Kims syster har bott hos deras mamma sedan det hände, men i fredags kände hon att hon behövde komma hem. Bo i sitt egna hem, sova i sin egen säng, bredvid mannen hon lever med. Det kan man ju förstå. Jag tror att det är bra med lite distans i såna här situationer. Men deras mamma, min svärmor, klarar inte av att sova ensam ännu. Det kan man också förstå.
Så sedan i fredags har Kim sovit hos henne. Jag är så himla glad att han ställer upp för sin mamma, det gör honom till en väldigt fin människa. Det gör att jag älskar honom ännu lite mer. Samtidigt är det jobbigt att inte sova tillsammans med honom. Jag är så van vid att han finns där, hans små ljud, hans rörelser. Att han alltid nuddar vid mig med en hand eller en fot. Alltid ska någon av hans kroppsdelar vara i kontakt med mig. Det är fint. Så väldigt kärleksfullt.
Jag saknar det så väldigt mycket just nu. Jag saknar oss. Jag saknar hur lyckliga vi brukade vara, hur enkelt livet kändes med honom. Jag saknar hur oförstörda vi var. Jag saknar honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar