Jag vet inte om jag har sagt att barnet har blivit väldigt bra på att kommunicera? Jag vet inte om det är alla timmar hos psykologen eller det enorma behovet som fanns av att sätta ord på det som kändes, men det barn som man tidigare var tvungen att dra ur alla orden, han är ersatt av en ung man som vuxet och öppet pratar om allt som känns.
Men det var egentligen inte det som det här skulle handla om, utan om en annan kommunikation: den mellan mig och min man. Den har aldrig varit särskilt bra, åtminstone inte under våra bråk. Nu med lite backspegel så är det antagligen för att vi har kommunicerat om oss själva och vårt förhållande, vilket har placerat oss i försvarspositioner på varsin sida om ett problem. Plus att vi aldrig bråkat särskilt mycket och inte heller fått övning i det.
De senaste fem månaderna har vi kommunicerat nästan dagligen om svåra och tunga saker, mestadels om barnets mående men också om hur det påverkar oss, och jag tror att det tredje fokuset - barnet - gjorde det enklare för oss att prata med varandra. Att hitta sätt att hantera situationen tillsammans, att samarbeta i en pressad situation för att göra det bra för vårt gemensamma fokus.
Jag märker hur vi tar med oss det när vi kommunicerar om oss också. Lite som om vi helt enkelt blev bättre på det. Att vi lärde oss något om oss själva och varandra. Lite fint på samma tema som igår: sjutton år in i förhållandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar