Vi har återgått till någon form av samexistens. Vi pratar med varandra, lite trevande och försiktigt. Mest om enkla vardagliga saker, som Adrian. Lite om tyngre saker, som minnen av hans far och hur hans mamma gör små anpassningar till sin nya vardag. Och om svåra saker, som att jag har bokat tid för parterapi. Han har en avvaktan i sin blick när vi pratar om det. En gång tidigare, precis i början av sin sjukskrivning, testade han samtalsterapi. Då blev han ombedd att visualisera att han var ett träd. Han reste sig upp och gick den gången.
I eftermiddag har jag RAK-samtal inplanerat med min chef. Det är ett samtal som handlar om hur en mår, två per år ska man visst ha. Första frågan är hur jag mår, svaret ska jag gradera på en skala från ett till fyra, där ett är dåligt, två är bra, tre är mycket bra, fyra är alldeles utmärkt. Så konstig skala, som om man inte kan gradera ett dåligt mående. Även i helvetet finns det ju grader.
Jag har inte bestämt mig för vad jag ska svara ännu. Om jag ska ljuga mig genom det. Jag har aldrig haft ett djupt samtal med min chef, knappt ens ett samtal som inte rör arbetet. Vi känner inte varandra särskilt väl ännu, och jag vet att jag inte kommer kunna gå in dit och berätta att hela min värld är upp och ner utan att bryta ihop. Jag vill inte att han ska se mig bryta ihop. Tänk om han ser mig som instabil och tar ifrån mig mina uppdrag. Tänk om han ser mig som den svaga människa som jag vet att jag inte är.
Har läst igenom i stort sett hela din blogg sedan igår och nu känns det som att jag känner dig. Du skriver SÅ bra och fint och ärligt. Hoppas verkligen att allt löser sig. Vårsolen kanske hjälper lite i alla fall. Kram!
SvaraRaderaMen vore det så himla fel att tillfälligt bli av med lite uppdrag i jobbet och få fokusera på att bara orka med livet lite? Från vad vi får ta del av här så har du ett gäng jävligt tuffa grejer på axlarna privat som kanske kan vara skönt att få lite tid för? Jag förstår verkligen motståndet mot att inte vilja vara den som är svag, men det är ju okej att vara svag ibland. Nödvändigt kanske till och med?
SvaraRaderaEn av dom bästa grejerna min arbetsgivare gjorde när mamma dog var att plocka av mig ansvar, även fast jag själv inte ville. Det var svårt att förstå hur mycket tid/dåligt samvete jag hade över att jag inte helt presterade som jag "borde" på jobbet förrän när det kravet (mitt eget, ej arb.giv) försvann. Jag pratade med Andreas om det här igår för han har en person i sitt team som tidigare har gått in i väggen och Andreas lyfter av projekt från den personen när han ser att det börjar bli lite mycket. Den personen är väldigt omtyckt på företaget och Andreas tycker att hen är en nyckelperson i gruppen så anledningen till att han lyfter av hen arbetsuppgifter i perioder är inte för att han tycker att hen är svag utan för att han vill hjälpa den personen att vara så bra som möjligt och orka i längden. Nu känner jag ju din chef noll procent och du honom 100% så du vet såklart mycket bättre än mig hur han skulle reagera, men kan det vara så att han kan se dig på samma sätt som Andreas ser sin personal?
Oavsett, kram!
Tror de flesta chefer märker hur man mår ändå, om de har någon slags chefskvaliteter. Min chef, som jag aldrig hade tänkt berätta om mina återkommande depressioner om, frågade mig om allt var ok eftersom hon var orolig. Jag berättade och det enda som hänt är att hon vakar mer över att jag inte bränner ut mig, men har snarare fått mer roliga uppdrag. Och hon är inte en chef jag trodde skulle förstå, rätt hård och krävande liksom. Så, jag tror på ärlighet. Man har rätt att inte vara på topp när livet kommer mellan. Ingen chef kan förvänta sig en robot. Tror du kanske skulle känna mindre stress om chefen vet? Stor kram!
SvaraRadera