Funderingar.

Ibland fastnar jag i tankar. Funderingar på det som har hänt för så många år sedan, sådant som jag inte själv minns. Som imorse när jag sminkade mig och min gamla klasskompis plötsligt poppade upp i mina tankar. Han vars mamma hängde sig när han var liten.

Vi började i samma klass i ettan. Då hade redan många år passerat, men jag minns hur min mamma brukade rysa när min klasskompis pappa var i samma rum. Minns hur jag tjuvlyssnade och fångade upp orden om hur elak han varit mot sin fru, hur han nedvärderat henne inför vänner och familj. Jag minns att min mamma sa att hon varit en kvinna som ofta sprang in i dörrar. Då förstod jag inte vad min mamma menade, men nu förstår jag.

En dag hittades hon hängd. Hon hade fått nog av livet. Av den fysiska och psykiska misshandeln. Jag undrar om ångesten fortfarande river i min klasskompis pappa, även om nästan trettio år har gått. Jag undrar om den rev i honom då? Och jag undrar om han blev ett offer eller en förövare i samhällets ögon efter att hans fru valde att lämna honom genom självmord. Jag måste komma ihåg att fråga mina föräldrar det.

Efter att jag tänkt allt det här tänker jag på personen som mina tankar började med. Min klasskompis. Jag undrar om han vet. Undrar om han vet om viskandet bakom stängda dörrar. Det var aldrig någon som sa någonting till honom om det, inte vad jag vet. Hans mamma var tabubelagt ämne, ingen nämnde någonsin henne inför honom.

Jag undrar om det verkligen var rätt.