Vi rör oss försiktigt runt varandra. Han tänker nog att allt snart är bra igen, men jag vet inte hur vi ska ta oss dit. Är det något som jag lärde mig i torsdags så är det att vi inte kan prata om våra problem, att vi inte ser dem på samma sätt.
Men jag tänker att jag vilar i stunden. Tänker också att det har gått en vecka sedan det där beslutet och jag måste sluta tänka på det, måste sluta ångra mig. Jag måste glömma, gå vidare. Det fattades av en anledning och den kvarstod oemotsagd.
Skulle vilja säga - som någon som också har svårt för att vara "obekväm" i konflikt med partner - att ni har bara just börjat det riktiga samtalet, inte avslutat det! Och kan ni inte prata om problemen så kan det kanske vara dags för en omgång parterapi (och om han inte vill eller blir arg eller vägrar vara med på det så får du ju iallafall klarhet i hans (o)vilja att se och försöka förstå dina känslor och behov...och kan fatta framtida beslut utifrån den attityden...). Kram!
SvaraRaderaDet var en bra infallsvinkel på det. Tack! Ska fundera på det. ❤️
Radera