Allt sitter i musklerna.

Jag ligger på massagebänken. Hon tar några lätta tag i mina axlar, frågar samtidigt hur jag mår. Allting rinner ur mig. Om döden och om livet som måste fortsätta, men som aldrig någonsin har känts så svårt förut. Hon drar försiktigt händerna över min rygg, knådar försiktigt med lätta tag. Dina muskler bär din sorg och smärta, säger hon. Om vi mjukar upp dig för mycket kommer du falla. Så hon fortsätter trycka försiktigt, jag inbillar mig att beröringen är en tröst. En halvtimme senare går jag därifrån, fortfarande spänd och öm. Sorgen och kroppen kommer behöva sin tid, men den kommer ta mig genom det här.