Det värmer.

En timme innan jag ska ha mitt samtal med min chef frågar en kollega hur det är. Och jag som är spänd som en fiol och bär alla känslor utanpå svämmar över. Det är omöjligt att hålla tillbaka, allt bara rinner ur mig. Det är både tårar och ord som forsar. Han sparkar igen dörren och sätter sig mittemot. Vi pratar och pratar och pratar. Och våra kontor består av små glasburar och mina kollegor slänger långa blickar av oro och omtanke.

Sedan är jag plötsligt sen till samtalet, fortfarande rådvill om hur öppen jag ska vara. Men min chef visar sig vara en människokännare och ber mig prata med honom. Så jag ger honom allt, ocensurerat. Han säger att han tror att det är bra för mig att ha mitt arbete, att ha något att fokusera på. Att jag gör det väldigt bra. Och att jag är och alltid kommer vara jävligt bra, med eller utan en man vid min sida.

Innan jag går hem har jag sagt att jag är okej, det är bara lite tungt just nu, till varenda människa som befann sig i huset för tillfället. Det är fint, att de bryr sig. Och det är fint att ni bryr er. Kanske ännu finare, för vi har ju aldrig ens träffats. Men tack, uppriktigt och ärligt. Tack för att ni bryr er, tack för att ni skriver uppmuntrande ord och råd. Tack.