Barnet har alltid vetat att han vill bli arkitekt. Han listade ut det redan som liten och vek sedan inte en tum från den planen. Inte förrän han började studera på universitet och det inte alls var som han hade tänkt sig och han kraschade i en enorm livskris.
Det som är så fint nu är att han faktiskt famlar sig fram kring vad han vill göra i livet. Det är dels fint eftersom han den första tiden efter kraschen inte ens kunde se en framtid, men det är också fint eftersom jag tror att det här famlandet är en del av att hitta sin egna vuxna identitet. För att kunna landa måste man söka och så vidare.
Han pratar om bibliotekarie och arkivarie, om att läsa historia och teologi, om att det kanske inte är omöjligt att skapa en framtid kring hans livs största intresse: grekisk mytologi. Att först studera själv och sen kanske föreläsa. Han har börjat skriva en bok om gudarna, för även om det kanske inte går att leva på att skriva böcker så går det åtminstone att drömma om det. Och det är kanske det finaste av allt, drömmandet.
Han har helt släppt planen på att bli arkitekt. Jag tror att det både är för att drömmen blev så nedsvärtad av året i Malmö, men också för att han genuint faktiskt inte längre vill bli arkitekt. Jag tänker ofta att det är det modigaste man kan göra, att inse när det är tid att släppa taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar