Det finaste vi har.

Det är inte särskilt ofta som jag blir avundsjuk, men så ibland ser jag min son sitta med sin dator i knät och hör hur hans fingrar smattrar mot tangentbordet, och då kan jag känna det. Känna hur jag blöder ut varenda ord som jag skriver, läser och suddar och skriver om, medan han alltid verkar vara drabbad av en skriftlig diarré.

Men det är fint att det är så för honom. Hur enkelt det kommer, hur det nästan är som att orden bara rinner ur honom, som att de aldrig nånsin sinar. Har jag berättat att han skriver förresten? Han författar flera noveller i veckan. Han har inte alltid gjort det, tidigare läste han bara tusen böcker, nu när han en dröm om att skapa dem också.

Jag tror att det här är det finaste som vi har tillsammans. Det här brinnande intresset, jag tänker att det kanske är det som kommer att fortsätta hålla oss på samma sida genom de här tonåren som ju är lite snåriga ibland.