juni 29, 2018

Om en gnutta sorgsenhet.

Och så gick allt tillbaka till det vanliga igen. För någon timme sedan åkte min brorsdotter hem till den lilla staden och livet blev lugnt och stilla. Jag tyckte om att ha henne här. Tyckte om att vara en familj om fyra. Hon var hos oss en vecka förra sommarlovet också och de pratar redan om nästa år, så jag tror att vi har oss en fin liten tradition.

Men det är fredag och jag har ingen fredagskänsla. Jag har en ny klänning med små prickar och långa ärmar och knyt i midjan, men jag har ingen helg i kroppen. Jag blev så ledsen tidigare idag, ett missförstånd mellan mig och Kim som orsakade sår. Det är utrett och utagerat och vi är bra igen, men det ledsna vill inte riktigt lämna.

Jag antar att det måste få vara så ibland. Känslor är känslor, de är inte farliga. Jag har ett glas rött bredvid mig och en kväll i soffan som väntar, kanske en bok, kanske något annat. Kanske bara känna den där sorgen eller vad det nu kan vara, tänka att det ledsna ändå kan vara vackert ibland. För om man är nio år in i ett förhållande och känner att det fortfarande är värt att oroa sig för, då måste det ju ändå vara rätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar