Om kapitlet som aldrig hann skrivas.

Det börjar på onsdagskvällen. Jag har just sagt godnatt till Adrian och reser mig upp från hans säng när jag känner hur det sakta rinner ur mig. Jag går in på toaletten och i mina trosor lyser blodet rött. Jag sätter mig ner och förstår ingenting. Eller jo, på ett logiskt plan förstår jag vad som håller på att hända, men jag förstår ändå inte. Vi har ju bestämt att vi ska få ett barn.

Det gör inte ont. Inte någonting, inte någonstans. Inte ens i hjärtat, jag kan liksom inte ta in det. Jag förstår att jag borde vara ledsen men jag kan inte känna någonting alls, är bara alldeles tom inuti. Det fortsätter att sippra blod när vi går och lägger oss. Det fortsätter att inte göra ont. Jag bara blöder, sakta och långsamt. 

Sedan kommer småtimmarna på torsdagsmorgonen. Jag vaknar av smärtan i nedre delen av magen, i underlivet, i korsryggen. Hela jag gör ont. Det är som att jag håller på att explodera i en smärtbomb. Samtidigt slutar blodet sippra ur mig. Det är så konstigt. Smärtan blir för intensiv och jag börjar må illa och jag kräks och kräks och kräks. Till slut kan jag inte göra något annat än att sitta på toaletten, hukad över en hink. Det känns som att hela livmodern ska trilla ur mig, men det kommer ingenting. Inget blod, bara kräk och smärta.

Jag vet inte om det går en timme eller tio, sedan är det som om en kran vrids om. Det strilar blod. Smärtan klingar av. Jag känner när fostret glider ner men innan det åker ur mig tar det stopp, jag måste pressa ut det sista biten. Jag hör när det glider ner i toaletten, och jag hinner inte ens tänka innan jag särar på benen och tittar ner. Jag ser ingenting, bara en väldigt massa blod. 

Och det var där, i toaletten, som sagan om oss fyra tog slut. Och det är så jävla ironiskt, för en timme innan slutet började på onsdagskvällen tackade vi ja till lägenheten. Den där fyrarummaren med de vackra trägolven, där vi alla skulle få plats.