Jag får en vecka att andas, den där veckan då det hände. Sedan är det tillbaka till full fart framåt. Som närstående är det inte mycket tid man får till att sörja och stötta. Fast å andra sidan, om jag är fullkomligt ärlig, så är det bara här jag berättar om hur dåligt jag mår. Mina vänner och kollegor och familj vet inte, för jag har inte sagt något. Jag bara förväntas vara stark och hålla ihop. För återigen är det ju inte jag som är drabbad. Det är inte mina hjärtproblem, det är inte min utbrändhet, det är inte min pappa som gått bort, det är inte min depression. Jag är bara någon som står bredvid och är stark.
Igår spenderade jag dagen med en kollega. Vi har väldigt enkelt för att prata med varandra. Jag känner mig trygg i hans sällskap. Jag försökte öppna upp, och jag tyckte att jag anade en liten vetskap i hans blick. Och ett stöd, det finns ett stöd. Och små saker som inte betyder någonting alls men som gör att jag känner mig sedd, som en egen människa. Som en liten tystnad och en blick och ett jag tycker om ditt hår. Det är som en liten påminnelse om att jag även existerar på egen hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar