Tisdag morgon. Adrian kommer ut från sitt rum, drar en tröja över huvudet. På insidan av hans överarm sitter ett bitmärke, ett ilsket rött tandmärke med blåröda kanter. När jag frågar hur han fått det tittar han på mig under lugg, säger att han gjort det mot sig själv. Det var liksom lite skönt när det gjorde ont, säger han. Och luften stockar sig i halsen på mig, stannar i luftstrupen och täpper till i bröstkorgen.
Mitt barn har skadat sig själv. Ett självskadebeteende. Min fina lilla pojke. Han har varit väldigt tyst i sorgen. Inte velat prata om den och sökt sig in på sitt rum när vi pratat om vad som hänt och den stundande begravningen. Vi har ställt trevande frågor men inte velat pressa, tänkt att hans tystnad varit ett tecken på att han klarar sig okej genom det här.
Jag tror att en miljard tankar har letat sig genom min hjärna idag. Borde jag ringa BUP? Skolkuratorn? Eller borde jag sätta mig ner och prata med min son? Jag har bestämt mig för, och genomfört, det sistnämnda. Han har lovat att prata med någon vuxen om han känner att han vill göra sig själv illa igen. Det behöver inte vara med mig, det kan vara med mormor eller farfar eller en lärare eller till och med en kompis. Bara prata med någon.
På kvällen frågar han om jag kan läsa lite för honom, jag säger att mina ögonen är grusiga och trötta men att han gärna får läsa för mig. Egentligen läser vi Mio, min mio just nu, men han får välja vilken bok han vill. Till och med faktaboken om bilar. Vi delar på hans täcke och han läser högt och lugnt för mig. Vid ett tillfälle är han så inne i texten att han glömmer att läsa högt. Jag frågar om han har glömt bort mig och han lägger sitt huvud mot min axel. Jag skulle aldrig glömma dig, du är för viktig för det, säger han. Min lilla, lilla unge. Förlåt för att jag för en kort stund glömde bort dig mitt i allt elände.
åh, vad hemskt. men vad bra att du har pratat med honom och att du inte glömmer bort hans sorg också. det verkar oerhört svårt att vara förälder men du verkar göra ett väldigt bra jobb <3
SvaraRaderaTack <3 Himla fint att höra, jag känner mig verkligen inte som en bra förälder just nu. Jag tror att vara förälder är världens svåraste jobb samtidigt som det liksom är världens lättaste. Man vill så mycket för sina barn, kan inte göra annat än att sträva efter deras välbefinnande. Något annat finns liksom inte.
RaderaJag menar verkligen inte det här för att marginalisera självskadebeteende, det ska såklart tas på fullaste allvar, men när jag var i 10-12-årsåldern så provade jag också lite konstiga grejer för att hantera sorg och ångest. Ingenting som jag liksom upprepade, jag ville mest känna hur det kändes. Jag bet mig själv, likt Adrian, och en gång satt jag och drog nageln på ovansidan handen löst men om och om och om igen tills jag hade upprepat det så många gånger så det blev ett blödande sår och ett ärr som satt kvar i flera år efteråt. Mina föräldrar såg mig och älskade mig och stöttade mig, det beteendet var mer som nån form av test för mig själv, om än ett sjukt dåligt test. Det jag vill säga är väl att det mycket väl kan ha varit en engångshändelse, att det med stor sannolikhet räcker med att du vet om det och att Adrian har tur som har dig som mamma. Jag tänker att BUP eller kurator eller liknande kanske inte behöver kopplas in riktigt än. Det var säkert en engångsgrej.
SvaraRaderaTack snälla. Jag hoppas att det är som du säger. Jag tänker att jag ska vänta med BUP, hålla stenhård koll på honom (fast utan att övervaka, hur man nu gör det). Han har varit mer som vanligt de senaste dagarna, så jag hoppas att vi fångade det i tid.
RaderaJag håller tummarna! Kram
RaderaGud vad jag hoppas att det är som Linn skriver. Sakerna föräldrar ställs inför - så mycket sorg och villrådighet som bara dyker upp. Håller med de andra, du verkar vara en fantastisk mamma!
SvaraRaderaTack <3
Radera