Skavsåren.

Vi lyckas inte synka oss på morgonen. När jag är klar att lämna lägenheten står han fortfarande i duschen. Jag har saker som väntar och känner inte för en sen fredag, så jag lämnar. Han textar en stund innan lunch. Hinner du äta med mig? Det gör jag egentligen inte, men det är inte vad jag svarar. Tänker att han behöver ett andningshål snarare än en lunchpartner, och det måste jag ge honom.

Han sitter mittemot mig, ser så trött ut. Han säger att det inte är värt det. Att han nog skulle kunna tycka väldigt mycket om sitt jobb, men att det inte är värt att alltid komma hem efter att maten lagats och att alltid behöva jobba ikapp till sena kvällar och att jag ska behöva göra allt i vårt hem. Det är inte värt det. Och jag säger att jag håller med.

Men samtidigt kan han avlasta mig på andra sätt, vi kan handla all mat på internet och köpa vår städning. Det behöver egentligen inte vara svart eller vitt, livet. Om han nu måste lägga allt sitt fokus på jobbet under en begränsad tid tills han lär sig det fullt ut, så får det väl vara så. Då ordnar vi det. Bara vi håller koll på att vi inte tappar bort varandra på vägen.

Sättet som han ler mot mig när jag säger det, det är som om han växer fem centimeter. Samtidigt inser jag att den här mattheten som bor innanför mina revben flyttade in samtidigt som hormonspiralen. Jag googlar och ser att det är vanligt, många blir nedstämda av den. Så jag bokar tid för rådgivning kring preventivmedel, får en tid redan på måndag. Känner mig stolt över oss båda som tar tag i sånt som skaver, innan det hinner bli sår.