Torsdag.

Dagen börjar dåligt. Ingen av oss har sovit särskilt bra. Han har en ny medicin som vidgar kärlen, men den ger också en massiv huvudvärk under inkörstiden. Jag är bara less. Han snäser åt någonting jag säger, förstår inte att jag menar väl. Jag blir så jävla, jävla, jävla förbannad. Skriker åt honom att han måste börja fatta att det inte bara är han som mår dåligt.

Sedan kör jag honom under tystnad till hans föräldrar, hemma hos oss ska städfirman göra sin månatliga storstädning. När jag kommer hem från jobbet är han hemma. Jag kan se i hans ögon att något har förändrats, att han har haft tid att tänka och att han har gjort det. Tänkt.

På kvällen pratar vi och jag berättar hur jag känner. Han lyssnar på mig. Säger att han nog inte förstått innan hur det har påverkat vår familj. Och att han är ledsen för det. När vi går och lägger oss håller han om mig och när jag vaknar på morgonen ligger han kvar, nära nära. Med hans arm runt mig och hans bröst mot min rygg tänker jag att det är okej. Jag kan bära oss ett tag om jag bara får det här.

Om att inte bli älskad.

Hon ringer när jag är på jobbet. Vi har inte setts på en evighet. Hon kommer förbi och vi sätter oss på stentrappan utanför. Jag vilar hakan mot mina knän. Himlen har blivit mörk och tung. Blygrå. Hon frågar hur det är och jag bestämmer mig för att säga som det är.

Jag vet att jag är älskad. Han älskar mig, men jag blir inte älskad. Om ni förstår skillnaden. Han har så fullt upp med sig själv, med att bli frisk, att jag är bortglömd. Han tar inte i mig, på mig. Han frågar inte hur jag mår, vad jag känner. Han vill inte - vägrar - prata om hur det här påverkar oss. Och jag förstår honom. Jag förstår att han måste lägga allt sitt fokus på att må bra igen.

Men jag är trött. Trött på att det bara är tunga suckar som hörs hemma och att den enda gången han egentligen pratar med mig är när han berättar vad som känns värst. Jag är trött på att behöva vara den enda som städar, tvättar, handlar, lagar mat och diskar. Trött på att han inte ens ler åt mina skämt längre. Att det händer att han lämnar rummet när jag pratar om något annat än honom.

Det här är inte vi.

Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Vi var så kära. De här åren vi haft tillsammans, de har varit de bästa i mitt liv. Kanske har det varit för bra. Kanske är det inte meningen att man ska kunna vara så lyckliga så länge som vi var. Kanske är det så här det är, att vara vuxen. Men jag vill inte det. Jag vill ha honom tillbaka. Jag vill ha oss tillbaka.

En stilla undran.

Under de tre ljuva veckor som passerade under sommaren då jag var fri som en fågel hade jag lyckats förtränga hur hur illa kaffet på jobbet smakar. Det smakar beskt, mycket beskt. Jag är ej ett fan av beskt.

Så, fråga: om man ändå ska åka hem och äta lunch, är man en tant om man brygger en termos gott kaffe och tar med tillbaka till jobbet?

Det har hänt att jag har jobbat idag också.

Jag har ägnat en ganska ordentlig del av den här arbetsdagen åt att boa. Torkat av skrivbordet och bokhyllan och rensat bland gamla papper. Jag tog en lite längre lunch som jag spenderade på stan, där jag köpte snygga förvaringsprylar och nya krukor och gröna växter. Köpte även ett doftljus och en svindyr handkräm, mest för att de skulle vara fina i min hylla.

Är för övrigt även mycket nöjd med de tavlor som jag fyndade in hit under min semester; tre rätt stora svartvita fotografier på kvinnliga brandmän från 30-, 40-, och 50-talet. De gör sig mycket fint på min vägg.

Hej från jobbet.

Jag jobbar idag. Fast inte särskilt intensivt, bara precis tillräckligt. Solen skiner där ute, gäckar mig med sina slöa strålar som trillar in genom kontorsfönstret. Viskar hånfullt om att augusti pågår för fullt där ute. 

Vi var ute i skogen igår. Det var meningen att vi skulle promenera, men med handen på hjärtat så åt vi mest hallon och blåbär. Och även om solen sken och det plötsligt blev varmt, så var det något i luften som avslöjade att hösten är på väg. Den var liksom hög, luften. Och ljuset var annorlunda. Krispigt. Som en riktigt fin hösteftermiddag.

Nu ska jag gå och fika, igen. Planerar att snitta på tre fikor om dagen den här veckan, tror jag.

Det känns lite vemodigt.

Det är fredag morgon och sista dagen på min semester. Jag ligger i sängen, ryggen vilar mot kuddar och huvudet mot den mjuka sänggaveln. Jag dricker kaffe och vill inte gå upp. Inte än. Utanför mitt sovrumsfönster är himlen grå. Alldeles nyss kom Adrian in och kröp ner under mitt täcke och undrade vad vi ska göra idag. Jag föreslog en utflykt, men han vrålade från under täcket att han inte pallar fler slott. Jag tänker mig frukost på ett gårdscafé istället och sen svepa fram med bilen längs vägarna på den sörmländska landsbyggden. Tänker att det vore ett fint sätt att avsluta den här semestern.

Om att göra ingenting alls. Typ.

Jag är i semestermode och orkar aldrig öppna en dator, därav radioskuggan här. Semestern tickar på, jag är inne och nosar på min sista semestervecka nu. Med handen på hjärtat känns det rätt okej att börja jobba igen. De flesta som jag jobbar med är lediga även nästa vecka, så min första vecka tillbaka har potential att vara fredad.

Vi fortsätter att hålla oss hemma och lugna. Kim är fortfarande sjuk och vi vet fortfarande inte varför, men utredningen av hans hjärta fortsätter. Adrian och jag satsar på små utflykter nära hemmet, idag har vi till exempel åkt på slottsrunda. Jag har kört från slott till slott och han har suttit bredvid och googlat spökhistorier om slotten vi tittat på.

Det har varit så lite sommar över den här sommaren. Ingen sol, bara sjukdom. Inga resor, bara regn. Nu kan vi lika gärna satsa helhjärtat på hösten. Äta äppelpaj, ha på sig jeans, läsa böcker, tända ljus. 

Drömmar.

Det är lördagskväll, någon timme innan solen ska gå ner. Jag ligger i soffan med en tidning i händerna, min son vilar sitt huvud mot min mage och tittar på något på Netflix.
- Kom, vi går ut och går, säger Kim.
Adrian skakar nekande på huvudet, säger att han hellre vill krypa ner i sängen och läsa sin nya Kalle Anka-tidning. Vi stoppar om honom och låser och går. Ute blåser det, men det är svala vindar. Jag har på mig en lång kofta, den når ner till vaderna. Vinden fångar den, drar den bakåt. I skuggan ser det ut som att jag bär en mantel. Jag gillar det.
Jag sneglar på min tysta, starka man. Han ser det och fångar min hand i sin.
- Vad tänker du på? frågar han.
- På vad jag skulle göra om vi hade obegränsat med pengar, svarar jag.
- Vad skulle du göra då?
- Jag skulle köpa en liten lokal och låta platsbygga vackra bokhyllor från golv till tak och så skulle jag fylla hyllorna med gamla, dammiga böcker. Jag skulle ha en liten caféhörna, utbudet skulle inte vara särskilt stort, men det som skulle finnas skulle vara det bästa. Hembakat, förstås. Och så skulle det finnas en plats som bara var min, med ett stort skrivbord. Gammalt, kanske i valnötsträ. Ja, valnötsträ. Där skulle jag sitta och skriva på min roman när andan föll på. Och så skulle jag sälja böcker och fika med mina kunder och så skulle vi prata om sånt som vi läst.
- Skulle någon hjälpa dig i bokhandeln, så att vi kan resa då och då? För jag hade nog velat spendera tre veckor i Frankrike under sommaren i så fall. Och kanske nån vecka i alperna över julen.
- Ja, då hade vi hyrt hus i Frankrike på somrarna. Jag hade åkt runt på slingrande vägar och tittat på slott och du hade tittat på touren, och så hade vi sammanstrålat på kvällarna och druckit rödvin och pratat om vad vi upplevt. Jag hade burit hatt förstås, och åkt någon gammal cabriolet och du hade cyklat på en gammal hipstercykel.
- Och ibland hade du följt med mig och kollat på touren och jag hade följt med dig och tittat på slott.
- Självklart.
Vi faller i tystnad. Vi når fram till en liten park, ett gäng ungdomar spelar beachvolleyboll.
- Men vad hade du jobbat med då, om lönen inte spelade någon roll? frågar  jag.
- Åh, jag vet inte. Det där med arbete intresserar mig inte särskilt, säger han.
Han ljuger, men jag säger ingenting om det. Han älskar att arbeta.
Vi blir tysta igen. Det är behagligt, med ljudet av våra steg mot asfalten och sommaren som virvlar genom luften.

Vägrar dessutom smink på semestern.

Jag är vanligtvis inte den som blir brun på sommarna. Och brun är jag verkligen inte den här sommaren heller, även om jag är lite mindre blek än vanligt. Fast ändå blekare. För håret har blivit solblekt och är flera nyanser ljusare än vanligt, väldigt guldigt kopprigt. Och ögonbrynen och fransarna som vanligtvis är ljusare än håret är nu i samma nyans som svallet på huvudet. Huden är lite svagt bruntonad medan mina ständiga fräknar är desto mörkare, nästan faktiskt i prick samma färg som håret.

Så ja, jag går liksom i samma färgskala hela jag. Det känns som att jag litegrann försvinner, i all min beigehet.

Mmm, mat. Mmm, kaka. Mmm, glass.

Det är inte bara guld och gröna skogar och regnbågar och rosa sockervadd att ha sommar och semester. En rätt stor nackdel är att sommaren påverkar min vikt på ett ytterst tråkigt vis. Förstå mig rätt, jag skulle välja att vara mullig och mätt framför trådsmal och hungrig alla dagar i veckan.

Fast nu har det liksom hänt nåt. Jag har haft semester i en kvart och har redan tappat allt vad rutiner heter. Åt exempelvis precis ett halvt paket ballerinakakor till lunch. Och vi fikar stup i kvarten och jag dricker vin och vi har alltid glass i frysen och det är fan farligt, det här. Jag känner mig tung. Vilket kanske är en sanning med modifikation, för jag kan ju max ha hunnit gå upp ett eller två eller tre kilo. Samtidigt vill jag ha mer. Mer mat, mer kaka, mer glass. 

Tror jag skulle platsa bland gastar och demoner i Mariefred.

Semesterdag nummer två är avklarad och herremingud, vad trött jag är. Jag har hängt med mitt barn idag, bara han och jag. Vi drog till Mariefred och spanade in slottet och åt på Slottspaviljongen och strosade runt med varsin mjukglass i handen, men kanske viktigaste av allt gick vi Pax-vandringen. Vi har läst de fyra böckerna som hittills kommit ut i ungdomsserien Pax och både han och jag har älskat varenda sida. Så häftig grej att platserna i böckerna är riktiga ställen. Älskar dessutom mysfaktorn i Mariefred, med alla gamla små hus och slott och kyrkor. Så lätt att tänka sig att de spöken och varulvar som vi läst om i böckerna faktiskt skulle kunna finnas på riktigt. 

Iallafall. Nu ligger jag på sängen och har ont i fötterna. Adrian står i duschen och så fort han har gått och lagt sig tänker jag göra detsamma. Funderar starkt på om Mariefred skulle kunna vara ett alternativ till att flytta till Stockholm. Gulligt, bra pendlingsavstånd och husen kostar massa mindre pengar. Mhm, tål att tänkas på. 

Söndag.

Vaknar vid perfekt söndagstid, strax innan nio. Utvilad, men fortfarande med förmiddagen kvar. Gör kaffe, fyller en skål med fet vaniljyoghurt, müsli och färska blåbär och jordgubbar. Sveper en lång kofta över nattlinnet och tar med frukosten ut på balkongen, läser ut Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Det var en bra bok. Konstig, men bra.

Kim vaknar och gör mig sällskap på balkongen. Vi klär på oss. Långsamt, utan brådska. Tar en stilla promenad, åker och handlar, fyller på gasolen i grillen. Slänger ner torsk, färskpotatis, purjolök, citron, körsbärstomat och persilja i ett par foliepaket och lägger på grillen. 

Jag köper ett nytt nagellack. Det heter Sunday Funday. Det är alldeles för grällt, men jag orkar inte ta bort det och måla nytt. Jag kan vara rosa ett tag, det kan ju vara fint. Och om ett par timmar kommer Adrian hem från sin pappahelg. Jag förekommer ju hellre än förekoms och nu är det semester och ledighet och mindre strama regler, så jag har köpt hem kalaspuffar och jordgubbskräm och förberett för glass och pannkakor till middag.  

Fyra timmar.

Jag har nedräkning nu. Fyra timmar kvar till semester. Projektet är pausat, alla kundmöten är genomförda, acceptansprotokollet är godkänt. Jag har en lista som ligger bredvid mig, i mitt block. Prydlig text i svart, röda bockar framför hälften av punkterna. De punkter som kvarstår är avstämning med min chef, ett par excelfiler att lämna ifrån mig och att sätta out of office. Jag tror att jag hinner det på fyra timmar.

Och sedan - semester. Helvete. Så nära nu.

Bara fyra timmar.

Det blev vidrigare.

Och så ringer min mamma och frågar om jag hört vem det var, han som avslutade sitt liv på spåret, och jag svarar ett nej som blir hängande i luften innan hon säger hans namn. Och jag, jag slängs tillbaka fem, sex, sju år i tiden. 

Till den där tiden då jag var på en annan arbetsplats. Han jobbade också där, var också ensamstående med en liten pojke och var en ganska trasig själ. Han brukade fråga om vi skulle hitta på saker med våra pojkar och varje gång svarade jag lika undflyende. Kände nog att han inte mådde så bra, att han skulle göra mitt liv svårt.

För några veckor sedan möttes vi igen. Pratade lite om livet som pågått sen de där åren på samma företag. Han hade hunnit träffa sin stora kärlek och förlorat henne igen. Jobbet likaså. Den lilla sonen hade blivit stor. Och igår tog allt slut för honom, bara några hundra meter från mig. 

Vidrigt.

Imorse satt jag på ett stillastående tåg, dödligt irriterad över att behöva ställa in ett kundmöte i sista stund eftersom jag inte skulle hinna i tid på grund av tågstoppet. Dödligt irriterad, men lyckligt ovetande.

För strax innan vi blev stående valde någon att avsluta sitt liv på spåret, framför oss, mötandes ett tåg. 

Att möta döden på det sättet. Vidrigt. 

Bara tisdag, onsdag, torsdag, fredag kvar.

Jag lekte att jag hade semester i helgen. När klockan blev lunch i fredags gick jag hem och satte mig på balkongen, skopade upp lite vaniljglass och slantade i några jordgubbar och toppade med chokladsås till lunch. Enda sällskapet var en ny bok och en sällsynt tyst man, även han försjunken i en bok. Sedan satt vi där tills söndagskvällen kom.

Närå. Bara nästan. För sen kom virvelvinden Adrian hem, men han virvlade bort till en kompis nästan direkt och sen virvlade han runt resten av helgen. När jag tänker efter var han nästan bara hos kompisar med pool, den lilla fulingen. Jag älskar att han är så stor, att han springer kors och tvärs över kvarteret tillsammans med sina kompisar och drar från hem till hem. Man behöver liksom inte göra så mycket mer än att morsa glatt när de väller in och sticka till dem lite mat då och då.

Hursomhelst. Jag hann läsa fyra böcker i helgen. Och äta glass tre gånger. Jordgubbar åt jag hela tiden, jämt. Och nu är det måndag och regnet slutade precis strila mot rutan. Jag jobbar den här veckan också, men det är okej. Det känns att den är nära nu, semestern. Precis runt hörnet.

Fucking värmebölja.

Det är så sjukt varmt. Tolka mig rätt, jag klagar inte. Jag bara gnäller lite. Inatt hade vi tjugonio grader i sovrummet. Hela. Jävla. Natten. Nånstans under småtimmarna fick Kim för sig att han frös (?) och stängde av fläkten. Jag duschade kallt tjugo minuter i morse, stod till och med tryckt mot det kalla kaklet en stund för att svalka ner mig. Det funkade inte. Sedan gick jag till jobbet - så jävla dumt beslut, för nu sitter jag här med svett mellan brösten och måste snart se acceptabel ut. Inte för att någon kommer titta mellan mina bröst, men ja, ni fattar.

Handen i fickan fast jag bryr mig.

Om mindre än tio timmar går vi live. Jag har känslorna utanpå, hjärtat i halsgropen. Alldeles nyss mådde jag illa, nu kallsvettas jag. För en liten stund sedan somnade jag nästan med huvudet mot toalettdörren, tre minuter tidigare var jag duracellstressad.

Mitt team arbetar lugnt och tålmodigt, strukturerat och metodiskt. Jag gör långa listor, både i huvudet och på skärmen. Stryker funktioner, tänker om, tänker utanför boxen, lägger till, rör om. Ändrar mig. Leker hela tiden med tanken om hur vi skapar det bästa möjliga.

Ikväll görs slutmigreringen. Ikväll slutar fas ett, imorgon tar fas två över. En lugnare fas, med ett lugnare tempo. Den här dagen har känts så avlägsen så länge nu. Och nu är den plötsligt så nära. Går nästan att ta på.

Hopp om livet.

Jag sitter på jobbet. Har hamnat i någon sorts trans där jag den senaste halvtimmen har stirrat på skärmen, på den blinkande markören mitt i ett worddokument. Det är meningen att det ska bli en beskrivande text, men jag saknar motiveringen att skriva den.

För en liten stund sedan bråkade jag med Kim i telefon. Jag bad honom hämta min magkatarrmedicin, han tyckte att jag var dum i huvudet som inte åkte hem och vilade istället. Det kan jag väl hålla med honom om, men det hade bara varit att flytta stressen till senare. Vi slutspurtar nu, i mitt lilla projekt. Om två dagar ska fas ett vara klart. Att vara sjuk nu är inget alternativ, det skulle stoppa allt.

När den här veckan är över kommer livet återgå till ett lugnare tempo. Sjuttio arbetstimmar i veckan kommer dras ner till knappa fyrtio, för att veckan därpå gå ner till noll. Jag längtar. Fan vad jag längtar. Efter ledighet, långa frukostar, vin på uteserveringar. Efter en mage som inte svider. Att vakna på morgonen och inte ha en plan för dagen.

En lista kan väl aldrig vara fel?

Ärligt snodd från Linn.

1. Var är din mobiltelefon? Bredvid.
2. Var är din andra hälft? Hemma.
3. Ditt hår? Rött.
4. Din mamma? Danmark.
5. Din pappa? Danmark.
6. Det bästa du vet? Somna.
7. Din dröm i natt? Glömd.
8. Din dröm/ditt mål? Nöjd.
9. Rummet du är i? Tåg.
10. Din hobby? Böcker.
11. Din skräck? Dö.
12. Var vill du vara om sex år? Tillfreds.
13. Var var du igår kväll? Hemma.
14. Vad är du inte? Sansad.
15. En sak du önskar dig? Klong.
16. Var växte du upp? Katrineholm.
17. Det senaste du gjorde? Mailade.
18. Dina kläder? Sköna.
19. Din tv? Avstängd.
20. Ditt/dina husdjur? Nä. 
21. Din dator? Igång.
22. Ditt humör? Fint.
23. Saknar någon? Barnet.
24. Din bil? BMW.
25. Något du inte har på dig? Magtröja.
26. Favoritaffär? Internet.
27. Din sommar? Avlägsen.
28. Älskar någon? Flera.
29. Favoritfärg? Lila.
30. När skrattade du senast? Förut.
31. När grät du senast? Lördags.