Måndag morgon. Jag mailade min chef och meddelade att jag har mitt matbord som arbetsplats idag. Imorgon begraver vi Kims pappa. Det är tusen saker som måste ordnas innan dess, så jag tänker att jag ska ha en varannanprincip idag. Maila en beskrivning till utförarna i ett projekt, köpa näsdukar. Uppdatera en tidsplan, ordna och bädda sovplatser till alla som kommer långväga och ska sova hos oss inatt. Skapa en offert, stryka begravningsklänningen. Ta fram ett nytt kundavtal, gråta in i en kudde.
Jag tror inte att jag längre gråter för att min mans pappa är död. Inte egentligen. Jag gråter för sättet som vi bara existerar just nu. Hur vi knappt ens orkar hitta tröst i varandra. Det är som en samexistens. Jag vill ha så mycket mer av mitt liv. Det behöver vända nu.
Stor kram på dig. Min mans pappa dog också plötsligt mitt i min mans depression (förlossningsdepression). Det var så jävla tungt och så konstigt att stå bredvid och stötta samtidigt som tårarna rann och känna att min sorg inte var lika... viktig som hans (såklart).
SvaraRaderaHoppas att det vänder för er.
Har läst länge, men kommenterar sällan. Känner så starkt med dig just nu. Hoppas ni får vara ni igen, snart, så där som ni var. För ni var liksom mitt idealpar. Stor kram!
SvaraRadera