Från kuratorn fick med med oss en tid för abort. Nästa tisdag, den tjugoförsta juni. Det är dagen efter vi firar två år som förlovade. Så bisarrt. Hon sa att det kan göra skillnad att boka tiden, dels för att det finns ett datum att förhålla sig till och dels för att sjukvården ser ut som den gör och om man inte bokar tiden är det inte säkert att en abort hinner genomföras.
Vi behöver inte bestämma oss förrän vi är där, på plats. Vi får ändra oss in i det sista. Efter tiden hos kuratorn bad jag Kim om att vi inte skulle fundera så aktivt på beslutet under ett par dagar, bara vara i det. Se om det kommer naturligt. Jag tror, utan att vi haft särskilt många tillfällen att prata om det pga. ständigt vaken elvaåring på sommarlov, att beslutet har kommit för honom. Han har inte sagt det högt, men det märks i hans beaktande om vad jag äter och vad jag inte äter och om huruvida jag får i mig allt som jag (ärtan) behöver.
Jag märker hur han sakta vänjer sig vid tanken på ett barn. Jag tror att den första, största, chocken har lagt sig. Men jag har tusen rädslor inom mig. Vi är ju fortfarande så sköra. Jag vill inte att den tjugoförsta juni ska vara runt hörnet, för jag vet inte vad jag vill ännu.
Håller tummarna för att ni vaknar en dag och bara vet vad som är rätt. Ibland är det ju så. Jag är övertygad om att det blir bra hur ni än bestämmer er för att göra. Kram!
SvaraRaderaJag kommer inte ihåg vem som sa det eller om jag läste det nånstans men när jag har tagit stora beslut i livet så har jag försökt tänka på det. Here goes: Det är egentligen elakt mot sig själv att ångra beslut som man har tagit eftersom det beslut som fattades var det bästa beslutet utifrån de förutsättningar som var kända då. Att saker händer efter beslutet som kan göra att det känns fel, om det gör det, hade inte gått att ta ställning till vid beslutsafattandet och det är dessutom möjligt att de aldrig hade uppstått hade beslutet varit annorlunda.
SvaraRaderaJag vet inte om det kan hjälpa nåt, men det hjälpte mig när mamma var sjuk och det dåliga samvetet över alla samtal jag inte ringt, alla besök jag inte gjort, alla gräl, alla kramar jag inte tog osv gjorde sig påminda.
Hur ni än gör så kommer det bli bra. Kram!
Vad ni än väljer kommer det bli bra, kanske inte direkt men såsmåningom. Mina vänner och min syster med småbarn ångrar (såklart) inte dem och jag som tagit beslutet att inte ha barn ångrar inte det. Dock ska man inte negligera att just abort är ett svårt beslut, och ni kommer vara ledsna om det är det beslut ni tar. Menar inte att det därmed inte är rätt beslut, men man måste vara medveten om att det kommer att kännas. Been there, done that, som jag skrev i ett tidigare inlägg, men det beslutet lättades nog av att alternativet egentligen inte var ett alternativ just då. Jag tror att ni genom att inte analysera det så mycket kommer att känna vad som är rätt, som du skrev. Läste någonstans att man, om man inte vet vad som är rätt, ska stänga av hjärnan, sätta sig i meditation typ, och bara känna med magen och med hjärtat - då vet man vad som är rätt. Kram
SvaraRaderaOch tänk inte för mycket på illamående i 9 månader till etc., det är ju trots allt övergående. Tänk på vad ni vill på lång sikt.
SvaraRaderaTycker det låter vettigt att låta det bero lite och få landa av sig själv en liten sväng. Att värka fram sådant där kan ju vara lite som att inte tänka på en elefant när någon säger "tänk inte på en elefant". Jag är i alla fall helt övertygad deluxe om att ni kommer ta helt rätt beslut. Och med rätt så det som är rätt för er, för rätt och fel finns ju faktiskt inte. Stor kram till er!
SvaraRadera