Vi blev osams igår kväll. De ringde från ett större företag i trakten och frågade om Kim vill bli produktionschef hos dem. Vilket ju är jätteroligt förstås, ett kvitto på att han är duktig på det han gör. Men vi har bestämt oss för Stockholm och Adrian är inställd på det och jag har mitt jobb där. Och jag kämpar så jävla hårt för att hålla oss flytande och för att ta oss dit.
Sedan ringer de och ett litet intresse väcks i hans ögon. Han säger att han inte vill ha jobbet, han vill bara gå på intervju och se vilka de är. Och jag säger att det stör mig, att jag vill att vi fokuserar på Stockholm och att vi kämpar tillsammans och han säger att jag är elak.
Han säger att jag är elak och jag blir tyst. Han också. Han går och borstar tänderna, jag plockar undan en tvätt. Sedan sätter jag mig på sängkanten och försöker samla mina tankar. Han sätter sig bredvid mig, frågar om han haltar mig. Om det hade varit bättre att låta mig springa. Jag säger nej. Jag frågar om det hade varit bättre om jag lät honom gå, om min press från honom försvann. Han säger nej.
När vi somnar håller han om mig, men jag vaknar flera gånger under natten med en så intensiv smärta i bröstkorgen. Inte fysisk, liksom mer som en sorg som gör så ont att bära.
Fy vad jobbigt. Tänker på dig.
SvaraRadera