Vad vi behöver göra.

Han har vänt upp ur sin depression, men jag har inte följt med. Jag sa det till honom igår, sa att jag inte vill följa med upp. Jag vill inte slappna av, jag vill inte låtsas som att allt är bra mellan oss. Jag tror att det är dags att vi vaknar upp för de problem som vi har, även när han inte är på botten. Så nej, jag vill inte följa med honom upp. Inte när jag vet att det rör sig om veckor tills vi är tillbaka i mörkret igen. Vårt förhållande är hotat och jag vill se hotet i vitögat och jag vill slåss.

Men han är alltid där jag är igen. Nära, öm, kärleksfull. Och även om jag kanske håller ett litet avstånd, som ett skydd om mitt trasiga inre, så kan jag ta till mig av kärleken som han visar. Jag kan se att det inte är kärlek som är vårt problem. Den finns där. Det som inte finns är känslan av att vi är ett team. Någonstans på vägen slutade vi vara det, istället hankar vi oss fram på varsin kant, när vi borde luta oss mot varandra. Det är det som vi måste förändra. Vi måste bli ett igen.