En känsla av vemod.

Dörren in till min chefs kontor står öppen när jag passerar på vägen ut. Hans jacka ligger över en stol och datorväskan står intill. Jag sjunker ner i hans soffa, fast han inte är där. Ett par minuter senare står han i dörren. Hej, säger han.

Han ska sluta och det har förändrat vår relation. En långsam acceptans kring att saker aldrig mer kommer bli vad de har varit. Hur är det? säger han. Jag vet inte, säger jag. Du ska sluta och Harvey ska vara föräldraledig i åtta månader och jag vet inte ens exakt vad jag ska göra. Han nickar. Lyssna på din magkänsla, säger han.

Men problemet är att min magkänsla inte säger någonting alls.