Kvinnorna och männen.

Okej, systerskapet. Så här skrev Annika apropå att min man är en arbetsnarkoman:

Sur kommentar (från det egna livet egentligen): Så förjävla konstigt att de här workoholikerna aldrig inser hur o-te-roligt mycket man betyder för dem innan de konsekvent prioriterat bort en i flera år och man till sist tröttnar på skiten och på att bli satt i andra hand. Först då går det upp för dem att man menar allvar och då "kan de inte leva utan en". Varför kan de inte ta det på allvar långt tidigare när det fortfarande känns som det går att laga ihop? Och när jag ändå är igång med att vara förbannad så har jag lagt märke till hos dig att du också är omgiven av män - flera stycken - som får dig att ha dåligt samvete och börja be om ursäkt så fort du lackar ur för att de inte tar dig, dina gränser, behov, relationen med dig (uppriktigheten, ärligheten, etc.) på allvar. Vad fan ska man behöva be om förlåtelse för när man till slut får nog, både av att bli bortprioriterad och av att inte få uppriktighet trots att man enligt vad de säger betyder så mycket för dem...Jag slogs av kommentaren ovanför som undrade om alla som kräver skarpare åtgärder och mindre tolerans själva står på sig så bra i sina relationer. Nej, absolut inte i mitt fall men jag blir individuellt och kollektivt förbannad för alla oss som lärt oss sen barnsben att vara snälla, gulliga och anpassningsbara runt andra (oftast män) som sen inte gör samma för oss (och sen spelar på vårt dåliga samvete för att vi inte varit så snälla, kravlösa, stöttande och okomplicerade som vi borde...). Ok, end of rant! :) Kram

Jag driver ett projekt just nu där projektgruppen endast består av kvinnor. Det är första gången som jag bara haft kvinnor i gruppen och det är - utan konkurrens - det smidigaste projektet jag nånsin drivit. Det finns inga ömma tår, inga sårade stoltheter, ingen prestige. Man lyssnar, hjälps åt, tar ansvar. Böjer sig för varandra om någon står på sig för då vet man att det är genuint. Det är en väldigt intressant upplevelse.

Och precis som Annika konstaterar har jag väldigt mycket män runt mig. Förutom Rachel och några få kvinnor som jag nästan bara pratar med runt lunchbordet är alla i min närhet män. Dessutom uteslutande män i maktposition, chefer och auktoriteter i olika nivåer. Det är inte alltid enkelt att förhålla sig till dem.

Den här veckan har varit ett helvete på många sätt, men den har också varit bra. Nyttig, tror jag. Värdefull i det långa loppet. För är det något som jag har lärt mig i dusterna med de båda männen som Annika skriver om så är det att jag kommer vara hundra procent okej även om ingen av dem stannar i mitt liv. 

Därmed inte sagt att det inte skulle vara sorgligt om jag blir ensam efter det här, men det skulle vara okej. Livet kommer fortsätta vara fint, bara på ett annat sätt. Och det är en fantastisk känsla.

Sakers bakgrund.

Det är verkligen febril aktivitet i kommentarsfältet här just nu. Jag är otroligt tacksam för det. Systerskapet ändå, vilken fantastisk grej. Mer om just systerskapet snart på en blogg nära dig förresten, jag fick nämligen en kommentar som förtjänar sitt eget inlägg om hur alla dessa män i mitt liv formar mig och det behöver vi djupdyka i, men just idag är tiden knapp så vi börjar här:

Väldigt många av er ifrågasätter varför min man inte jobbar från ett kontor. Det är en mycket rimlig fråga. Hans företag har ett enormt kontorskomplex tio minuter med pendel från oss, så det är verkligen en mycket rimlig fråga.

Dels är deras internationella riktlinjer fortfarande hemmajobb efter pandemin, dels är nittiofem procent av hans möten med Asien och USA så det är inte så att det ger honom något att vara på kontoret. Han skulle bara sitta framför sin dator instängd i ett mötesrum hela dagarna. 

En annan aspekt är att han har väldigt mycket möten, tittar man i hans kalender ligger det alltid minst två, inte sällan upp till fyra samtidigt, så det finns ingen tid till att kallprata vid någon kaffemaskin. Han känner inte att han saknar det sociala som kommer med att vara på ett kontor för det ryms inte i hans dagar. Allting han gör är på teams.

Min man arbetar i en organisation där man generellt arbetar väldigt mycket. Han är programledare för hårdvarudesign på ett av världens största telekombolag, vilket innebär att han är ytterst ansvarig för alla projekt som pågår och han rapporterar direkt till ledningen. Det är inget litet ansvar, han får inte vara otillgänglig någon tid på dygnet.

Om han skulle vara på ett kontor all sin arbetstid innebär det att vi aldrig skulle träffas. Jag är inte säker på att det är bättre. Sedan är det inte bra nu heller, men nu sitter han iallafall i sovrummet när han jobbar och barnet och jag tassar inte längre på tå.

Jag vet inte om det låter som att jag försvarar honom, det är inte meningen. Jag ger bara en större inblick i varför det är som det är. Jag säger inte att det är rätt, men just nu är det så här. Och jag tror att jag behöver fundera mer på vad jag vill än vad han vill.

Kanske något positivt.

En del av mig hoppas att han ska ta den nya rollen som erbjudits. Om han gör det ändras premisserna för allt. Vi har alltid varit överens när han har klättrat på den berömda stegen, men den här gången har jag backat ut ur överenskommelsen. 

Jag har sagt att jag stöttar honom i det han vill göra, men att han gör det för sin egen skull. Vem är jag att be honom jobba mindre om det enda han vill är att arbeta. Han måste göra det han vill. Men jag måste också göra det som jag mår bra av.

Han säger att han kan vara båda, att han kan axla den nya rollen och vara en man som jag älskar. Jag är inte säker, men nu, äntligen, vet han att det kommer en risk med alla de timmar som han gör framför sin dator. Han vet att det här är på honom.

Och ni alltså. Ni. ❤️

Livet och framtiden och allt det där.

Han säger att jag är orättvis, att jag också har jobbat varje kväll den här veckan. Han har inte fel i det, men skillnaden är att jag också lagar mat, städar vår lägenhet, pratar med barnet, tränar. Men den allra största skillnaden är att jag har ett enormt projekt som har deadline i oktober, sedan lugnar det ner sig igen.

Det lugnar aldrig ner sig för min man. Jag försöker förklara det för honom, att jag har perioder med mycket jobb och att jag tycker om dem, men att för honom är det vardag med åttiotimmarsveckor. Han nickar till sist, erkänner att jag har rätt.

Jag vill inte förlora dig, säger han. Jag går inte med på det. Vi kan ha bestämda datenights som aldrig får bokas om och där vi inte får prata om jobbet, säger han. Han kramar mig och jag låter honom hålla om mig, säger att det kanske inte alls blir så, men att han måste vara beredd på att jag inte kommer orka.

Är det här mitt liv?

Jag smiter från jobbet vid femton, har fortfarande tusen saker kvar att göra men vet att om jag sitter kvar kommer jag stanna resten av kvällen. Så jag går hem, byter om till träningskläder och går till gymmet. Tränar intensivt i fyrtiofem minuter.

När jag kommer hem har barnet lagat mat. Efteråt sjunker jag ner i soffan med min dator och min man sätter sig framför sin. Han sneglar på mig då och då och jag märker att han vill säga något. Jag tittar frågande på honom och han drar ett djupt andetag, säger att nu väl är en lika bra tidpunkt som någon annan att prata.

Och så berättar han om nästa karriärsteg som han vill ta. Om att hans chefer redan har pratat med honom, säger att det är trettiotusen upp i månaden och hur många handväskor han kan köpa till mig och jag säger att jag inte vill ha några jävla handväskor, jag vill ha en man som minns att jag existerar.

Men jag märker på honom att han vill det här och jag säger som det är. Att han ska göra det han vill, att han ska tänka på sig själv när han fattar beslutet men att jag inte vill vara delaktig i det. Jag vill inte tvingas stå bakom alla hans timmar, vill inte höra att jag har accepterat dem. Det här är hans beslut, inte mitt.

Inte bara oviktig.

Min chef är i Malmö och genomför en rad möten. Han ringer i slutet av första dagen. Jag behöver dig här, kan du komma hit? frågar han. Nu? säger jag. Ja, hoppa på ett flyg, säger han. Jag tittar i kalendern, säger att jag har flera möten dagen därpå. Fan, säger han.

Vår nya divisionschef sitter intill och överhör samtalet. Vet du att han kallar dig för sin stöttepelare? säger han och ler. På riktigt? säger jag. Han säger att han aldrig skulle klara sig utan dig, säger han. Skrev han på teams att du skulle säga det så att jag ska hoppa på nästa plan till Malmö och rädda hans röv? säger jag. Han skrattar och skakar på huvudet.

Ett lantställe.

Jag drömmer om ett ställe på landet. Ett litet hus, gammalt och vint, i en liten by någonstans. Öppna åkrar och slingrande vägar. Kanske en sjö i närheten, några hus i kluster. En lummig tomt med äppelträd.

Jag ser framför mig hur jag vaknar, brygger kaffe, drar på en stickad tröja och snurrar upp håret i en knut utan att borsta det först. Jeans och gummistövlar och aldrig makeup.

Men så smyger sig verkligheten på och jag inser att oktober är runt hörnet och jag har inte hunnit ta in balkongmöblerna eller plantera om blomlådorna inför hösten, så hur jag skulle hinna med ett hus har jag ingen aning om. Men man kan ju alltid drömma.

Om att stämningen blir allt lättare.

Så kommer helgen och min man jobbar knappt något alls, men jag jobbar ett par timmar både på lördagen och söndagen. Du bara jobbar och jobbar, det är som att du inte ser mig längre, säger han och flinar. Fuck you, säger jag och kastar en kudde på honom.

Han ställer sig bredvid mig vid köksbänken och för första gången på evigheter lutar jag mig mot honom, lägger min kind mot hans bröstkorg. Jag tänker inte ens på det, det bara händer. Hans hand smeker min rygg och det känns bra.

Om att inte hinna tänka.

Lördag. Vaknar vid åtta, dricker kaffe i sängen och läser internet. Havregrynsgröt med syrliga äpplen, grovhackad mandel och skummad mjölk. Går och tränar, bara veckans tredje pass eftersom det var en helvetesförkylning.

Min telefon plingar gång på gång. Jag säger till min man att jag inte kommer gnälla över hans jobb igen förrän oktober är över, för två stora projekt drar igång och jag kommer nog bara hinna hem för att sova.

Det är bra att det är en hektisk tid som väntar, för jag kommer inte hinna tänka och arbetet som ska göras är roligt. Dessutom är oktober fullproppad med saker som jag längtar efter: Ett guldbröllop som ska firas med min stökiga släkt, en Göteborgstripp med Rachel, en middag med vänner, min mammas sextioårsdag som min bror och jag har planerat i månader.

Och sedan kommer november och då åker vi bort, bara barnet och jag, och börjar titta på olika universitet som han kan tänka sig nästnästa höst när nästa fas i livet tar vid, för både honom och mig.

Inte helt olycklig.

Igår skrev jag att dagens enda stund av lycka var när jag rörde mig genom folkmassan på väg hem. Det är inte helt sant. Jag är lycklig på jobbet också. Trivs med människorna, tycker om det jag gör, har en vettig chef.

Idag har jag haft två otroligt givande och roliga möten, där det första förhoppningsvis gör att jag landar någonstans ännu bättre rent fysiskt i mitt arbete, och det andra var en uppstart av det som kommer bli det roligaste projektet på länge. Eller well, sedan i våras när jag lanserade vår nya vision.

Vilket kanske stärker min poäng: jag är lycklig på jobbet.

Andra halvan av september.

Halva september har passerat. Den riktigt höstiga delen av september är kvar. Den när en halsduk behövs men blazern fortfarande kan vara öppen. När anklarna kan vara nakna. När man ännu inte behöver handskar men en kaffe to go värmer. 

När man fortfarande kan sitta under en värmelampa på en uteservering. Cappuccino och kanelbulle om det är dagtid, rödvin om det är kväll. När löven sakta blir rödorangegula, luften klar och hög, himlen klarblå.

Jag lagar soppor, tänder ljus, har alltid blommor på matbordet. Dricker livets första pumpkin latte, köper korta kjolar och svarta strumpbyxor, en keps.

Om att knäppa oss tillbaka.

Jag står i hallen, har precis klivit i mina skor och dragit på kavajen. Han böjer sig ner för att ge mig en puss och jag vrider på huvudet så att den landar på kinden, säger att jag har lagt på nytt läppstift.

Vi har inte haft sex på flera veckor. Jag har hittat på ursäkt efter ursäkt, men de börjar ta slut. Jag vet att jag måste låta det hända. Att vi behöver det. Kanske är det det som knäpper oss rätt igen. Jag stänger dörren bakom mig och tänker ikväll. Det kniper till i hjärtat.

Äntligen.

På måndagsmorgonen får jag till sist veta vad som verkligen hände, varför någon fick gå. Det stämmer inte med vad han själv har sagt. Hans version är mil från verkligheten. Jag kastas hela tiden tillbaka till min första känsla. Jag skulle ha lyssnat på den och jag borde ha lyssnat när någon berättade hur det låg till i våras. Jag borde inte ha varit så naiv.

Men det blir mitt avslut. Jag raderar och släpper taget. Äntligen.

Den bittra sanningen.

Vi rör oss försiktigt runt varandra. Han tänker nog att allt snart är bra igen, men jag vet inte hur vi ska ta oss dit. Är det något som jag lärde mig i torsdags så är det att vi inte kan prata om våra problem, att vi inte ser dem på samma sätt.

Men jag tänker att jag vilar i stunden. Tänker också att det har gått en vecka sedan det där beslutet och jag måste sluta tänka på det, måste sluta ångra mig. Jag måste glömma, gå vidare. Det fattades av en anledning och den kvarstod oemotsagd.

Limbo.

Så jag vandrar längs Gamla Enskedes gator, dricker ett glas vin och skriver. Tittar upp från datorn och fastnar med blicken på människor som är upptagna med att leva sina liv. Lyssnar på stimmet runtomkring, men känner mig inte ensam.

Kommer hem till en tyst och mörk lägenhet. Går från rum till rum och tänder upp, tänker att det är så här det skulle vara. Det finns något fint i det. Ställer mig i duschen och låter vattnet strila över mig. Kliver i min sidenpyjamas, tänder ljus och häller upp ett glas vin. 

Min man kommer hem, ställer sig i dörröppningen och tittar sorgset på mig. Förlåt, säger han.

Vet nästan ingenting.

Vi går till Främmat och det är meningen att vi ska fira min födelsedag, men kvällen blir hemsk. Jag försöker förklara hur hans långa arbetsdagar påverkar mig och diskussionen eskalerar under kvällen, slutar med att jag står och gråter hemma i köket, tvingas säga förlåt för att jag inte stöttar honom i hans arbete.

Vi jobbar båda hemifrån idag, men ingen av oss har sagt något. Han väntar på att jag ska be om ursäkt för att jag förstörde kvällen och jag, jag vet inte vad jag väntar på.

Och nu har barnet åkt till sin pappa och ikväll är det oktoberfest med kontoret. Jag vill inte gå, men jag vill inte vara hemma heller. Det jag behöver är nog inte mer alkohol och en känsla av att vara ensammast i världen, särskilt inte med människor runt mig, men jag vet inte heller om jag klarar mer av gårdagen.

Födelsedagen.

Vaknar till en torsdag, trettiosex år gammal. Barnet kramar mig när jag kommer ut från badrummet. Grattis lilla mamma, säger han. Jeans och tunn blus, klackar och kavaj. Harvey och chefen ringer när jag är på väg till kontoret, sjunger i telefonen.

Klockan elva står mina föräldrar utanför. Drar på en stickad tröja under kavajen, byter klackar mot loafers. Vi åker till Djurgården, äter lunch och dricker bubbel, sedan åker vi till Nationalmuseum. Pappa tittar noggrant på allt. Vi möter barnet, fikar och strosar.

Kramas hej då och barnet och jag går hem. På matbordet står ett fång rosor i olika färger, en flaska champagne och två presenter, en från barnet och en från min man. Den ena innehåller en blazer som jag fingrat länge på, den andra ett par svarta handskar.

Häller upp ett glas bubbel och skriver det här. Alldeles snart ska jag gå och bläddra bland klänningarna i garderoben, bättra på makeupen och göra mig en kväll på Främmat tillsammans med min man.

Trettiosex.

Imorgon är det den femtonde september. Min födelsedag. Jag älskar födelsedagar. Älskar att fira. Det behöver inte vara stort eller dyrt. Ett glas champagne, att laga någons favoritmiddag, överraska med något litet extra.

Imorgon fyller jag trettiosex och inuti mig finns en massa svärta. Eller det kanske inte är sant. Svärta är kanske inte rätt ord, men jag vet inte hur jag ska beskriva det. Det är som att jag är bortdomnad.

Men imorgon fyller jag år och jag ska fira det. Mina föräldrar hämtar mig på kontoret och så ska vi åka till Rosendals trädgård och äta lunch, promenera på Djurgården och möta barnet i stan när han slutat skolan. Fira med cappuccino och bakelse. Min pappa bad mig visa honom mitt favoritmuseum och det känns som den finaste presenten jag kunde få.

När tisdagen kommer.

Måndag eftermiddag. Det är omöjligt att fokusera på jobbet. Sitter bara och tittar på skärmen, timme efter timme. Stänger ner vid sexton och öppnar en flaska rödvin. Sätter mig i soffan och tittar på en dålig romantisk serie. 

Sitter så hela kvällen. Barnet och mannen kommer hem, äter och går till gymmet. Jag säger att jag behöver en kväll för mig själv. Det är ingen lögn. Jag ger mig själv en kväll. Gråter när ingen ser. Vid tjugotvå tvättar jag ansiktet och stryker en klänning. Tänker att när tisdagen kommer ska jag vara stark igen.

Hädanefter.

På lördagen fattar jag beslutet. Jag har marinerat det länge, tvingat mig själv att inte hasta till handling, men tills sist känns det som att jag måste riva av plåstret. Jag vet inte om det är för att jag har feber och känner mig ynklig, för att jag ligger under en filt i soffan och äter glass, men det känns som att det är rätt tid att låta det börja göra ont.

Jag väljer mig själv. Kanske väljer jag min man i förlängningen, det vet jag inte än. Jag vet bara att det var länge sedan jag satte mig själv främst och att igår var dagen jag bestämde mig för att hädanefter alltid göra så. Min lycka är mitt eget ansvar. 

Jag vet inte vad som kommer att ske nu. Har ingen aning om vem jag kommer vara om ett halvår, om ett år. Jag vet bara att jag varje dag ska fråga mig själv vad jag mår bra av och att jag ska lyssna på svaret.

Om en långsam helg.

Vaknar till en lördag. Känner innan jag ens öppnat ögonen att jag inte mår bra. Näsan är täppt och huvudet tungt. Spenderar första timmen lutad mot sänggaveln, en kopp kaffe och tidningen, tänker att jag nog bara behöver en mjukstart.

Ljusa jeans, mörk jeansskjorta, svart stickad tröja. Vi går en promenad, lång och långsam, stannar till för cappucino och bulle med äppelkompott och mandelflarn, årets kanske sista uteserveringsfika. Lägger mig på soffan och blundar, vaknar en timme senare. Den vissna känslan är kvar och jag tänker att resten av helgen får vara te, pyjamas och vila.

Torsdag och fredag, texter och vin.

Torsdag. Går från kontoret till Nationalmuseum. Vandrar genom utställningen på översta våningen, den som är från femton- och sextonhundratalet, och bland statyerna. Sätter mig i baren och beställer ett glas champagne. Det är meningen att jag ska skriva vidare på boken, men så börjar jag skriva erotik och tiden försvinner.

Kommer hem till en tom lägenhet. Byter om till min nya sidenpyjamas, tänder ljus och häller upp ett glas rödvin. Sätter mig i soffan med datorn i knät. Skriver vidare, skriver tills hela huset sover.

Fredag. Smiter från kontoret redan innan klockan slagit sexton. Hoppar av tunnelbanan vid Gärdet och promenerar till Frihamnen. Köper vinglas som jag spanat länge på. Botaniserar bland blommor, väljer till sist vita rosor till vasen på matbordet.

De andra är på gymmet och jag häller upp ett glas vin, sätter mig i soffan med datorn och jag tänker att jag ska fortsätta sitta här. Jag har längtat hit hela dagen, efter kvällen och texterna. Ska bara pausa korta stunder för att äta mat som någon annan lagat, duscha och kliva i den där pyjamasen, kanske fylla på vinglaset.

När september sker.

Hösten rullar in, tar sats och sätter fart. Jag bokar möten i Göteborg, bokar möten i Malmö, funderar på om jag verkligen orkar åka till norrland också. Får ett nytt projekt och bara sådär är oktober fylld.

Jag går på museum. Långa promenader. Sitter ensam i en bar och skriver bok. Dagdrömmer. Köper för många läppstift. Vägrar fortfarande jacka, bär bara tjocka stickade tröjor. 

Alla dessa hemligheter.

Jag tror att det är för att jag har varit på samma arbetsplats i över tio år och för att jag har en roll som kommunicerar väldigt brett inom företaget, jag tror att det är det som gör att jag vet saker. Och för att folk verkar tycka om att berätta hemligheter för mig.

Just nu vet jag någonting väldigt stort och det är så jobbigt att veta och att inte kunna prata om det. Att behöva vara tyst. Att inte ens kunna prata med de allra närmaste. En del av mig önskar att jag inte visste, fast allra mest önskar jag nog att det fanns någon att prata med, någon som vet det jag vet. 

Ingen mörk skönhet.

Någon säger att han bara faller för mörka skönheter och jag hittar mig själv framför spegeln på jobbets toalett. Håret är rött och huden är blek. Sommarens fräknar har börjat ljusna, långsamt mattats av. 

Jag funderar på vem jag vill vara. Jag har funderat mycket på det på sistone. Börjat göra förändringar för att bli henne. Det är egentligen inga stora förändringar, det är bara det att jag har glömt bort att vara henne. Glömt bort att fundera över vad jag vill, vad som är viktigt för mig. Jag har brytt mig för mycket om vad andra tycker, vad andra vill.

En septembersöndag.

Helgen makar sig långsamt vidare, dagarna är nästan identiska. Jeans och stickad tröja. Solglasögon och årets kanske sista bara fötter i ballerina. Går en lång promenad, en kaffe i handen, stannar i de butiker som lockar.

Köper nya rosor till matbordet, två smutsrosa som står ensamma i en gammal ginflaska, mässingljusstakar med blekgrå stearinljus intill. Tränar ben och rumpa, tvättar två maskiner, bäddar rent i sängarna. Ett par timmar ensam hemma. Amerikansk folkrock ur högtalarna, ett glas rött, en fläskfilégryta som långsamt puttrar på spisen. Öppnar datorn och tanken är att jobba ikapp mailen, men skriver det här istället.

September, september.

Vaknar till en lördag i september. Vida byxor och min mjukaste stickade tröja. Går till & Other stories och provar en peacoat jag sneglat länge på, men den är inte alls vad jag tänkt mig. Köper stearinljus i dova färger och en sidenpyjamas för höstens alla kvällar hemma.

Tränar. Läser ut en bok. Plockar och donar, tänder ljus, mjuk jazz från högtalarna. Ett glas rödvin som följer med när jag rör mig genom lägenhetens rum. En sävlig konversation om livet, om det fina och det fula, med någon jag bryr mig om.

Rotar bland mina känslor, påminner mig själv om att september är en av mina bästa månader. Jag ska göra den rättvisa, göra den bra, göra den fin.

Mer skit än känslor.

Jag vet inte om jag kommer skriva så mycket mer om min förhållandekris. Det är ju något som bara borde vara mellan honom och mig. Och samtidigt, så konstigt det känns att bara måla upp bilder av snittblommor, vin och höstpromenader, som om allting är perfekt.

Men det här är någonting mellan mig och min man, och även om jag gömmer mig bakom att bloggen är anonym så är ni ganska många som läser mina blödande dagboksinlägg här varje dag och jag behöver nog tänka på det. Tänka på honom.

Och livet pågår. Nya blommor köps, museum och restauranger besöks, vin dricks. Livet pågår och är det något som jag lovat mig själv i det här årets självinsikter och lärdomar, så är det att jag vill vara en person som lever varje dag, oavsett vad som sker. 

Om att nog vara ganska ledsen.

Vi sitter mittemot varandra och jobbar i tystnad. Mot dagens slut känner jag hans blick. Jag tittar upp och min chef ser mjukt på mig. Hur mår du? frågar han och jag skrattar förvånat. Jag mår bra, hur mår du? säger jag. Han ler. Är det något som tynger dig? frågar han. Jag frågar om det verkar så och han nickar. Ja, säger han.

Jag funderar ett par sekunder. Bara livet, säger jag sedan. Skönt att det inte var värre än så, säger han. Vi ler. Han frågar om jag vill prata om det och jag skakar på huvudet, men börjar berätta. Om min mans långa dagar, om känslan av att vi inte vill samma längre.

Han lyssnar under tystnad. Du är stark, säger han. Jag ler, men det är ett trasigt leende. Du har en vän här, om du vill, säger han. Tack, säger jag, jag kanske kommer behöva det.