Inte det vi ville höra

Så blir det äntligen fredag. Min arbetsdag tickar långsamt på. Vid halv tre frågar jag barnet om vi ska gå och fika och köpa varsin trave böcker istället. En timme senare sitter vi på Vete-Katten. Min telefon ringer och det är ett nummer som jag inte känner igen.

Det är barnets läkare. Jag har fått svar på hans EEG, säger hon. Det visade tyvärr aktivitet i båda frontalloberna. Jag förstår att det känns jobbigt, men det är positivt att det är i båda frontalloberna. Det indikerar på epilepsi och inte hjärntumör.

Hon har lämnat över hans ärende till en neurolog. Sachsska barnsjukhuset kommer att ta över och besluta om nästa steg. Vi äter upp våra bullar. Den lättsamma glädjen har runnit ur oss. Vi sitter mittemot varandra i tystnad. Jag är inte förvånad, säger barnet. Jag förstod att något var fel. Jag säger inte att jag också gjorde det. 

Vi hittar tillbaka till det lättsamma när vi promenerar hem. Nu vet vi. Nu får vi lära oss att leva med det, säger jag. Han tittar ner på mig. Ler sitt sneda leende. Det blir bra mamma, säger han och det visste jag väl redan.