Lite död.

Det är så tyst inuti mig. Tomt och tyst. Som om alla känslor slagits ut och försvunnit. Som efter en explosion där ingenting överlevde, bara blev till molekyler. Jag jobbar med en enorm intensitet om dagarna. Kastar mig in i uppgifter och glömmer frukost, lunch och fika. När femsnåret kommer darrar händerna, ögonen går i kors. Hjärnan kan inte längre producera vettiga tankar. Knappt ens tankar. Känslomässiga tankar verkar den inte vara kapabel till någon stund på dagen alls.  

På eftermiddagen pratar jag med förvaltaren. Jag ger upp allt hopp om lägenheten redan innan hoppet behöver vara ute. Efteråt blir jag så fruktansvärt trött att jag måste åka hem. Energin rinner bort och rummet börjar svaja. Går på toaletten och fastnar med blicken på blodet i bindan. Det krossar mig. Jag bryter ihop fullständigt. Kan inte sluta gråta, kan inte andas. 

Det tysta inom mig försvinner, ger vika för ett krig. En röst inuti mig skriker så fruktansvärt högt. GE TILLBAKA MITT BARN! GE TILLBAKA MITT BARN! JAG VILL HA MITT BARN TILLBAKA! Hon tystnar inte. Inte förrän en bra stund senare, när snyftningarna lugnat ner sig och bara tröttheten finns kvar. Då blir rösten till en viskning. Ge tillbaka mitt barn. 

Jag tror att en liten bit av mig dog tillsammans med det. Jag tror att jag från och med nu och för alltid kommer vara lite död.