Det är tidigt på morgonen. Jag står framför badrumsspegeln och lägger sista handen vid makeupen. Han börjar prata redan i hallen, något om vad vi ska äta på kvällen, men tystnar i dörröppningen. Hej! Vad fin du är, säger han och ler, sedan tar han upp tråden som han tappade i hallen, fortsätter prata om middagsplanerna.
Jag tänker på det flera timmar senare, att det var något med det där hej:et och hur han sken upp när han såg mig. Ett hej! där utropstecknet hördes, trots att det är vårt sjuttonde år tillsammans, trots att det var en måndag i februari och jag nog egentligen inte alls var finare än någon annan dag.
Fint!
SvaraRadera