Lika rådvill.

På måndagsförmiddagen kommer Adrian hem. Innan dess har vi hunnit prata prata prata, men utan att ha blivit klokare. Vi känner likadant inför hela situationen, att vi egentligen är tillfreds med hur livet ser ut och nog inte vill att det ska förändras. Samtidigt är ju ett barn en fin sak, något bra.

Men det innebär också att huset som vi inom en väldigt snar framtid vill köpa behöver ett sovrum till. I Stockholmspriser är det en miljon till. Det innebär att vi inte längre har råd med kontantinsatsen, samtidigt som vi behöver göra oss redo att flytta väldigt snart. Och sedan går jag på föräldraledighet och vi kommer förlora pengar, sedan tar han över föräldraledigheten och då förlorar vi ännu mer pengar. Kommer vi ens ha råd att bo då? Att leva?

Det är ju såna saker också. Det, och hans ålder. Hans rädsla för att dö ifrån oss. Jag står handfallen inför den. Jag vet att saker löser sig, men jag vet inte om jag vill att de ska lösa sig. Jag kanske vill att saker och ting ska bli så bra som de bara kan bli utan kompromisser, men det kräver ju ett beslut. Jag vill inte fatta det beslutet. Dessutom går det verkligen inte att tänka ordentligt när det här jäkla illamåendet hela tiden rusar genom magen och halsen.