Den långsammaste dagen.

Det regnar när vi vaknar. Klockan blir tio, elva, tolv. Det fortsätter regna. Jag byter från nattlinne och morgonrock till träningskläder. Klockan blir ett, två, tre, men vi orkar ingenting. Lagar en ambitiös lunch, för det är iallafall något.

På köksbordet ligger ett block. Vi skriver ner frågor om epilepsi som vilat i våra bakhuvuden, förbereder oss inför morgondagens neurologbesök. Ligger i soffan och säger men det här går inte. Tvingar oss själva till gymmet. En timmes marklyft och några ryggövningar. 

Efteråt har det slutat regna. En tunn långärmad klänning. En gnutta smink, den första sedan semestern började, och en borste genom håret. Vi ska snart hitta ut igen, till någonstans där vi serveras middag, för här är det ingen som orkar laga mat.