Ologiskt.

Midsommar kommer och går. Det blir ingen midsommarstång, inga blommor i håret. Men vi försöker hålla skenet uppe, för Adrians skull. Äter sill och potatis, köttbullar och prinskorv till lunch. Jordgubbar och grädde på eftermiddagen. Han vet ingenting, Adrian. Det här är en sorg för de vuxna att bära. Jag märker att jag ibland försvinner in i mina egna tankar, men annars tror jag inte att han märker något. Gör han det visar han det inte.

På kvällen grillar vi tillsammans med Kims mamma. Hon säger något om bebisar och det sticker till i mitt hjärta. Jag tittar på Kim och jag ser samma smärta i hans ögon. Och en oro. Jag vet att han är bekymrad för mig. För jag kan inte prata om det som skedde, är bara alldeles tom och tyst. Jag vet att det gör ont i honom också, men just nu tror jag att det är tillräckligt att bara vara tillsammans i det onda. Det kommer säkert en annan tid snart. En tid när orden gör att vi läker.

När vi går och lägger oss på kvällen börjar mina tårar rinna igen. De svämmar över när bara han ser. Han ligger nära bakom mig, tröstar med närhet istället för ord. Jag får så fruktansvärt dåligt samvete, skyller barnet som inte finns på mig själv. Jag visste inte vad jag ville, jag velade och tvekade. Nu känns det som att universum har bestraffat mig. Som att det bestämde åt mig. Jag gnällde över hur illa jag mådde, nu mår jag inte illa alls. Ungefär som att jag fick som jag ville. 

Jag vet att det är ologiska tankar. Jag vet att det inte finns ett universum som funkar på ett sådant sätt, vet att saker som dessa händer. Men ibland finns det inte plats för logiska tankar. Ibland måste även de ologiska tänkas. Ibland måste man bara vara mitt i det onda.