maj 30, 2017

Trots allt.

Måndag eftermiddag. Jag har varit på vårt kontor söder om söder och står lutad mot väggen i den fulla tunnelbanevagnen. Båda fötterna stadigt i golvet, följer med i tågets rörelser när det kränger mot spåren. Jag tänker på oss. Tänker att jag skulle kunna vara lycklig själv. Att jag ensam skulle kunna ge min son en bra och stabil vardag. Men jag vill inte det.

Jag vill inte vara utan. Jag vill inte vara utan Kim. Jag vill inte ge upp om drömmarna som jag fortfarande när om oss. Jag vill inte glömma bort alla våra minnen och jag vill inte heller minnas dem utan honom vid min sida. Jag vill inte att det ska komma en ny säsong av Modern family och att han ska se den utan mig bredvid sig i soffan. Jag vill inte somna med hans kudde tom intill. Jag vill att han ska finnas där.

Jag är hellre kvar i det här, genom det svåra, än utan honom.

6 kommentarer:

  1. Fint! Det är ju inte jobbigt för alltid. Oavsett hur det blir.

    SvaraRadera
  2. det är bra att du tänker efter, och känner så. då vet du ju att du vill kämpa för att ni ska ta er igenom det. det är inte alltid enkelt, så är det ju bara. hoppas att Kim också förstår att han kanske måste söka ett nytt jobb och inte skjuta upp det alltför länge. låter ju som att alla kan bli lidande av det... kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag känner mig nog lite stark både av att jag vet att jag skulle kunna vara själv, jag skulle till och med kunna vara lycklig, men att det inte är vad jag vill. Då är jag ju i det av rätt anledning, menar jag. Men samtidigt måste situationen förändras, på något sätt.

      Radera
  3. Det finns så många passande klyschor jag skulle kunna dra nu, och de alla är ju sanna också. Som efter regn kommer solsken och sånt.
    Att som du säger landat i vetskapen att du skulle klara dig själv, men inte vill. Det är din styrka. Det är så du kommer att klara dig igenom det här. Det som kommer klara ER igenom det här. Men sen måste man komma ihåg att man är inte ensam om en svårhet. Man är minst två och det viktigaste är att kommunicera. Även om man inte löser nått alla gånger så vet man lite vad man tänker. Det är alltid bra.
    Kram!

    SvaraRadera