Tryck inte för hårt på mig nu

Jag vaknade skör idag. Kände hur jag inte ville jobba, inte ville ha tid för barnets EEG, inte ville vara vuxen. Att jag önskade att livet aldrig var något annat än fantastiskt och underbart. Men så är det ju inte.

Så jag steg upp. Startade datorn. Klädde på mig och åt frukost. Lagade en näringsrik lunch. Tog barnet under armen och gick till doktorn. Satt bredvid och tittade på när de klistrade tjugotre små sensorer på hans huvud. Lyssnade noggrant på hur och när vi får resultaten.

Jobbade klart min arbetsdag. Gick till gymmet och tränade ett benpass. Gjorde kantarellmacka till middag. Hällde upp ett litet glas rödvin, och här är vi nu.