Vi träffade en kurator idag. Hon gav oss varsitt papper med fyra olika frågeställningar; vad som är bra och mindre bra med att fullfölja graviditeten respektive att genomföra en abort. Jag kan komma på hundra svar på varje fråga. Hundra och noll. Det är som om tusen tankar i minuten rusar genom hjärnan, samtidigt känns det inte som att jag kan formulera någon av dem på ett vettigt sätt.
I morse var jag ganska säker på att jag vill låta livet rulla på oförändrat. Så oförändrat som det kan vara efter en sådan här sak, jag tror att vi måste vänja oss vid att leva med smärtan av ett liv som aldrig blev. Abort kändes som det närmaste alternativet, men när jag sa orden högt lyste smärtan så tydligt i Kims ögon. Han vacklar mer och mer åt att vi ska behålla det.
Åh. Jag vet inte. Och förlåt för att det är det enda som jag kan skriva om. Det är som att det inte finns några andra tankar i mitt huvud. Jag förstår om det är tjatigt. Min hjärna tycker också att det är tjatigt. Och imorgon går min förstfödda ut fjärde klass. Jag ska kamma mig och skärpa till mig och ge honom min odelade uppmärksamhet. Och förhoppningsvis inte kräkas på hans skolavslutning.
Tänker mkt på dig. Kramar.
SvaraRaderaUppfattar dig inte alls som tjatig.
SvaraRaderaVi gick ju genom nästan samma i september förra året. Funderingar som inte var av samma anledningar som ni har, men behålla eller abort? Och det är så många som valt att behålla som säger att de inte ångrar det en sekund men jag tänker att vi hade fått det bra vilket som. Det finns inget rätt eller fel, det kanske bara finns rätt eller rätt.
Äsch tjatigt - dumheter! Jenny skriver ju jättebra i sin kommentar.
SvaraRaderaJag har gjort en abort även om jag innan jag blev gravid inte trodde att jag skulle göra det utan faktiskt tänkte å och wow om det. Men det var ett jättebra beslut. Hade den bebisen blivit så hade den säkert varit den underbaraste.