Det lugnar aldrig ner sig för min man. Jag försöker förklara det för honom, att jag har perioder med mycket jobb och att jag tycker om dem, men att för honom är det vardag med åttiotimmarsveckor. Han nickar till sist, erkänner att jag har rätt.
Jag vill inte förlora dig, säger han. Jag går inte med på det. Vi kan ha bestämda datenights som aldrig får bokas om och där vi inte får prata om jobbet, säger han. Han kramar mig och jag låter honom hålla om mig, säger att det kanske inte alls blir så, men att han måste vara beredd på att jag inte kommer orka.
Det var ju inte någon juste jämförelse så bra han insåg det. Och bra att du varit tydlig . Tänker precis som du - han gör sina val och sedan får konsekvensen visa sig. Bida tid, du - det kommer bli bra på ett eller annat sätt. [Men kan han inte få ett kontor med sin nya tjänst så ni andra kan leva lite mer normalt med umgänge och tillgång till hela bostaden ?] /Anna
SvaraRaderaHar också tänkt på det där med att han borde vara på kontoret, dels för att jag saknar att vara ensam hemma men också för att det känns som att han alltid är här men aldrig tillgänglig, om du förstår? Jag ska nog kasta in det här i diskussionen. Tack!
RaderaJag tycker du är så klok. Och du är sann mot dig själv, säger inte okej till allt för att vara snäll eller för att inte skapa stress och panik i lägret (a.k.a er relation).
SvaraRaderaJag tycker nog att jag och min man är ganska kommunikativa i det stora hela. Samtidigt vet jag ju att det ärligt talat pågår x antal outtalade tankar gällande vår relation inom mig också. Det är svårt att veta hur mycket som går att lufta utan att skapa för mycket oro hos den andre...så ja, jag är imponerad av dig.
Jag är också förvånad över att så många kommentarer på ditt förra inlägg handlade om att vara ännu mer kravställande. Och funderar över om de själva är så öppna och verbala i sina relationer....
Av det jag läser är min tolkning att ni absolut nått en nivå där - i stort sett allt som händer i - din mans karriärval framöver är något han själv får stå för. Även om det förstör er två. och kanske har jag bevittnad ovanligt många skilsmässor som blivit otroligt bra i slutändan så att jag rent krasst inte alltid tycker att det är det sämsta valet....och då kanske relationen inte ens varit speciellt kass- utan bara....färdig....oavsett om det varit små/stora/inga barn med i bilden.
ja...ett ganska innehållslöst inlägg- jag vet. Men vill bara säga att du ska vara stolt över den du är- du är verkligen imponerande.
Inte alls innehållslöst, uppskattar det otroligt mycket! Och det är som du säger, att vi separerar är inte det absolut värsta som kan hända och jag känner mig väldigt trygg i den tanken.
RaderaTack för så otroligt fina ord! ❤️
Date nights!!!! Det handlar väl om att ha ett hållbart liv tillsammans..
SvaraRaderaHaha. Ja, så klart! Men kom ihåg: han är man. Han har mat på bordet varje dag, alltid rena kläder, en kvinna vid sin sida, han får ligga emellanåt, och en jävla massa snubbar på jobbet som klappar honom på ryggen. Han är fullkomligt nöjd med livet. Att ha datenights löser allt för honom.
RaderaMen va? Han är man. Och? Vad är det för stenåldersuppdelning ni har på sysslorna? Varför går du med på att laga all mat, tvätta alla kläder etc?
RaderaJag känner så mycket med dig! Det är så svårt att välja vad som är bäst och vad man vill eftersom livet ju är ihoptvinnat på så många olika sätt, förutom den direkta relationen och vardagarna. Från en som har förlorat en förälder alldeles för tidigt så vill jag bara skicka med att vi har bara ett liv. Varje dag behöver verkligen inte vara viktig eller betydelsefull, men vardagen behöver det. För det är ingen som vet vad som händer ”sen”/senare. Inte menat olyckskorpsaktigt alls här, utan för mig var det en ögonöppnare att fatta att vi inte vet hur framtiden blir och att det enda vi kan påverka är att försöka vara lyckliga i nuet.
SvaraRaderaJag ser vad du skriver om din mans arbete och förstår inte 1) arbetskulturen. Jag har själv jobbat på och jobbar på miljardbolag. 80 timmars-veckor är helt sinnessjukt och jag vet ingenstans där det krävs av någon. Och nummer två: din mans timmar, hela livet, som han nu väljer att jobba kommer ju inte tillbaka. Alla timmar som försakas på jobb är upplevelser, vardag och samtal som aldrig går att ta igen. Och om han jobbar så mycket och så högt upp gissar jag att han, liksom jag, har rätt bra lön som det är och att 15000kr netto varje månad mest kommer bli liggande på sparhög för ett sen som kanske aldrig blir som han tänkt. Jag tycker att hans prioritering är osund och skev och jag förstår att du är ledsen.
Som det är nu så fattar han ju beslut om bägge era liv och precis som du skriver så riskerar han ju någon som är svår att ersätta med ett jobb som går att ersätta.
Jag hejar på dig.
Vet inte varför allt blir anonymt, men det är Linn som skriver.
RaderaTack! Ja, ja och ja. Allt du skriver är sant och riktigt. Men jag känner bara att det får stå för honom nu. Vi får se vart det leder. Det känns okej på något sätt ändå.
RaderaLinn är klok!
SvaraRaderaJag skickar bara med en kram och som jag sagt tidigare, stora beslut kommer när de är redo. Även om någon nu skulle kunna berätta för en vad som är rätt och fel är det ändå något som DU måste komma fram till vilket, för att det ska vara värt något. ”Trust the process” som en klok kollega sa, i ett helt annat sammanhang, men det stämmer ändå.
♥️ Från LoHe
Så sant. Det måste få ta tid. Och det blir bra oavsett.
RaderaSååå bra av dig att vara så rak och tydlig med hur du tänker och känner❤
SvaraRaderaCarina
❤️
RaderaSur kommentar (från det egna livet egentligen): Så förjävla konstigt att de här workoholikerna aldrig inser hur o-te-roligt mycket man betyder för dem innan de konsekvent prioriterat bort en i flera år och man till sist tröttnar på skiten och på att bli satt i andra hand. Först då går det upp för dem att man menar allvar och då "kan de inte leva utan en". Varför kan de inte ta det på allvar långt tidigare när det fortfarande känns som det går att laga ihop? Och när jag ändå är igång med att vara förbannad så har jag lagt märke till hos dig att du också är omgiven av män - flera stycken - som får dig att ha dåligt samvete och börja be om ursäkt så fort du lackar ur för att de inte tar dig, dina gränser, behov, relationen med dig (uppriktigheten, ärligheten, etc.) på allvar. Vad fan ska man behöva be om förlåtelse för när man till slut får nog, både av att bli bortprioriterad och av att inte få uppriktighet trots att man enligt vad de säger betyder så mycket för dem...Jag slogs av kommentaren ovanför som undrade om alla som kräver skarpare åtgärder och mindre tolerans själva står på sig så bra i sina relationer. Nej, absolut inte i mitt fall men jag blir individuellt och kollektivt förbannad för alla oss som lärt oss sen barnsben att vara snälla, gulliga och anpassningsbara runt andra (oftast män) som sen inte gör samma för oss (och sen spelar på vårt dåliga samvete för att vi inte varit så snälla, kravlösa, stöttande och okomplicerade som vi borde...). Ok, end of rant! :) Kram
SvaraRaderaÅh helvete vad den här kommentaren tog mitt i prick. Obs på ett bra sätt! Känner att den nästan förtjänar ett svar i ett eget inlägg. ❤️
RaderaÄven jag uppmuntrar till att inte ha hemma-kontor. Har han ingen arbetsplats att sitta på kanske det vore läge att hyra ert kontor i kontorslandskap. En nackdel med att sitta hemma är att han har tillgång till arbetet alla dygnets timmar och det är så lätt att hamna i "ska bara". Får man inte jobba i hemmet blir man dels mer riktigt ledig när man är hemma, dels blir det tydligare för en själv hur många timmar arbetet faktiskt tar. Om man arbetar hemifrån tror jag det är svårare att inse för man kan ju sätta på en tvättmaskin emellan två möten osv och då känns det inte som att man jobbat lika mycket.
SvaraRaderaHåller med alla här om hemmajobbet: om han tjänar så mycket pengar och jobbar på ett av sveriges största företag, varför har han ingen arbetsplats att vara på? Och om han inte gillar den så har han ju råd att hyra en kontorsplats. Jag tror det skulle ge dig livskvalitet att slippa känna hans sekundära jobbstress (som han oavsett om han gillar att jobba 100% har, för ingen kan jobba så mycket om man kan sätta normala gränser) och framförallt slippa bli påmind om att han återigen väljer jobb. Att han väljer jobb är ju en sak, men att du ska se det och behöva tassa runt det i ditt hem är ju 100% fel. Kanske släpper en del av din (rättmätiga) ilska och besvikelse om du slipper bli fysiskt påmind om det hela tiden? Och det kanske också ger honom en möjlighet att förstå exakt hur mycket han jobbar om han inte är hemma på arbetstid?
SvaraRaderaJamen det var Linn igen då här
SvaraRaderaKlart han är nöjd med livet om han inte behöver göra sin del av de dagliga sysslorna. Och självklart att den som tar huvudansvar för att handla, tvätta, städa, laga mat och allt annat ( tråkigt och tidskrävande) blir väldigt missnöjd. Vuxna människor behöver ta ansvar för sin del av hushållsarbetet. Om man inte vill lägga tid på det går det att köpa tjänster.
SvaraRadera