En vän sätter ord på mina känslor så bra, säger att mina depåer är slut. Att de har tömts under året som gått, så varje gång det blir för mycket någonstans nu finns det liksom ingen energi kvar att ta av. Den gick åt till att hålla barnet uppe. Att hålla oss uppe.
Jag kände hur jag blev snällare mot mig själv direkt när hon sa det. Nu ska jag fundera på hur jag fyller mina depåer igen. Jag tror att det är genom att säga nej till mer arbete och att säga ja till att låta hjärnan pausa från att jobba, skriva och tänka ibland.
Kanske gör jag det bäst genom att lyssna lika mycket på mage, hjärta och hjärna. Just nu säger alla tre att de vill gå på AW med barnet redan idag (paus för att skriva till barnet) och att jag vill äta en lång vinlunch på stan imorgon och kanske köpa saker till vårt hem (ny paus för att skriva till min man) och spendera lördagskvällen under en filt i soffan med en bok (paus för ännu ett textmeddelande till min man).
Nu skrev barnet att han gärna ses på AW ikväll. Samma ställe som sist? frågade han. Tänk att vi har ett stammisställe. Fan vad fint ändå.
Så klokt och bra att du lyssnar, både på kompisen och på kroppen💕
SvaraRadera