maj 31, 2017

Om det ordlösa.

Jag skriver med Nikki. Prata med varandra, säger hon. Men jag vill inte prata, vet inte vad jag vill säga. Eller det är nog mer så att jag inte vill lägga mina känslor uppepå honom. Han har så fullt upp med att ta sig genom sina dagar. Jag tror inte att jag hjälper oss genom att prata, jag tror att det kanske snarare stjälper oss.

Så jag blir tyst. Inte tyst som i att jag inte pratar med honom, vi pratar om saker som hänt under dagen, om sånt som väntar i helgen, skämtar med Adrian. Samtalet runt middagsbordet ser nog ut precis som hos vilken familj som helst. Men jag blir tyst om tankarna under ytan. Fast det märker han ju så klart. Och det träffar honom, han möter mig i tystnaden. Visar med sin närhet och sin kropp att han vill ha mig, sträcker sig försiktigt efter mig.

Jag tror att det ibland är överskattat att prata med varandra. Ibland tror jag att tystnaden är lika viktig. Att man kan ligga bredvid varandra i sängen i tystnad. En hand på magen, på låret. Att bara andas tillsammans, veta att det är tillräckligt. Att vi är tillräckligt. Ibland behöver man inte prata, för man säger så mycket ändå.

2 kommentarer:

  1. både och är viktigt, såklart. men att kunna vara tyst med den andre, att inte hela tiden behöva fylla luften med ord, det är jäkligt viktigt. särskilt om man är en riktig snackemoster som jag, en sån som sällan är tyst...

    SvaraRadera
  2. Att kunna göra den avvägningen, när tystnaden är okej, är ju jäkla svår ibland alltså. Och att låta orden mogna fram, det tar ju tid ibland. Tror också att kombinationen är viktig.

    SvaraRadera