Det goda med det onda.

Om jag har tolkat diverse gravidappar och kalendrar och miljoner mängder information som finns att hämta på interwebs korrekt så är jag gravid i vecka sex. Bara tvåhundrafyrtio dagar kvar. Det låter som en mindre evighet. Den är nog en bra sak, evigheten, för jag tror att vi behöver låta det här landa. Jag har en man som fortfarande är i chock. 

Och en liten ärta i min mage som mäter knappa sju millimeter och som under den här veckan utvecklar anlag för armar och ben och vars lilla hjärta, stort som ett vallmofrö, börjar slå sina första slag. Det är häftigt. Mindre häftigt är illamåendet som kommer i vågor under hela dagen och tröttheten som efter tvåtiden på eftermiddagen är smått förlamande.