Imorgon istället.

Jag överlevde den första arbetsveckan. Det var inte alldeles säkert, det kändes som att jag höll på att drunkna ett tag på eftermiddagen. När mailen strömmade in och jag gick från möte till möte. Jag förstår inte hur det kan gå från noll till hundra så fort.

Jag hade någon slags plan om att komma hem från jobbet vid sexton, gå och träna i lugn och ro och sen komma hem, slå upp ett glas rödvin och laga en kantarellpasta. Men så slår klockan sexton och jag är fortfarande på kontoret. Längtar bara hem till soffan, hämtmat och det där glaset med rödvin. Fötterna i högläge, kanske en film.

Om att ha en framtida arkitekt.

Barnet är nästan lite fnittrig när han går till skolan. Det är sällan jag beskriver min sextonårige son som fnittrig, men idag är det vad han är. Glad över att börja på gymnasiet. Nyfiken på sina klasskompisar. Med en uppenbar känsla av att vara vuxen. 

Åtta timmar senare kommer han hem. Fortfarande glad, men även trött. De har haft namnlekar, tittat på bilder på världens (enligt arkitekturlärarens) mest fascinerande byggnader och byggt hus av sugrör och maskeringstejp. 

Han sjunker ner i soffan med ett trött leende. Vi ska spela kubb och ha mattediagnos imorgon, säger han och det är så tydligt att han har hamnat alldeles rätt. 

Biverkningar och skolstart.

Prick en vecka efter att han har gått upp på full medicindos får barnet sin första vaccinspruta. Tre läkare sitter på rad i det stora rummet. En av dem säger att det är febern som vi ska se upp med, att den sänker kramptröskeln.

Han får sin dos och jag säger att han måste vara hemma resten av dagen. Det gör ingenting, för alla kompisar har redan börjat skolan. Han är sist ut imorgon. Det regnar hela dagen. Jag sitter i sovrummet och jobbar, han ligger i sin säng och läser.

Det har gått flera timmar nu. Jag har stängt ner datorn och han har börjat laga mat. Det är hans matlagningsdag. Vi ska få tacos. Imorgon börjar han första året på gymnasiet och ännu finns ingen feber i sikte. 

Svart sommar.

Det känns som om det har varit en svart sommar. Förstå mig rätt, det har varit fina dagar, men det har också varit skogsbränder, hetta och skyfall, översvämningar och jordbävningar. En fruktansvärd miljörapport och Afghanistan. 

Och på ett närmre plan, barnets sjukdom. Kanske till och med sjukdomar, vi väntar fortfarande på utlåtandet från kardiologen. Det känns bara så mörkt, alltsammans. 

Höstterminen nu.

Och bara så där är jag tillbaka igen. Som om jag aldrig varit borta. Klockan är sexton när jag svarar på inkorgens sista mail, sedan gör jag ingenting mer. Stänger ner programmen, ställer kaffekoppen i diskmaskinen, byter de höga klackarna mot tygskor och låter datorn glida ner i väskan. Sitter kvar vid skrivbordet ett slag innan jag vinkar hej då. 

Kommer hem, dricker en kopp kaffe, äter en banan, byter till träningskläder. Tränar bara ett kort pass. Promenerar hem i collagetröja, träningstights och birkenstock. Stannar till för att köpa ett knippe mörkröda dahlior och en flaska rött, mest för känslan av att promenera hem med en flaska vin i handen. Ställer den i skåpet, låter den vänta. Gör mig redo för en tisdag.

Tillbaka igen.

Över en stol hänger en vadlång silkeskjol i svart och en mjukt stickad tröja, även den i svart. I en papperspåse bredvid min väska i hallen står ett par nya högklackade skor. Intill står mina nyputsade vita sneakers. De höga klackarna är inte gjorda för transportsträckor. 

Jag har lunchlåda förberedd, nylagt nagellack och en känsla av att hösten börjar imorgon. Jag vet att det inte är så, att vi har slutet av sommaren kvar, men det känns ändå fint på något sätt, att hösten närmar sig. 

Vem hade kunnat ana?

Idag löpte mitt träningsabonnemang ut. Den fjortonde augusti förra året köpte jag mitt träningskort. Skrev upp mig för ett helt år och betalade i förskott, för då var det ingenting annat än extremt dumt att inte använda det. Jag hade inte en aning om hur fast jag skulle bli. Hur mycket jag skulle älska träningen.

Jag har hört säkert tusen människor (nåja, hundra) som hävdat att de tvingade sig själva till gymmet i början och så plötsligt var de fast, upptäckte att de inte kunde vara utan träningen. Jag minns att jag tänkte att de var idioter.

Och här är jag nu. Med ett nytt träningsabonnemang, förnyat utan att blinka. Har blivit en av de där idioterna och älskar det. Där ser man.

Sista dagen.

Det plingar ihärdigt i barnets telefon. Jag har varit med dig nästan hela veckan, är det okej om jag hänger med kompisar idag? säger han. Gå du bara, ge dig iväg, säger jag och han flinar och vinkar och försvinner ut genom dörren. 

Min man har bara några få möten. Vi ligger skavfötters i soffan och läser, mitt på blanka dagen. Promenerar, äter glass, beställer pizza till middag. Det är den sista semesterdagen och det känns okej. Som om det nästan finns en liten längtan efter kontoret på måndag. 

Inte över ännu.

Vi står i mina föräldrars kök. Tre hundar jagar varandra. De springer mellan stolar och under bord. Fyra små barn leker högljutt. En tonåring ligger utbredd över soffan. Sex vuxna pratar i munnen på varandra. 

Jag står bredvid barnet vid köksön. Han lastar upp lunch på tallriken. Jag pratar med min bror när jag hör honom. Mamma, säger han och något i hans röst får mig att direkt titta upp. Hans vänstra arm skakar. Gaffeln ramlar ur hans hand. Allting stannar upp. 

Det är över på några sekunder. Vi andas ut, säger att vi fortfarande är under upptrappning på medicinen. Men resten av dagen längtar jag hem, längtar efter vårt egna lugn och ro.

Nästa Katrineholm.

Jag sitter på ett tåg. Susar förbi landskapet där utanför. Åkrar med kossor, sjöar som ligger spegelblanka. Något enstaka slott. Små byar. Barnet sitter bredvid mig och är djupt försjunken i en bok. Antagligen fantasy av något slag.

Jag har förresten precis börjat läsa Järnulven av Siri Pettersson. Är bara hundra sidor in men vet redan att jag kommer älska den lika mycket som jag älskade Korpringarna. Som jag sörjde när jag läst ut den. Tänker fortfarande på Hirka och Rime ibland.

Men det var inte det jag skulle berätta. Jag skulle bara säga att vi sitter på ett tåg, barnet och jag, på väg till den lilla staden. Det är bara över dagen, för att träffa våra nära och kära. Äta mammas pannkakor, fika med brorsbarnen. Det ska bli fint.

Mer diverse.

Vi lever det goda livet. Min mans möten börjar vid åtta, så barnet och jag smyger upp strax innan och gör frukost och tar den med tillbaka till sängen. Ligger där en timme till, äter, läser. Går till gymmet och tränar tillsammans. Äter lunch alla tre, sedan får man göra vad man vill i ett par timmar.

Vi har spenderat de två senaste eftermiddagarna på ett café, barnet och jag. Beställt kaffe och kaka och löst mattetal tillsammans. Eller mest han. Matte har alltid varit svårt för honom och vi har räknat mycket hemma. Nu börjar han en teknisk linje och jag vet inte om vi är världens hårdaste föräldrar, men vi har börjat traggla lite inför terminsstarten.

Och så går vi hem, lagar mat, dricker ett glas vin. Jag är svag för matlagning just nu. Vill mest stå framför en gryta och röra. Får hjärtknip av tanken på doften av vitlök och chili som fräser tillsammans. Vill långsamt dricka rödvin och bara njuta.

Diverse.

Igår svarade jag på semesterns första mail. Jag har haft lite koll via mobilen på vad som trillat in och igår kände jag att nej, det här går inte när samma människa mailat fyra gånger, trots autosvar om semester. 

Jag fick tänka några sekunder när jag skulle skriva in lösenordet. Det kändes som ett gott tecken. Svarade på mailet och frågorna, skrev att jag fortfarande har semester och att vi kan höras mer nästa vecka. Där gick tydligen gränsen för hur mycket jag jobbar när jag är ledig.

Annars då? Jag har fått min andra vaccinspruta och kan således inte lyfta armen. Barnet har fått erbjudande om covidvaccin, men neurologen bad oss vänta tills han är uppe på full medicindos nästa vecka, eftersom feber sänker kramptröskeln och han hädanefter måste akta sig för förkylningar och infektioner för att inte öka risken för anfall.

Det känns konstigt att ha sånt att förhålla sig till. Att aktivt behöva akta sig för infektioner. Han som alltid har varit den friskaste människan jag känner och plötsligt har han en epilepsidiagnos och pågående hjärtutredning. Nej, nu stoppar vi tankarna här. Jag har svårt att acceptera allt och hanterar det genom att bara tänka på det i små doser. 

På tal om små doser så har han ätit medicin i nästan två veckor och på det stora hela går det bra. Han mår okej, om än kanske inte toppen. På torsdag trappar han upp medicinen till det som förhoppningsvis blir det sista steget. Jag hoppas att biverkningarna försvinner en efter en. Att såren i munnen börjar läka, att magen slutar svida, att han blir glad igen.

Nej, nu står han här, barnet, och undrar om vi inte skulle umgås. Det ska vi, det ska vi verkligen. Hej så länge!

En halvbra ljudpromenad och tre kulor glass.

Barnet kom hem igår. Jag frågade om vi kunde hänga en del den här veckan. Inga museum, sade han. Okej, men hur känner du för en ljudpromenad genom Doktor Glas hoods? frågade jag och han suckade. Får jag glass? sade han.

Det är min sista semestervecka. Min man startade sin dag klockan åtta iförd skjorta framför datorn och webbkameran. Han satt där och pratade när vi gick hemifrån vid tio och satt kvar när vi kom hem vid femton och sitter där ännu.

Vi gick vår ljudpromenad, barnet och jag. Åt lunch i gamla stan och varsin bägare med tre kulor glass efteråt. Amaretto, saltkola och lakrits till mig och choklad och hallon till honom. Vad vill du göra imorgon? frågade jag. Inte gå en ljudpromenad, sade han.

Natten till lördag.

Jag vaknar av att gryningsljuset ramlar över mig. Vi har glömt dra ner rullgardinen. Våra kroppar ligger tvärsöver sängen. Han formar en perfekt spegelbild bakom mig, så tätt intill att ingenting ryms mellan oss. På sängbordet står två champagneglas som vi tog med från vardagsrummet in till sovrummet några timmar tidigare. 

Jag smyger upp, drar ner rullgardinen, dricker vatten och kryper tillbaka. Han har lagt sig på rätt ledd, med huvudet på kudden. Jag lägger mig bakom honom. Andas in doften av hans hud. Somnar om. 

Halva nöjet.

Vad vill du göra idag? frågar han och som vanligt när jag inte har något svar hittar vi ut på gatorna. Vi går förbi vår favoritbutik, en liten italienare på Östermalm som har ostar och charkuterier och tusen andra saker som man inte kan leva utan. 

Det står skyltar med kräftor på utanför ingången. Vår middag idag? frågar min man. Räkor hamnar också i korgen. Tre olika ostar, fikonmarmelad och kex. Jag fyller en papperspåse med vindruvor. Han lägger ner en tryffelsalami. Vi behöver bubbel till det här, säger jag och han nickar. Definitivt, säger han. 

Om en torsdagskväll.

Vi sjunker ner i soffan efter middagen. Ska vi gå och dricka suröl på söder? säger jag och min man tittar upp, formar läpparna till ett Ooo. Vi googlar söders bästa öl och får upp listor med Katarina Ölcafé, Omnipollo och Stigberget. Tjugo minuter senare är vi på väg. 

Vi börjar längst bort och arbetar oss hemåt. Dricker öl som gör att det stramar bak i gommen, den allra bästa sorten. Den som smakar mer juice än öl. Rör oss långsamt hemåt mellan stoppen. Trillar in genom dörren vid tjugotre och direkt ner i sängen, mjuka och fnittriga.

Dagarna som går.

Barnet har åkt till sin pappa några dagar. Kvar hemma är bara jag och min man. Vi rör oss långsamt, gör inte särskilt mycket. Går långa promenader, tränar nästan varje dag, äter sånt som vi blir sugna på, har egentligen aldrig särskilt mycket till plan.

Det är meningen att han ska ha semester den här veckan också, men de drar i honom från jobbet. Jag lyssnar på böcker när han sitter i möten. Kryper upp i soffan bakom honom med en film på skärmen och ett glas champagne i handen medan han svarar på mail. Textar med min son, med familjen, med vänner. Njuter av att vara ensam, fast inte själv.

Plan B.

Så vi ska vandra i Sälen. Den där pandemin som pågår har ställt in vår årliga tur till vårt lantställe i Finland för andra året i rad och jag saknar skogen, sjöarna, allt det tysta. Så vi skapar en plan b. En vandring i Sälen.

Vi frågade barnet om han ville följa med, men han skrattade bara till svar. Vi googlar vandringsleder, tittar på bilder över fjäll och dalar, följer rundslingor på kartor. Tittar på hotell med vandringspaket där maten och vinet på kvällen är lika mycket av upplevelsen. 

Jag googlar vad man har på sig och inser att det kommer kosta skjortan. Men så tittar jag på bilder av fjäll och solnedgångarna, på hotell med eldstäder och bulliga fåtöljer. Jag tänker på tystnaden, naturen och stillheten. Tänker att jag behöver det, som jag behöver det.

Barnet och drömmarna.

Vi håller oss vakna tills det slår över till den tredje augusti. Ligger i sängen och läser om att vandra i Sälen - vilket är en helt annan historia - och väntar på midnatt. Väntar på att reservantagningen till gymnasiet ska bli klar. Väntar på att se om barnet, som har varit första reserv, har blivit antagen till sitt förstahandsval. 

Jag håller ögonen fästa på klockan längst upp på min telefon. Ser hur den slår över till 00:00 och loggar in. Ropar grattis! till barnet som ligger i sin säng i rummet intill. Han har drömt i så många år om att få läsa samhällsbyggande och arkitektur på Thorildsplans gymnasium och nu ska det bli verklighet.

Det nya livet.

Det är den femte dagen och biverkningarna har börjat visa sig. Trötthet, nedstämdhet, irritation, till och med ilska. Det är ganska ovanligt för barnet. Det är klart att han inte alltid är en ängel, men han brukar vara ganska jämn i humöret.

Den håller långsamt på att sjunka in i oss, epilepsidiagnosen. Vi läser, tittar på filmer på youtube och pratar om det nästan hela tiden. Kan vi ta en paus från epilepsin? frågade barnet igår, och jag fattar att han inte vill behöva tänka på det precis jämt. 

Så vi har en paus från epilepsi idag. Frågar bara försiktigt hur saker känns och jag vet inte, men han verkar lite gladare. Jag önskar att min hjärna också kunde ta en paus från epilepsin, bara en dag eller två.