Om att inte kunna få ett barn.

Ibland funderar jag över hur livet hade sett ut om vi lyckats bli gravida. Om det hade tagit då när vi började försöka för nästan fyra år sedan, då hade vi haft en treåring idag. Hade livet varit annorlunda då? Hade Kim ändå varit nära att arbeta ihjäl sig, eller hade vår livsprioritering helt slagits om? Hade min karriär ändå varit vad den är för mig idag, eller hade glansen i den falnat? Jag tror att mitt arbete är en sköld, kanske någon slags tröst.

Kanske.

Ibland när jag sitter på en restaurang och ser föräldrar svettas eller när något barn ligger på golvet och skriker i raseri kan jag känna mig lättad över att vi aldrig lyckades. Andra dagar, när tanken inte gör för ont, förstår jag att jag gömmer mig bakom den känslan för att det smärtar att erkänna att jag inte kommer få fler barn. Jag tänker att det är okej att jag känner så, för det är det enda alternativet.

Egentligen borde jag nog tillåta mig själv att sörja. Vi har aldrig gjort det, sörjt. Månad efter månad, år efter år, har vi bara dystert konstaterat att det inte verkar bli något barn för oss. Vilket vi ju egentligen haft en aning om hela tiden, på grund av vissa medicinska faktorer. Men tanken är ändå svindlande, vilka hade vi varit dag om vi hade fått ett barn?