Sommarsällskapet

Min följeslagare den här sommaren är Linda Castillos bokserie om polisen Kate Burkholder. Det är en ny författare för mig och jag tror inte att hennes böcker har funnits översatta till svenska innan. 

Nu har min bokapp fem av böckerna i serien, dock bara som ljudböcker men eftersom ingenting är så mycket sommar som tummade pocketböcker köpte jag de i fysiskt format också och har varvat att läsa och lyssna.

Nu är jag på den femte boken och kommer snart utveckla panik över hur jag får tag på resterande böcker. Jag tror att det finns väldigt många fler nämligen. Böckerna har rätt komponenter i en bra sammansättning: lite kärlek, mycket polisarbete och en amish-twist som har lärt mig saker jag tidigare inte visste.

Kroppen och hjärnan

Jag har haft semester i två veckor nu och behöver hela tiden stoppa min hjärna från att vandra in på jobbet. Den irrar sig hela tiden dit, in i tankar och funderingar, försöker hitta lösningar på frågor som lyftes under våren men lades på hösten att lösa.

Det är som om min hjärna har varvat ner, vilat och nu är redo igen. Den förstår inte att vi inte är där ännu, att vi har två veckor kvar att vara lediga, att vi ska vila lite till. Jobbet får vänta, semester pågår.

Jag gör mitt bästa, ligger på en filt i Hagaparken, dricker fördrinkar innan middagen, har picknickar, är uppe sent och sover länge, äter evighetsluncher på uteserveringar, sörplar iskaffe på varma trottoarer. Min kropp har semester, men hjärnan är inte övertygad.

Ett sommarminne

Vi åt lunch tillsammans med mina föräldrar på en golfklubb i en liten stad, kanske bara en by, placerad mellan den lilla staden som de bor i och den stora staden som är våran. Min man läste högt från google att staden/byn har sjutusen invånare. Sjutusen invånare och en fin golfbana med en pärla till restaurang.

Efter någon timme tog vi tåget hem igen och mina föräldrar tåg husbilen söderut. Det var ett bra sätt att umgås. Solen sken på oss, utsikten var fantastisk, maten mycket god. Dessutom tog vi oss genom lunchen helt fria från dålig stämning. Det var fint.

Förändringar

En konstig sak som hände efter att barnet flyttade hemifrån var att vi bytte platser vid matbordet. Vi har haft samma placeringar i alla år, men så en dag låg det saker på bordet där vi brukar sitta så min man dukade på andra sidan bordet.

Nu sitter jag där barnet brukade sitta. Det är mysigt att sitta där, på platsen där mitt barn brukar finnas. Jag har gjort det sedan dess. Tror att jag kommer fortsätta sitta där.

Känslorna två veckor in

Klockan är aldrig innan tjugoett när vi äter middag nuförtiden. Jag har börjat tända stearinljuset som står i sin mässingsljusstake på matbordet sent på kvällarna. Vi äter nästan alltid lunch ute någonstans.

Vi vaknar aldrig innan nio. Lämnar aldrig sängen före tio, inte för annat än att hämta kaffe. Jag vet aldrig riktigt vilken dag det är, tror att det är lördag hela tiden. Det känns som att sommaren har pågått för alltid.

Och så gick en dag

Torsdag. Svart kjol och vit luftig skjorta. Väderprognosen fortsätter lova regn, men det faller aldrig något. Vi tar oss ut vid elva. Min man har gjort en lista i google maps med sjuttioelva stopp, samtliga second hand-butiker.

Åker till söder, promenerar genom små affärer, äter lunch på Mormors dumplings. Beställer in ett fat wok och en skål dumplings och delar broderligt på små assietter. Fortsätter vandra i butiker, pausar för mjukglass på Pärlans, väljer violkolasås och lakritsgranulat. 

Min man konstaterar att han vill ha champagne, vi handlar det och rödpang och varsin köttbit, promenerar hem, kliver genom dörren prick sju timmar efter att vi gick ut genom den. Han klyftar potatis, gör en tomatsallad, vispar ihop en bea, steker köttet.

Jag sitter i soffan med barnet på skype. Han vill gå genom allt som han behöver när han flyttar hemifrån. Han lägger allting i en varukorg på Ikea och trycker på köp med ett darrigt andetag. Jag tar emot ett glas champagne och suckar med samma darr på rösten.

Att titta tillbaka

I telefonens bildarkiv kan man klicka på personerna som oftast fastnar på bild och så får man upp alla bilder på den personen. Häromdagen klickade jag på bilden på barnet och sedan fastnade jag, bläddrandes mellan bilderna på honom från åren som gått.

Det är mest bilder tagna i stunden, sekunder som förevigats från dagar där livet pågår. Man ser i hans ögon att han är lycklig. Jag inser det när jag tittar på bilderna av honom, att det finns en lycka i ögonen, i leendet, i den avslappande kroppen.

Jag slår så ofta på mig själv mentalt för att jag inte varit mer, inte varit bättre som förälder, men så tittar jag på de där bilderna och jag vet inte, kanske har jag varit tillräcklig ändå.

En semestertisdag

Väderprognosen sa att det skulle regna hela dagen, men det var bara lur. Det grå täcket på himlen brast, släppte fram knalligt blått, vitt och gult. Solen puttade upp temperaturen till tjugofem. Spenderar första halvan av dagen klädd för träning i sportstrumpor, cykelbyxor och t-shirt, andra halvan i en kort klänning.

Läser och lyssnar på Tretton av Steve Cavanagh och det är så bra att det är svårt att slita sig. Fortsätter rensa i skåpen, tar vid där vi blev klara igår. I hallen står fyra nya kartonger att lämna till Myrorna. Släpar oss fram till tiotusen steg på trottoarer som dallrar i sommarvärme. Häller upp ett glas rosévin, tar fram lax från frysen, skriver det här.

Prylar, böcker och hygien

Barnet har varit hemma idag. Vi har rensat bland hans prylar, gått till återvinningen med nittio procent och packat ner resten i flyttkartonger. Nu har vi bara alla hans böcker kvar men det får vänta till en annan dag, för det är många böcker och de kommer göra ont att skiljas från.

Vi hade även en lektion i vikten av att byta handdukar och bädda rent i sängen ofta, minst en gång i veckan. En kille - samt även hans säng - som luktar illa är en deal breaker, han faller bort direkt. Tack för lektionen, sa min son helt oironiskt när jag hade raljerat färdigt.

Vuxenlivets alla nya beslut

Barnets studentlägenhet hyrs möblerad, men huset är nybyggt och han är den första att bo i lägenheten. Jag var inte helt beredd på hans intresse för hur lägenheten ska se ut, men det skickas bilder och det planeras och det pratas.

En dag när han kastade långa blickar mot vår fina olivolja, som står på en marmorbricka tillsammans med salt- och pepparkvarn och redskapskrus från Le Creuset, frågade jag om han vill ha en sån uppsättning som inflyttningspresent och låt oss säga så här: jag var inte beredd på att se mitt barn lysa upp så över tanken på köksprylar.

Men så var det och nu har jag precis klickat hem redskapskruset i färgen chambray, men vet inte om jag ska köpa salt och pepparkvarn i blanksvart från Le Creuset eller om jag ska köpa de i klarblått från Zassenhaus. Hans lilla lägenhet går i svart, vitt, grått, gult och blått.

Antar att barnet får bestämma, att det får bli min tur att skicka bilder och frågor till honom. Ändå himla fin grej, det får man medge.

Här och nu

Vi är hemma igen. Min hud är biten av insekter, jag har små röda knoppar här och var. Min man åkte vidare till den lilla staden tillsammans med sin mamma imorse. Han har längtat ut i svampskogen. Jag har tvättat, handlat och hämtat paket, ätit frukost och läst ut en bok i solskenet, tränat och duschat.

Nu skrev han precis att han är på väg hem och att han har kantareller med sig. Jag har förberett så att de kan försvinna ner i en stuvning och sedan ovanpå ett surdegsbröd. En flaska rödvin luftas på köksbänken, håret torkar över min tunna skjorta. Ingen behå, linneshorts och bara fötter.

Himlen på jorden

Ikväll går färjan hem igen. Vi har haft fyra fina dagar. Vi har fortfarande mycket tid kvar, behöver inte börja stänga huset förrän sent i eftermiddag. Middagen blir på en restaurang på båten och kvällens sista drink kommer fortfarande blicka över solnedgången, men över ett hav istället för en liten sjö.

Första semesterveckan har kommit och gått. Snart, åtminstone. Tre veckor till väntar, två av dem hemma i Stockholm och sedan åker vi till Gdansk. Men först ska vi göra klart vår sista dag här, i himlen på jorden.

Dagarna som går

Jag ligger i hängmattan och kan inte läsa, utsikten över sjön är för slående, det går inte att slita blicken. Min man metar från båten, har slagit ankar tio meter bortom vår strandkant. Han bakade en chokladtårta tidigare idag, vi ska äta den med vaniljglass ikväll.

Varje dag blir jag avsläppt vid grusvägens början, springer de fem kilometerna till huset. Passerar öppna ängar, små knubbiga hus och hästar i hagar. Varje dag dricker vi Pimm’s medan vi lagar mat. Sitter på stentrappan och tvättar potatis.

En regnig dag åker vi och tittar på ett slott. När vi kommer hem går åskan över sjön. Sitter på verandan och lyssnar på regnet som smattrar mot taket. Äter långsamt ur den stora asken med färsk lakrits som tillverkats på byn.

Oslagbart

En av de saker som jag längtade efter mest innan vi åkte hit var att sitta i bastun med en inpackning i håret och en öl i handen. Det är bara här som jag dricker öl, bara här som det är gott. Det krävs en bastu för det.

Det är väldigt primitivt här. Vi tvättar oss i bastun. Skopar upp stora baljor med vatten och sköljer oss med. Jag väger upp det med dyrt schampo och fina tvålar. Jag känner mig aldrig så ren som efter att ha bastat och sedan tvättat mig i värmen medan bastudörren står öppen, släpper in suckar av ljummen sommarkväll.

Att tvätta sig ren efter en dag i sjön och i skogen, att dra på tights och stickad tröja, låta håret självtorka i den sena sommarluften, att stå vid grillen och se solen gå ner bakom trädtopparna på andra sidan sjön, det finns ingenting som slår det.

Det är precis som jag mindes det

Hängmattan svajar långsamt i brisen från sjön. Den är tom, bara mina solglasögon och en bok som lämnats kvar medan jag sitter i skuggan och skriver det här. Det är tjugofyra grader och min hud är bar.

Jag har baddräkt under shortsen, hade en tunn skjorta över förut men nu ligger den över verandaräcket. Vi hann inte basta igår och jag längtar till kvällen. Till att basta, tända grillen, dricka rödvin ur de små knubbig glasen som symboliserar känslan av att vara här.

Första dagen

Tidigt imorse klev vi på båten till Finland. Gick direkt till restaurangen, den med havsutsikt och inga barn, och slog oss ner för champagnefrukost. Jag mutade min man med bubbel till frukosten, för han kan verkligen inte förstå varför vi väljer att åka båt i tio timmar istället för att flyga i en timme.

Det här är en resa som han har gjort två gånger om året under hela sin barndom. Han ser inte de här timmarna som en del av semestern, för honom är det bara en transportsträcka, att ta sig från punkt a till punkt b.

För mig däremot, för mig är det en hel dag av att äta gott, att sitta på soldäck och titta på fantastiska villor längs skärgårdarna, oceaner av tid att läsa. Det är semesterns första dag och jag är hundra procent på väg ner i varv.

Nästan där

Det kvarstår bara tre punkter bland helgens måsten: rensa kylskåpet på sånt som riskerar att bli gammalt, vattna blommorna på balkongen och packa ner necessären. Den första kommer jag göra efter middagen, den andra sent ikväll och den tredje imorgonbitti.

Jag har jobbat mig genom hela listan, inklusive punkten att bli frisk. Jag sov tre timmar på dagen igår och tolv timmar inatt och det verkar ha gjort jobbet. Jag har även målat alla tjugo naglar klarröda, färgat fransar och bryn och packat väskan full med tvålar, schampo och hårinpackningar som ska få arbeta i bastun.

Jag har inte packat ner något smink. Min enda eftergift för fåfängan är en ögonfransböjare inför middagen på båten. Alla kläder som får följa med är i linne - byxor, shorts och skjortor - och mjukaste bomull - linnen och t-shirts och stickade tröjor. De ligger intill böckerna i min resväska, väntar på morgondagen.

Dagens plan

Vaknar till första semesterdagen med halsont och huvudvärk. Är det inte väldigt typiskt, att det blir så? Jag har en lista med saker att bocka av idag. Jag tror att jag ska lägga in en middagslur på listan.

Det ska regna idag och det passar mig. Vi ska tvätta, frosta ur kyl och frys för man kan nästan inte stänga frysen nu, vi ska köpa solskyddsfaktor, cigarrer och tvål, schampo och hårinpackning.

Dricka te och äta glass och vila och sova och läsa är punkter som jag precis skrev in i listan. Bli frisk kanske också får bli en aktivitet.

Semester om 3, 2, 1

Det är min sista arbetsdag innan semestern. Fyra lediga veckor väntar. Jag har svarat på alla mail, haft dagens enda möte, checkat av alla punkter på min aktivitetslista utom två: skriv autosvar på mailen och lägg in semesterhänvisning på telefonen.

Jag skriver det här, kikar i kalendern hur det ser ut när jag kommer tillbaka i augusti (väldigt fullt, tittade snabbt bort igen) och funderar på om jag borde boka massage innan vi åker till Finland. Jag har två listor som jag skulle kunna jobba vidare på: en packlista och en lista över saker som vi behöver göra innan vi åker.

Om en timme ska jag möta min man vid vårt sommarhängställe: solbänkarna på den avstängda motorvägspåfarten intill Rörstrandsgatan. Vi ska poppa en flaska champagne och fira att vi har fyra lediga veckor tillsammans.

Ett samtal att minnas för alltid

Han ringer tidigt på torsdagen. Jag hör leendet i hans röst när han berättar att han kom in på universitetet. Han ska bli landskapsarkitekt, barnet. Den sista helgen i augusti flyttar han till Malmö. Hans lycka träffar mig som en pil, sprider sig in i mig. 

Jag börjar inte gråta förrän jag hör hans pappas förvåning i bakgrunden. Har du fått beskedet? säger han och jag frågar barnet om han ringde mig först, innan han ens berättade för sin pappa som var i rummet intill. Det är klart, säger han och det är först då som mitt hjärta spricker. Men det bultar fortfarande, varmt och lyckligt, bara lite naggat av en saknad som kanske aldrig helt kommer gå över.

Men det gör ingenting, det är min känsla att bära, det enda han ska känna är lycka och stolthet. Han gjorde det, han klarade det, nu är framtiden hans.

Drömmer om måndag

Igår spontanbokade vi vår första semestervecka. Min svärmor är i huset i Finland och jag föreslog att vi skulle åka dit. Lockade med bastu, sjöbad och grillade middagar varje kväll. Långa dagar i hängmattan, varva böcker med skogspromenader, åka på utflykter på slingrande landsvägar, upptäcka små byar, butiker och caféer.

Det krävdes inte särskilt mycket för att övertala min man och min svärmor gjorde ett glädjetjut rakt ut när han ringde henne. Det är något speciellt med huset i Finland, något med sjön och träden och hur min kropp varvar ner vid första andetaget skogsluft.

Om att få träffa barnet idag

Idag ska vi åka till Uppsala efter jobbet, möta barnet vid tågstationen och hitta en uteservering att äta middag på. Det var två veckor sedan vi såg honom sist och den intensiva smärtan efter att han tog studenten och drog till sin pappas stad för att jobba i åtta veckor, den har passerat över i en stillsam värk.

Jag vänjer mig långsamt vid att inte ha honom där, att inte se honom varje dag. Imorgon kommer antagningsbeskedet till universitetet och då vet vi om jag behöver vänja mig för alltid. Det känns så konstigt att det är vad jag hoppas på. Men det är ett hopp för hans skull, för att det här är vad han vill.

Ett nytt slags liv

Jag startade dagen på en uteservering. Jag går förbi den varje morgon, små runda bord och stolar placerade i fransk sittning. Idag slog jag mig ner, beställde en cappuccino och croissant och lyssnade på ljudbok tjugo minuter innan arbetsdagen började.

Lät datorn vara kvar i väskan, för det fanns ingen som behövde något från mig. Klev in på kontoret klockan nio och startade arbetsdagen utan att känna mig stressad. Det är en känsla jag kan tänka mig att bli van vid, en känsla som inte skaver någonstans.

Det gäller även för känslan när jag kom hem från jobbet igår: mötte min man i köket vid sjutton, hällde upp ett glas rödvin och konstaterade att ingen av oss orkade laga mat. Kom att tänka på den lilla bistron på söder som kör musselmåndag. En timme senare satt vi vid ett bord för två och väntade på middagen. 

Jag saknar barnet, det gör jag verkligen, men det är ett nytt slags liv som väntar, ett som innehåller mycket mindre koordinering. Ett liv för två vuxna.

Hopp om framtiden och hopp om veckan

Söndagskväll. Jag kokar pasta till såsen som blev över från middagen, låter det bli måndagens lunch. SVT står på i bakgrunden och rapporterar direkt från Frankrike, visar att det finns hopp om framtiden.

Stryker två kjolar, en stickad tröja, en jeansskjorta och en klänning. Hänger alltsammans att vänta på sin tur i bokhyllan och har därmed kläder till tre dagar klara och kan sova en kvart längre varje morgon.

Måndag. Går till kontoret. Vi är bara tre personer, alla andra har semester. När klockan slår tolv och jag skriver det här har jag fått nio mail, ett samtal och haft noll möten. Har istället hunnit diska kakburkarna, fluffat kuddar och prokrastinerat en process. 

Nu ska jag gå och träna, hej.

Torsdag, fredag

Fredag. Jag är klädd i linne från topp till tå: svarta linnebyxor och svart linneskjorta. Håret i en låg knut i nacken. Dagens enda två möten är precis avslutade, lunchen är runt hörnet. Jag ska äta två rostade mackor och sedan gå ner till gymmet.

Igår hade jag AW på teams med en chefskollega i Malmö. Vi har två stående möten i veckan men gårdagens skulle bli hennes sista innan semestern. Vi flyttade det till klockan sjutton och drack varsin GT och pratade lika delar arbete som privatliv.

Min man skulle springa till affären efter middagen igår. Köp lakrits, ropade jag efter honom. En kvart senare var han hemma igen, med lakrits i påsen. Drack rödvin, åt lakrits och låg i soffan med fötterna i hans knä.

Morgonbestyren

En av de sakerna som jag skrev om igår som gör mig långsam beror på att barnet bor hos sin pappa den här sommaren. Han har nämligen haft som stående uppgift under alla år att tömma diskmaskinen varje morgon. 

Nu när han inte är hemma så har uppgiften trillat över på mig och det i sig är ju inte tidskrävande, men problemet är att jag kommer in i ett hushållsfixande när jag istället borde vara på väg till kontoret.

Jag tömmer diskmaskinen, fyller på med de glas som hamnat i diskhon under kvällen, torkar av köksbänken, torkar av matbordet och soffbordet när jag ändå har disktrasan i handen, plockar undan någonting som hamnat bortom sin plats, kan lika gärna städa badrummen när jag ändå är i farten och plötsligt har det gått fyrtiofem minuter.

Jag har varit sen till jobbet varje dag sedan barnet flyttade hemifrån. Hundra procent hans fel.

Tre dagar in i juli

Onsdag. När jag vaknar vet jag inte om det är tisdag, onsdag eller torsdag. Veckorna går både långsamt och fort. Arbetstempot har saktat ner och det har gjort mig långsam men ändå försvinner dagarna en efter en. Jag försöker tänka att det är okej, för min kalender är fullbokad augusti, september och oktober.

Jag var på middag med två vänner igår. Det var det perfekta umgänget: bubbel på en uteservering, fördrink medan vi väntade på maten och så middag och rödpang och sedan ännu en drink på kvällens sista uteservering. En filt över benen när solen sjunkit bortom hustaken, ett aldrig sinande prat.

Idag regnar det ute, men det är inte kallt. Det är ett väder som jag kan tycka om emellanåt, för luften mjukas upp, blir lätt att andas. Samt att man får ha kläder på sig, för dagen svarta linnebyxor och en svart tajt långärmad topp, en scrunchie i rosa siden runt handleden och håret över axlarna.

Stresskäkarna

Så jag var på ett akutbesök hos min tandläkare idag. Det kom en bra och en dålig sak från det. Positivt: Det var inget fel på tanden som jag sökte för. Negativt: Problemet ligger i att jag inte lyckas sluta pressa tänder.

Jag hade stresskäkar redan i april förra året. Jag pressar så hårt att det skapas blåmärken under mina tänder. Redan då berättade hon att jag behöver en bettskena när jag sover, för även om jag kan tänka på att inte pressa ihop tänderna när jag är vaken så kan jag inte styra över det när jag sover. Jag sa att jag skulle avvakta, för bettskena är inte sexigt.

Nu tryckte hon på musklerna längs med min hals, de som min massör varje månad arbetar med att mjuka upp, och tittade menande på mig när musklerna var orubbliga under hennes fingrar. När hon frågade om jag ofta har huvudvärk var det formulerat som ett konstaterande och inte en fråga.

Så nu är en bettskena beställd. Den kostade mig femtusen kronor så jag hoppas att den löser alla mina problem oavsett koppling till stresskäkar eller ej.

Det sista av juni

En lördag och en söndag blir de två sista dagarna i juni. Veckans värmebölja har värmt upp lägenheten och trots att svalare luft drar in står våra balkongdörrar på vid gavel hela helgen. Ett fönster på glänt i köket och ett i sovrummet.

Vi grillar kyckling och äter tillsammans med tian och fetaoströra. Duschar efteråt, låter håret självtorka, klär mig i hans stora t-shirt och ett par trosor, sjunker ner i soffan och tittar på film till sent. När vi vaknar på söndagen är himlen mörk av ett regn som ännu inte börjat falla.

Vi säger att vi inte ska lämna hemmet alls. Kylen är fylld, lägenheten är varm, vi är mjuka. Tights, en stor skjorta och tunna sockor. Knäcke med prästost, tomat och svartpeppar. Citronyoghurt och jordgubbar. En kanna pimm's när klockan slagit eftermiddag.

Köksfönstret helt öppet medan regnet strilar ner. Sover på soffan en stund, äter middag, stökar i hemmet, allting till doften av varm och fuktig sommar, till ljudet av regnet mellan löven, ett ihärdig droppande mot marken.