Tur att jag är jävligt färggrann på insidan.

En sak som jag verkligen ogillar med sommaren är att en del människor tycker sig ha rätten att kommentera hur blek jag är. Först ut var i måndags, satt i min fåtölj med datorn i knät och en liten bit hud stack fram under de ankelkorta byxorna. En kollega kommer fram, håller fram sin bruna underarm intill mitt vita ben, sneglar upp på mig och skrattar och frågar varför jag inte spenderar lite tid i solen. Jag svarar att all tid i världen under en sol inte gör någon skillnad, fast det jag egentligen vill säga är att han kan dra åt helvete.

Sedan kommer tisdagen och jag sitter i en liten klunga med kollegor. En av oss har spenderat långhelgen på en segelbåt, hans hud är gyllene brun. De andra pratar om det, om hur solbränd han har hunnit bli. Sedan tittar en av dem på mig, frågar om jag har varit inomhus hela helgen. Jag är tyst en sekund för länge, sen bubblar min ilska över och jag svarar med att fråga varför han tycker att han har rätt att kommentera min kropp. Han blir tyst, snubblar över orden när han säger att det väl ändå inte var vad han gjorde.

Men jo, det var ju precis det han gjorde. Det kanske inte är en så stor sak att påpeka att någon är blek trots rådande sommar, men gissa hur kul det är när man är den som får samma kommentar ungefär tio gånger om dagen. Gissa hur kul det är när man aldrig någonsin blir solbränd. Fräknig, ja. Röd, ja. Vit igen när det röda lagt sig? Jadå. Jag vet liksom inte ens vad jag ska svara längre när folk påpekar min blekhet.

Jag funderar på att alternera mellan följande svarsalternativ;

- Men durå.

- Jävla idiot.

- Och du har rätt att kommentera min kropp för att?

- Upprepa det där när du behandlas för hudcancer.

- Jag tycker att det är finare att vara blek än solbränd.

- Ska vi prata lite om hur din kropp ser ut nu då eller?

- Dra åt helvete.

Men jag vet inte. Det lär väl skapa dålig stämning, eller nåt.