag vet inte. Har velat fram och tillbaka i veckor nu. Skitsamma, jag orkar inte tänka på det nu, det är morgondagens problem.

Idag skulle det handla om min lediga dag. Fast det är inte särskilt mycket att orda om där heller. Sov till nio, promenerade, gjorde ärenden, tränade och nu är klockan arton. En vinare och en oxfilépasta med resterna av min mans skogsutflykt står på schemat för det som är kvar av dagen.

Bästa dagen på evigheter.

Vaknade första gången vid sju. Hörde regnet mot fönsterrutan. Gick genom veckan i huvudet och skrollade mailen i telefonen och insåg att jag egentligen inte behövdes på kontoret. Lade tillbaka telefonen på sängbordet och somnade om.

Vaknade klockan nio, fick en puss av min man när han gick till tåget för att åka till den lilla staden och plocka svamp med sin mamma och syster. Läste färdigt Paris försvunna döttrar av Pam Jenoff. Svarade på den lilla högen mail som samlats i min inbox sedan igår.

Vandrade genom lägenheten, tyst och tom, funderade över när jag var ensam hemma sist, undrade vad dagen skulle innebära. Insåg att det var precis det jag behövde: att inte behöva prata med någon, inte vara någon behjälplig, att få spendera dagen i total tystnad.

Pluggade in musik i öronen, gick till gymmet, sprang på löpbandet, tränade biceps och mage. Handlade till kantarellmackor på vägen hem, fast inte kantareller för räknade med min man där, och en flaska rött till kvällen. Plockade en sallad till lunch.

Duschade, klev i en böljande ankellång klänning och stickad tröja och promenerade ut i regnet igen. Sjönk ner i en biostol och spenderade två timmar med att fnissa åt Barbie och Ken. När jag kom ut från biografen sken solen, tvingade av den tjocka tröjan. En kaffe i handen och en omväg hem.

Nu närmar sig klockan nitton och jag sitter skräddare i soffan. Vinet är på luftning och på köksbänken tronar en liten hög kantareller, precis tillräcklig för varsin kantarellmacka till middag. Min man är precis intill, tillbaka där han brukar vara.

Så kom vecka trettio.

Ja men hej igen. Ännu en helg har kommit och gått och en ny arbetsvecka har startats. Helgen var fin: en bror som fyllde fyrtio, en kväll med regn som smattrade mot taket, oändligt med vinflaskor som öppnades en efter en, tusen skålar med saker att äta, människor som jag tycker om runt ett långt bord.

Och så en svärmor och en svägerska i ett tyst och svalt hus. Dörren öppen ut mot det gröna, blekta spetsgardiner som långsamt fladdrar i vinden, en ständigt brummande kaffebryggare. Min man som klättrar i körsbärsträdet, jag på tå under med en skål i famnen.

Sedan kom måndagen och jag är så trött, känner hur jag behöver ensamhet, lugn och ro, att få göra ingenting. Jag har visat arbetsledaren för städet runt i lokalerna, packat upp ett fruktfat, tagit emot en lampleverans och skickat ett dussin mail. 

Klockan är snart tolv och jag tror att det får räcka för idag. Det kan nog få bli en sån vecka, en med halva dagar, kanske till och med en onsdag helt ledig. Gud vad jag hoppas det.

Om att längta, herregud vad man kan längta.

Imorgon firar vi min bror som fyller fyrtio år. Ikväll ska jag gnugga bort resterna av mitt nagellack, göra mig ett fotbad och måla alla tjugo naglar i samma röda nyans. Fila, putsa och smörja hela mig, från topp till tå.

Imorgon ska jag bläddra bland klänningarna, lägga håret på spolar och sminka mig i hundra år. Dricka ett glas bubbel med min man under tiden, fast det är mitt på blanka dagen. Och sen ska jag krama min son för första gången på tre veckor.

Som jag längtar. Herregud vad jag längtar! Efter att göra mig fin, efter att göra oss en kväll, efter att träffa mitt barn, efter mina bröder och deras fruar, efter mina kusiner och alla vännerna från den lilla staden. Gudarna ska veta att jag behöver det. 

Violette Toussaint.

Jag lyssnar på Valérie Perrins "Färskt vatten till blommorna" medan jag arbetar. Följer sävligt med genom kurvorna i Violettes liv, skapar bilder inuti huvudet, bygger fantasier som inte ryms bland bokens sidor. Det är de bästa böckerna, de som får en att drömma.

Jag duschar på kvällen, tvättar håret och tvålar in kroppen. Det är bara onsdag men det står ett glas rödvin på handfatskanten medan jag rullar upp håret på spolar för att testa lördagens frisyr. Kliver i nattlinne och morgonrock, båda i silke, fortfarande rödvin i glaset, håret ännu på spolar. Vi letar restauranger i Paris och jag fortsätter höra Violette i mina tankar.

Om hjärtan som slutar slå.

När vi gick runt Årstaviken i lördags sa min man att han nu är lika gammal som hans pappa var när han fick sin första hjärtinfarkt och femton år yngre än när han fick den infarkt som tog hans liv. Jag frågade om det bekymrar honom och han svarade att det gör det, litegrann.

Vi äter nyttigt men kanske skulle vi kunna dricka någon drink mindre och han borde träna mer än bara styrka, även om han kör sina fem pass i veckan, för nog har genetiken ett finger med i spelet. Jag sa att vi kan skärpa oss ännu mer, träna kondition tillsammans istället för att dricka den där drinken men han skakade på huvudet, sa att livet måste vara fint också.

Det som ingen av oss visste var att samtidigt som vi gick där, kanske medan vi pratade om det, fick hans kollega en massiv hjärtinfarkt, bara fyrtiosju år gammal. Han klarade sig inte.