På påskaftonen blir vi osams. Vi glider in i något slags vakuum, som vanligt gör han sitt bästa för att ignorera mig. Får mig att känna att jag inte är värd någonting. På annandag påsk, på morgonen, säger jag att vi behöver prata. Han säger att han inte kan samla tankarna. Jag säger att då pratar jag. Jag berättar att det här sliter för mycket på mig. Jag orkar inte mer. Han är tyst, säger ingenting alls. Jag frågar honom om han känner att det är dags att sätta punkt. Han är tyst, sedan säger han nej. Inte sätta punkt, han mår bara så jävla dåligt.
Jag säger att jag förstår det, och det är därför som han måste söka hjälp nu. Vi behöver gå och prata med någon tillsammans, men han behöver också gå själv. Jag säger att det är antingen det, eller så sätter jag punkt. Punkt för oss. Han nickar bara. Men jag vet inte var jag ska börja, säger han.
Tårarna trycker bakom mina ögonlock men jag vill inte, kan inte, stanna kvar i vårt hem. Jag går hem till mina föräldrar och bryter ihop på deras soffa. Säger att jag inte vet vad som ska hända härnäst. Mamma säger att oavsett så kommer allt lösa sig. Stanna och kämpa, säger hon. Han är värd det. Och det vet jag ju, men samtidigt är jag värd att må bra också.
När jag kommer hem är han borta. Hans förlovningsring ligger på min sänghalva. Det är som att varenda blodådra i min kropp fryser till is. Jag skickar ett sms, frågar vad det betyder. Minuterna går utan svar och illamåendet rusar i magen. Jag ringer honom, men han svarar inte. En minut senare ringer han upp igen, säger att han var i garaget hos sin mamma och inte hann svara. Jag frågar om han har sett min fråga, han säger nej. Jag upprepar den, och han säger åh helvete! Nej, jag tog av den för att smörja händerna, det är allt. Helvete, vad klantigt. Och så dramatiskt. Men jag vet inte om jag tror honom. Jag tror att han ville såra mig. Han lyckades.
Och nu sitter jag här. Han kom hem för en liten stund sedan. Jag berättade att jag imorgon kommer ringa vårdcentralen och säga att han behöver någon att prata med, att han behöver det akut. Och jag kommer ringa familjerådgivningen och boka in oss på samtal. Och jag kommer gå dit, och jag kommer kämpa, men jag kämpar för sista gången nu.
Hej - jag går in på din blogg ibland via Dobre Futro men har aldrig gett mig tillkänna. Nu kände jag att jag ville lämna en kommentar till dig. Så fruktansvärt jobbigt när någon mår så dåligt och när allt går åt h-vete just under helgdagarna. Du ÄR värd att må bättre OCH det är otroligt svårt att veta hur man ska hjälpa någon som har det som honom. På ett rättvist sätt som verkligen gör skillnad.
SvaraRaderaJag tycker du fattade rätt beslut för er båda (eftersom han inte kan fatta beslut i ögonblicket). Jag hoppas att det också ingår enskild terapi för dig i planen? Så du får någon opartisk att prata med regelbundet, så du får finnas där - inte bara som stödperson - och sortera saker och ting.
Skickar massa styrkevibbar och hejar på dig från ganska långt borta. Kram/Annika
Tack! Jag tror att något slags terapi även för mig bör ingå, ja.
Raderajag hoppas på det bästa för er! och jag tror också att han är värd det, men jag förstår att det är jobbigt att kämpa hela tiden. kram!
SvaraRaderaDu gör rätt, ring och kräv hjälp, till honom, till dig och till er båda... och lyssna på din mamma... hon känner dig kanske allra bäst och vill dig allra bäst av alla. Men fantastiskt starkt och bra av dig att sätta ner foten och berätta hur du känner, att det inte går att tära på dig hur mycket som helst även om han mår fruktansvärt dåligt och allt är hemskt och extra hemskt sedan hans pappa gick bort. Han har också ett ansvar gentemot dig och er. Och var han ska börja, det behöver han inte oroa sig för, det tar psykologen hand om.
SvaraRaderaAtt det där med förlovningsringen bara är en otroligt olycklig och dramatisk tillfällighet får du nog ta och tro, för bådas skull. Men ja, jag förstår att det är svårt, för känslorna när du såg den där har du ju redan känt.
Hoppas verkligen att allt ordnar sig för er och att du ska komma att känna dig precis så värdefull som du är värd att känna dig väldigt, väldigt snart.
Stor kram
Jag känner inte dig, och du känner inte mig, och jag tror bara jag kommenterat en enda gång tidigare. Men jag har också varit i ett väldigt turbulent förhållande, men en man som mådde väldigt dåligt. Det slutade med att han dog. Och vad jag lärde mig av det förhållandet (bland mycket mycket annat), är att det inte går att säga att man kämpar "för sista gången". Antingen kämpar man, eller så gör man slut. Det går inte att sätta någon tidsram på det hela, eller ställa några ultimatum, gör man det, känner man så, då är det redan slut. OBS OBS bara MINA tankar och känslor och erfarenheter i de orden. Men man skuldbelägger och pressar alldeles för mycket när man talar om för motparten att nu, den här gången, då skärper du dig, annars går jag.
SvaraRaderaVad tragiskt att höra om utgången i ditt förhållande, jag beklagar sorgen.
RaderaJag menade inte att jag sagt till honom att han ska bli frisk och om han inte blir det så är det slut. Herregud, nej. Det jag menar är att jag har burit oss under en så väldigt långt tid, en tid där han inte en gång har tänkt på mig och hur jag mår. Och jag kan köpa det också, eftersom det är en del av sjukdomsbilden. Men nu kräver jag att vi tar hjälp. Det tycker jag att jag har rätt att kräva? Och jag tror att om man står bredvid på det här sättet måste få sätta en tidsram för sig själv. Annars skulle man ju drunkna. Jag hoppas verkligen inte att det är så svart eller vitt att man antingen är i det för alltid oavsett hur man själv mår eller så är det slut. Då har man nog verkligen tappat bort sig själv, och där vill jag inte hamna. Jag måste få tänka att jag har ett eget värde i det här.
För dig själv, absolut! Om du kan! Men oftast kan man längre än man tror. Och ditt värde i det här är ALLTID högre än hans. DU i DITT liv är viktigare än han. Visst ska man kompromissa och tidvis sätta en annan människa främst är inte fel, det kan vara enormt givande och viktigt, men when all is said and done är det du som betyder mest för dig själv. Tycker jag alltså.
Radera