Det allra sista från maj.

Det är den sista maj och klockan är en bit över nio. Jag har kommit hem från jobbet, städat badrummen och mött upp min man på Odenplan. Han har beställt från Matsmart, så där som han gör ibland, för det är miljösmart och ekonomiskt och de som driver det är hans gamla kollegor. Det skenade nog när han lade ordern, för det är bara mazariner och skumraketer och lakrits i lådan. Och så lite müsli.

Men det är den sista maj och klockan är en bit över nio. Jag har plockat in alla varor, stuvat om i skafferiet och svurit över att vi måste bygga om köket snart. Han har stått bredvid, ömsom framför spisen och ömsom hackandes framför en skärbräda, och Adrian har suttit vid matbordet och gjort terminens sista läxor. Efteråt går de båda och tränar och jag skrapar bort färg från en dörrpost, slipar den så att den blir alldeles len.

Det är den sista maj och klockan är en bit över nio. Jag har duschat bort dagen och klivit i trosor och en lång klänning, dragit en stickad tröja över huvudet. Ingen makeup, ingen parfym, bara hudkräm. Klockan är en bit över nio och det är inte ens juni än, men det är fortfarande skönt i luften. Jag väljer att gå till affären lite längre bort, balanserar på trottoarkanten när jag passerar alla uteserveringar som ligger på rad. De är fortfarande nästan helt fulla, rosévin och cava i glasen, människor med filtar över knäna.

Och jag går där bredvid uteserveringarna på rad, för att köpa mjölk och bananer, i en långklänning och stickad tröja och bara fötter i sandalerna och klockan är lite över nio och det är fortfarande ljust och varmt och människorna är glada och jag känner hur det känns så mycket som sommar, och det känns så jävla fint.