Tänker för mycket, känner för mycket.

Det är bara Rachel och jag hela dagen. Vi jobbar sida vid sida. Pausar för att berätta saker som hänt sen sist. Skrattar tills mascaran lösts upp i ögonvrårna. Är allvarliga ena sekunden och alldeles fnissiga i nästa.

Vi sitter och äter lunch när jag vänder upp telefonen och har ett missat samtal. Hinner bygga upp en nervositet tills den ringer igen. Ett par minuters samtal men en känsla som stannar kvar efteråt, en känsla av att det fanns något mer att säga. 

Sjunker ner på tunnelbanan och tänker att den här dagen var bättre, men jag vet inte, något skaver fortfarande. Skriver ett sms men skickar det aldrig. Tänker att ibland måste man låta saker bero.