maj 31, 2021

Döden och blommorna

På söndagseftermiddagen kommer ett mail. Det står att en av farbröderna som bor i huset har gått bort. Han har varit sjuk en tid och under helgen har jag sagt till min man att jag inte har sett honom på några dagar. 

Han brukar sitta på sin balkong på eftermiddagarna, äta bakelse och dricka kaffe medan jag jobbar framför mitt sovrumsfönster. Ibland när jag tittar upp sitter han där. Det brukar få mig att le. Hans balkong prunkar av blommor i krukor och balkonglådor. Jag sitter och tittar ut på dem nu. De har börjat vissna. Jag undrar vem som kommer att ta hand om dem. 

maj 30, 2021

Solskensdoftande hud och rosa rosor

Söndag. Vaknar sent, med den perfekta lördagen och tio timmars sömn i ryggen. Solen skiner på en klarblå himmel. Vida ankelkorta byxor och en tunn tisha. Huden doftar solsken och solskyddsfaktor. Jag hade glömt känslan som doften lämnar. 

Byter ut mässingsljusstakarna på matbordet mot en rund vas med morsdagbuketten. Den går i vaniljvitt, ljust aprikos och mörkt rosa. Städar bort vårskorna och plockar fram sommarskor. Ser i väderprognosen för veckan att det är klänningarnas tid nu.

maj 29, 2021

Apropå nyss.

Tryckte på publicera för inlägget under och kände hur det skavde till inuti. Kände att jag lät som en människa som jag inte vill vara, så här kommer två förtydliganden:

1. Jag fattar att alla vuxna inte bara kan köpa sig det som man vill ha. Det kan inte min man heller. Men rimligtvis kan han köpa sig det som han vill ha inom samma prisintervall som jag skulle kunna köpa present till honom. Det vore ju jättekonstigt om han inte hade råd att ha kläder på kroppen och jag har råd med svindyra presenter. Ja, men ni förstår.  

2. Jag går normalt inte runt med spritflaskor i träningsväskan. Köpte den som en del av överraskningskvällen på väg hem från gymmet igår och att lämna den kvar i väskan var ju ett ypperligt gömställe. Vill inte att ni ska tänka på mig som tjejen som har en gömd whiskyflaska i träningsväskan. 

Är full av överraskningar.

Idag fyller min man år. Fyrtiotre. Han är världens tråkigaste att fira, för han tycker inte att födelsedagar är särskilt speciella eller viktiga. Han önskar sig aldrig något, bara köper sig det som han vill ha. Som de flesta vuxna, antar jag. 

Men i min träningsväska ligger en bättre flaska whisky som jag tänkte trolla fram vid halv fem. Då kommer jag fråga honom om han vill ha något gott att smutta på medan han gör sig i ordning. Gör mig i ordning? kommer han svara och då ska jag meddela att han en timme senare behöver vara iförd skjorta och lukta gott. 

För klockan sex har vi en bordsreservation på Djuret. Det är vår första bordsreservation på ett år. Nästa vecka får restaurangerna hålla öppet längre och kanske är det vår sista avsmakningsmeny som serveras klockan arton. Det känns nästan exotiskt. 

När vi är mätta och nöjda och står på gamla stans kullersten igen, redo att promenera hemåt, kommer jag låta en cigarr smyga upp ur handväskan och erbjuda min man. 

Har således hela kvällen planerad för en man som inte tycker att det är särskilt viktigt att fira födelsedag. Har på känn att han kommer bli lycklig ändå. 

maj 28, 2021

Solen och stegen.

Idag kom äntligen solen tillbaka. Det var bra det, för jag har knappt lämnat hemmet de här regniga dagarna. Jag har som regel att inte gå och lägga mig innan jag skrapat ihop tiotusen steg - vissa kvällar går jag fram och tillbaka i vår långa hall för att få de sista stegen - men så såg jag väderprognosen och gav mig själv två dagars ledighet från de tiotusen.

Solen ska skina hela helgen. De där trettontusen stegen som jag ligger back kommer lösa sig då. Inte för att det egentligen spelar särskilt stor roll, det är bara något som bor i mitt huvud. Knäppt egentligen. 

maj 27, 2021

Lägesrapport.

Det är den andra dagen som regnet fortsätter att ösa ner där utanför. Den här dagen struntar jag i lunchpromenaden. Tar min dator och sätter mig i sängen istället, bullar upp kuddar bakom ryggen och skriver i fyrtiofem minuter. 

De där tre kvartarna på lunchen gör att tiden plötsligt känns oändlig. När klockan slår sexton är våra möten klara för dagen. Packar gymväskorna och går och tränar. Kommer hem vid arton och har jobb som behöver göras, alla tre. Äter proteingröt till middag och ger oss själva en lugn kvart vid matbordet, sedan sjunker vi ner framför varsin dator.

Jag ska jobba undan sånt som blivit kvar från veckan, sedan ska jag skriva ännu en timme eller så. Boken rinner ut genom mina fingrar just nu och jag måste tvinga mig själv att göra mina åtta arbetstimmar om dagen. Det känns som att jag skulle kunna skriva dygnet runt. Som om jag har hundratals böcker inom mig.

maj 26, 2021

Onsdag.

Lägenheten sover fram till klockan sju, när den plötsligt sjuder av liv. Vi har snoozat och barnet har glömt ställa klockan. Han skyndar in i badrummet och jag brer ett par mackor att äta på vägen. Fem minuter senare försvinner han ut genom dörren. 

Jag dricker dagens första kopp kaffe lutandes mot köksbänken, fortfarande i nattlinnet, och tittar ut på regnet. Håret behöver tvättas men jag drar värmeborsten genom det, tänker att lite smuts inte syns i videomöte. Ljusa jeans och ljusblå skjorta, en gnutta smink.

Prognosen har sagt att det ska regna hela onsdagen och redan kvällen före säger jag att jag inte tänker gå ut på hela dagen. Men så kommer lunchen och det kryper lite i mig, tar min regnjacka och går ändå. Gör eftermiddagens möten i skjorta och träningstights. 

maj 25, 2021

Ärligt.

Vill ni höra något väldigt ärligt? Ibland när jag läser en bok som är så där träffsäker och finurligt bra i sina formuleringar - som Kvinnan i fönstret som jag läser just nu - blir jag provocerad av hur bra det är. 

Det stör mig att det är så bra. Gör mig avundsjuk för att jag inte skriver så. Får mig att vilja öppna upp dokumentet med manuset till min egen bok och skriva, skriva, skriva. Visa att jag kan skriva lika bra. Sedan sticker det till i bröstkorgen när jag misstänker att det inte är sant.  

Ibland när jag läser njuter jag i lika stora delar som jag känner avundsjuka.

maj 24, 2021

Om en helg.

Så gick ännu en helg. Skriver tvåtusen ord på boken på fredagskvällen. Äter frukost i hundra år på lördagsförmiddagen. Promenerar i en halv evighet. Tittar på Eurovision. Får tårar i ögonen när Frankrike står på scenen. Delar en flaska bubbel med min man. 

Vaknar till en söndag, till ännu en långsam frukost och ännu en evighetspromenad. Städar lägenheten, tvättar tomt i tvättkorgen, låter matlagningen ta ett par timmar i sällskap med ett glas rödvin. Somnar vid tjugotvå.

maj 21, 2021

Efter en konstig vecka.

För första gången på flera dagar känner jag mig som vanligt. Inga hormoner som rusar, inga spänningar i livmodern, inget illamående som trycker på. Igår tänkte jag att jag kanske är en sån som man läser om ibland, som plötsligt föder ett barn utan att ha en aning om att man varit gravid. Tänkte att jag nog snart har en unge mellan mina fötter. 

Så blev det inte. Magens svullnad lade sig, gråten klingade av, humöret blev jämt, inga oväntade barn tittade plötsligt ut. Istället vaknade jag till en helt vanlig fredag.

Gick upp, gjorde yoga, sprang fyra kilometer. Åt frukost, duschade och startade arbetsdagen vid skrivbordet framför mitt sovrumsfönster kvart över åtta. Promenerade med ljudbok i öronen på lunchen. Jobbade några timmar till.

Och nu sitter jag i soffan och skriver det här. Klockan ska just slå fem och jag har precis hällt upp ett glas rödvin. Min man och min son lagar mat - pasta med tomatsås - och jag ska öppna dokumentet med min bok. Äntligen ta helg.

maj 20, 2021

Dagen efter kvällen före.

Vi träffas mitt på Rörstrandsgatan. Hela gatan är avstängd, kantad av uteserveringar som avlöser varandra. Solen kommer och går bakom molnen, men det är aldrig kallt. Vi sätter oss vid ett bord för fyra. Det är Harvey, Mike, Katrina och jag. Rachel är inte med och flera gånger tänker jag att hon fattas. 

Tre timmar, cava och rosévin, charkbricka och chips. Samtal som vandrar mellan arbete och privatliv, relationer och kollegor, framtid och dåtid. Det känns så fint att sitta där med dem. Hundra procent välbehövligt.

maj 19, 2021

Svett och tårar.

Så tisdagskvällen. Från ingenstans var det som om varenda hormon i min kropp började studsa runt, bråka och jävlas. Vi körde ett ryggpass på gymmet och under sista övningen, nittio minuter in i träningen, säger min man åt mig att gå djupare i ryggresningen. 

Men han hade även satt en tiokilos kettlebell i händerna på mig och sagt hundra ryggresningar fördelat på fyra set. Så säger han åt mig att göra övningen ordentligt och jag brinner till. Blir så jävla förbannad. Blänger på honom och fräser rör mig inte när han uppmuntrande försöker klappa mig på ryggen efteråt.

Kommer hem och exploderar i tårar och högljudda snyftningar. Jag sliter som ett jävla djur på gymmet fem dagar i veckan och min kropp är som ett enda stort blåmärke, du får fan inte säga åt mig att det inte är tillräckligt när jag gör mig allra bästa, snyftar jag utan paus för att andas mellan orden. Jag har aldrig sett min man så chockad förut. 

När vi gått och lagt oss frågade han vad som egentligen hände men jag hade inget bra svar. Sen läste jag ut en bok och grät som ett barn när en person dog. Efter det kunde jag inte somna och låg och grät tyst ner i kudden för det också.

Så jag antar att det var hormoner som hände.  

maj 18, 2021

Som förut.

Jag spenderar tisdagen på kontoret. Nästan alla är där. Rachel, Harvey, Katrina och Mike. Vi äter lunch i solen, fantiserar om att vi dricker vin till. AW imorgon? frågar någon och alla kollar i sina kalendrar och nickar. 

Möten avlöser varandra, kaffekoppar fylls på, en sockerkaka plockas fram. Vi ligger dubbelvikta av skratt när Harvey läser en olycklig särskrivning av serviceavgift som service av gift och inte fattar vad han ska sälja.

Det har känts nästan som vanligt idag. Som innan pandemin. Jag fattar att det är en farlig känsla, för det är inte som vanligt. Jag vet att vi inte får slappna av än, men som jag vill det, som jag vill ha det var förut. 

maj 17, 2021

Fan också.

Så kommer det ett mail från företagsledningen. Man stuvar om i den centrala försäljningen. Det påverkar inte mig särskilt mycket, förutom att en av de nya cheferna heter likadant som en av personerna i min bok. Det visar sig att han ska ansvara för ungefär samma saker som karaktären i boken.

Handlingen utspelar sig till viss del på ett kontor och jag har medvetet styrt boken bort från min egen vardag, för att fiktion inte ska krocka med verklighet. Sedan kommer mailet från företagsledningen där de snor min karaktär och stoppar in honom i verkligheten.

Jag vet inte vad jag ska göra nu. Ska jag skriva om eller ska jag ge karaktären ett nytt namn? Inget av det känns rätt. Han är Johannes. Han är den han är, även om han bara lever i min fantasi. Fan också.

maj 16, 2021

Trettiofyra på det sextiofemte.

Söndag. Jag byter jord och trycker ner växtnäring hos murgrönan som övervintrat/dött kring vårt balkongräcke. Tar fram min sylåda och häller ut det stora nystan av sytråd, sprättare och synålar som lådan består av. Sorterar knappar och nålar och snurrar upp sytråd och lägger alltsammans i små lådor. 

Nu är du officiellt sextiofyra år gammal, säger min man och böjer sig ner för en puss. 

maj 15, 2021

Urladdade batterier och chèvre chaud.

Lördag. Slitna jeans och collegetröja. Vi kommer äntligen för oss att ta ut bilen. Den är fruktansvärt smutsig efter ett halvår i garaget, står fortfarande på vinterdäck och batteriet är dött. Min man byter till ett nytt batteri medan jag lyser med mobiltelefonens ficklampa. 

Åker till den lilla staden. Byter till sommardäck i hans mammas garage. Åker till en gör det själv-hall och tvättar bilen skinande ren både inuti och utanpå. Säger hej till hans pappas gravsten och styr bilen hemåt igen.

Kommer hem till en chèvre chaud och ett glas bubbel. Hårinpackning, ansiktsmask och fotbad. Duschar länge och kliver i ett nytt nattlinne. Ännu ett glas bubblor. Målar naglarna på både händer och tår hallonröda.

maj 14, 2021

Och så kom den sista dagen.

Den sista dagen på min lediga skrivvecka spenderas i soffan. Några meter bort sitter min man. Han jobbar, men har inga möten. Jag sitter skräddare med datorn i knät. Skriver inte särskilt mycket men läser genom veckans textmassa. Lägger till, tar bort, skriver om. 

Utanför fönstret kämpar solen för att bryta sig genom molnen. Jag öppnar min jobbkalender och lägger en återkommande bokning varje vardag en halvtimme efter arbetsdagens slut, döper den till Skrivtid. Där ska femhundra ord om dagen göra boken klar.

maj 13, 2021

Ännu en dag.

Skrivandet fortsätter i stilla mak. Fast särskilt stilla är det egentligen inte. Jag har släppt min plan på att ha en färdig bok när veckan är över. Det är för mycket som tar tid, för mycket research som behöver göras. Och så är det alldeles för roligt för att stressa fram. 

Häromdagen spenderade jag en timme på stadsbiblioteket på Odenplan. Bläddrade i en FASS, precis som min huvudkaraktär snart kommer göra. Letade mig fram bland gångarna samtidigt som jag funderade på hur jag skulle bygga upp scenen. 

Jag vill inte stressa det här. Vill fortsätta läsa det jag skrivit om och om igen, ändra något ord, byta ut kommatecken mot punkt. Jag landar på runt fyratusen ord om dagen och det känns lagom, men det blir inte en färdig bok. 

Men när veckan är över, då kommer nog det allra bästa vara kvar: att knyta ihop trådarna, att skriva slutet. Jag drömmer om fler lediga dagar att göra det här. 

maj 12, 2021

Vaccin, rosévin och sexton år.

Idag är en bra dag. Mitt barn fyller år. Jag har skrivit mina fyratusen ord för dagen. Mitt hår är nytvättat och fint. Min man har fått sin första vaccindos. Egentligen tillhör han åldersgruppen som står näst på tur, men de ringde från vårdcentralen och frågade om han ville ha vaccin och då tackar man vackert ja.

Jag sitter på en uteservering. Har ett glas rosévin på bordet framför mig. Jag har precis sparat boken för dagen och om en stund kommer mina föräldrar. De har båda fått sina första doser och är skyddade. Vi har inte träffats sedan september. Vi ska beställa hamburgare från Flippin' Burgers, äta chokladtårta och fira att vi har en sextonåring. 

maj 11, 2021

Kär i det här.

Jag älskar det här. Älskar att det är jag, min dator och min fantasi hela dagarna. Att få skriva åtta timmar i sträck. Jag tror att jag äntligen har kommit in i att skriva i bokform. Jag har blivit så van vid bloggens korta format att det hämmade mig i början. Det känns som att jag skulle kunna bli duktig på att skriva längre texter om jag bara får öva lite.

Två inlägg här på en dag bevisar kanske exakt hur mycket jag älskar mitt liv den här veckan? Fast så tror jag också att skrivande föder skrivande. Det vore väldigt fint om någon ville betala mig för att göra det här om dagarna. Skriva lite här, skriva lite där.

Idag har jag skrapat ihop fyratusen ord. Det verkar vara min magiska gräns. Tvåtusen ord på förmiddagen och sedan tvåtusen till på eftermiddagen. Läsa genom och pilla lite i texten på kvällen. Imorgon ska jag gå till stadsbiblioteket på Odenplan och göra research. Har en känsla av att jag kommer att älska det med.