Begravningen var fin. Det kändes som ett avsked, ett väldigt sorgligt men vackert sådant. Det känns bra att ha lagt den bakom oss. Nu ska vi bara ta oss upp igen. Det går sådär. Igår hade jag ett kort möte med min chef. Jag vet inte om han försökte ge mig en morot eller om det var ren kritik, men han tyckte att jag skulle visa mer kämpaglöd. Ser han inte hur lite kämpaglöd det finns kvar i mig?
När jag satte mig på tåget hem gick det inte att hålla tillbaka tårarna längre. Jag tror inte att någon märkte, alla satt med näsorna i telefonerna, så jag lät dem rinna. Som om jag hade något val, förresten. Tänkte att imorgon sjukskriver jag mig. Men imorgon har blivit idag och jag har inte sjukskrivit mig. Istället sitter jag här och kämpar. Visar lite glöd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar