Jag vet inte om jag kommer skriva så mycket mer om min förhållandekris. Det är ju något som bara borde vara mellan honom och mig. Och samtidigt, så konstigt det känns att bara måla upp bilder av snittblommor, vin och höstpromenader, som om allting är perfekt.
Men det här är någonting mellan mig och min man, och även om jag gömmer mig bakom att bloggen är anonym så är ni ganska många som läser mina blödande dagboksinlägg här varje dag och jag behöver nog tänka på det. Tänka på honom.
Och livet pågår. Nya blommor köps, museum och restauranger besöks, vin dricks. Livet pågår och är det något som jag lovat mig själv i det här årets självinsikter och lärdomar, så är det att jag vill vara en person som lever varje dag, oavsett vad som sker.
Jag gick igenom en fruktansvärd tid när min man utvecklade sin demenssjukdom, och att blogga om det var en av anledningarna till att jag tog mig igenom det utan att gå helt sönder. Att få skriva av mig, att veta att några läste det jag skrev och all kärlek och allt stöd jag fick tillbaka var för mig helt avgörande. Just saying❤
SvaraRaderaCarina
Jo, jag vet, och det är väl orsaken till att jag fortsatt skriva om det trots den lilla gnagande känslan av att det är fel, att jag delar med mig av för mycket. Men jag känner också att jag ständigt hamnar i ett läge där jag försvarar honom, trots att det är saker som gör mig ledsen och arg. Han är ingen dålig människa och förtjänar inte att bara mina ord står här.
RaderaOckså - fint att läsa att stödet via din blogg hjälpte dig genom din sanslöst svåra tid. ❤️
Jag förstår. Och tack❤
RaderaCarina
Jag förstår ditt dilemma. Att du vill vara försiktig- och respektfull mot din man. Självklart. Jag vill dock poängtera att du ÄR det. Känslorna mellan er är tydliga. Visst kan man som läsare fundera på hans prioriteringar men jag tänker inte att det är poängen. Jag tycker om att läsa dina ord om tingens tillstånd, dina egna reflektioner och hur du funderar på hur du vill ha ditt liv. Allmängiltiga tankar, tror vi är många som känner igen oss. Du ska såklart själv fundera på vad och hur du vill dela med dig. Oavsett - allt gott till dig och HELVETE vad svårt det kan vara att leva ihop.
SvaraRaderaTack, tack och tack. ❤️
RaderaNär jag är inne på bloggen ser jag ett foto på en kvinna. Fotot länkar till en öppen Instagram som heter ett (gissar ditt) fullständiga namn. Så för mig är du inte anonym, kanske ser annorlunda ut för andra som läser.
SvaraRaderaSå är det, men det jag menar är att ingen som känner mig (utanför bloggen) har den här adressen, så det är inte så att släkt eller vänner läser. På det viset är den anonym.
RaderaDet blir ju iofs ganska lätt att lista ut vad din man heter också.
SvaraRaderaOch vad tänker du att du skulle göra med den informationen?
RaderaTänkte mer på att du skrev att bloggen var anonym. En tolkningsfråga kanske?
RaderaOk.
RaderaBra beslut!
SvaraRaderaJag förstår verkligen att känslorna kommer i kläm, behovet av att släppa ut och att också respektera och upprätthålla hans och er integritet. Samtidigt: Det är när den här bloggen verkligen handlar om känslorna och skiten som den är som bäst. För livet är rätt osorterat och känslorna sällan så skötsamma som en omsorgsfullt tillrätta lagd yta vill få det att verka. Jag vet att jag kan leta reda på ditt namn om jag vill. Men vad ska jag med det till? Jag läser inte för att få inspiration till snittblommor, utan för den där korta inblicken i någon annans vardag. Så gör som det känns bra med mannen och er relation - men släpp inte de obekväma känslorna. Eller alltså vem är jag att ge dig råd? Men det ostyrigt vardagliga är det som gör att i alla fall jag fortsätter att läsa. Ylva
SvaraRaderaTack snälla ❤️ Jag tänker att livet som pågår kommer att sippra ut här, allt annat är ju omöjligt, men jag ska verkligen gå på magkänslan kring vad som känns bra att skriva.
RaderaVi gick igenom något liknande när vår äldsta var 2,5 och sonen var rätt nyfödd. Eller jag gick igenom ska jag väl säga, jag tror aldrig att min man fattade hur tufft det var - han jobbade konstant. Helt ärligt var det skitjobbigt och jag kan tänka tillbaka på det idag och fortfarande inte fatta hur jag stod ut. Nu har mycket vatten flutit under de berömda broarna och livet är gott igen men alltså... nä, det var en vidrig period som jag sannolikt aldrig helt kommer att glömma bort.
SvaraRaderaSkulle samma sak uppstå nu så är barnen stora (min äldsta är 05:a, precis som din son) och maken skulle väl få låsa in sig i arbetsrummet utan att interagera med oss andra antar jag. Men trist vore det, om än hanterbart eftersom familjen nu är mycket mer självgående.
/Jennie
Låter hemskt att ha det så och samtidigt ha småbarn! Vilken kämpe du måste vara.
RaderaOch det är väl det som gör att det har funkat, att barnet är så stort och att situationen har varit hanterbar. Det är ju fortfarande hanterbart men frågan är ju om det är vad jag vill. Ibland blir fokuset så stort på vad som går och vad som funkar att man glömmer det viktigaste - vad vill jag ens. Åh.