Så bryter han ihop till sist. Fem månader efter epilepsidiagnosen kommer vidden av den över honom. Jag är så jävla trött på det här. Jag vill inte ha epilepsi. Jag vill hänga med när mina klasskompisar pratar om dataspel och jag vill kunna spela själv, säger han.
Alla restriktioner, begränsningarna, den livslånga medicineringen, rädslan för nästa anfall. Han gråter och jag gråter. Jag önskar att jag kunde ta över epilepsin. Önskar att sjukdomen var min och inte hans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar