Vändningen.

Hela lördagen går åt till att prata. Jag säger att det enda jag gjort mig skyldig till är att ha behövt någon att prata med om allt det jobbiga som vi gått genom. Att det råkade bli någon av manligt kön, och att jag smickrats av att någon brytt sig om mig. Att det någonstans förvirrat mig att någon annan visat mig den uppskattning och omtanke som han borde ha gett mig.

I hans huvud har jag varit otrogen. Jag säger att ingenting har hänt, men det är som att han inte hör. Mina ord går rakt förbi honom. Han säger att tilliten och respekten för mig är förstörd, att han inte vet om den går att reparera. 

När kvällen kommer säger han att han behöver en paus, först tror jag att han menar från oss, men han menar i pratet. Vi tystnar och sätter på en film. Den är sorglig och jag gråter som ett barn. Han säger att han är arg, men han hämtar näsdukar och håller min hand.

Efteråt gråter jag och säger att jag är ledsen att jag inte kan vara den starka människa som han behöver, den som bara kan ta och ta och ta när livet behandlar en illa. Han reser sig upp och tar min hand, leder mig till sovrummet, släcker lamporna. Jag frågar om han verkligen vill göra det han gör, men han tystar mig med sin mun och hans händer är redan på min kropp, innanför mina kläder. 

Det är hett, det är intensivt, det är gång på gång. I varandras armar är vi de vi alltid varit tillsammans. Vi är vi. Det har redan börjat ljusna när vi till sist somnar i varandra armar. När vi vaknar håller han om mig. Han viskar mot min hals att han fortfarande är ledsen, och jag viskar att han får vara ledsen, han får vara arg, han får hata mig, han får skrika på mig, gråta över mig, jag kommer ändå alltid älska honom. Jag kommer alltid välja honom.

Jag är ingenting värd.

Allting jag säger missförstår han. Han har en bild i sin hjärna som inte stämmer med verkligheten, men han vill inte sudda bort den. Det är som att han vill hålla fast vid den, hålla fast vid sin förbannade rättighet att vara arg. 

När vi sover håller han om mig, precis innan natt blivit morgon. När han vaknar säger han att han gjorde det i sömnen, att han aldrig skulle ta i mig med flit. Orden trasar sönder mig. Jag gråter och han ignorerar. 

Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger att jag älskar honom, hur många gånger jag gråter det, hur många gånger jag skriker det, hur många gånger jag viskar det. Han har bestämt sig för att han inte behöver tro mig. 

Så jävla deppig läsning.

Idag har mitt barn åkt till sin pappa. Han ska vara där över helgen bara, men ändå. Jag sitter i soffan med ont i bröstet och en illasmakande känsla i magen. Jag har inte varit en bra mamma på sistone. Har inte haft orken, tålamodet, att vara pedagogisk. Har istället varit irriterad. Skällt på honom, bestraffat honom. Visserligen helt befogat, men det gör ont ändå. Jag vill krama honom, säga att oavsett vad han gör så har han alltid mig. Krama honom så där hårt, med såna kramar som man minns från sin barndom. Det första jag ska göra när han kommer hem på söndag är att krama honom hårt.

Samtidigt ligger min man, eller han som än så länge är min kille men som jag hoppas fortfarande vill bli min man en vacker dag, i sängen och är arg på mig. För jag är en dålig flickvän också. Han har rätt, det är jag. Så dålig att jag precis skrev att jag hoppas att han en dag vill gifta sig med mig, trots att det är en sån sak som jag hade kunnat vara säker på att han ville om jag inte hade varit en dålig flickvän. 

Kort sagt, jag suger. 

Överlag ändå en bra dag.

Sitter på tåget, på väg hem. Idag har jag haft möte på möte på möte, alla på olika lokaliteter i Stockholm. En sån enkel men himla men dum sak som snäv pennkjol och höga klackar har gjort stressen extra påtalig, bara för att stegen mellan mina möten inte kunde tas ut fullt. Jag har varit en sån där som sprungit trippande idag. Så fånigt. 

Men jag har också suttit mittemot någon idag och känt, verkligen känt efter i magen, och inte känt någonting alls. Bara längtan hem. Vi håller på att hitta tillbaka till varandra, till oss. Eventuella störmoment ligger bakom oss, begravda. 

Om tre timmar kommer Jessica över. Jag har redan valt ut vin och så snart jag slipper ut från det här tåget ska jag köpa choklad också. Mycket choklad.

Egentid sa ni?

Det är planeringsdag här på vår lilla ort idag, vilket ju innebär att skolorna är stängda för de små barnen. Jag tyckte att det var ett himla fint tillfälle att varva jobb med häng med mitt kiddo, men det tyckte visst inte han. Jag var på kontoret fram till lunch och sen tog jag min dator under armen och gick hem. Dock bara för att mötas av ett barn i dörren som bara jag sticker till mormor en sväng och sen var borta hela eftermiddagen, och en man som bara jag drar och lackar din hoj och sen var borta hela eftermiddagen. Ja, de är roligt sällskap, de där två.

Så nu har jag suttit ensam i soffan i flera timmar med den där satans datorn i knät ändå. Det hade känts för mycket som att skolka om jag inte hade öppnat den. Men å andra sidan har jag jobbat ostört och ätit fyra klementiner och haft tända ljus på bordet framför mig. Det hade ju aldrig hänt på jobbet.

Aldrig mer.

Jag åkte hem från en kund förut och passerade en McDonalds. Vi har inte ätit den typen av mat sedan Kim blev sjuk för hundra år sedan. Inte heller har vi druckit läsk, eller ätit särskilt mycket sötsaker. Men idag, ensam i min bil, var det som att jag plötsligt insåg vilka möjligheter det fanns att svulla. En sekunds betänketid och en halvfarlig sväng ut ur en rondell senare var jag på väg in på McDonalds. Tio minuter senare låg en Big Mac, strips och Coca Cola i min mage. Det är en så himla trygg smak. Egentligen inte ens särskilt gott om man verkligen smakar smakerna, men ändå: mmm.

Sen fick jag feeling och tog varvet förbi macken bredvid och köpte kaffe och en rulle Center med lakritsfyllning. Och nu mår jag illa. Körde som en sockerstinn biltjuv hela timmen hem och sitter nu i soffan och ska skriva en projektbeskrivning, fast jag helst av allt vill sova middag samt stoppa fingrarna i halsen pga, överjävlig mättnadskänsla.

Älskar söndagar.

Söndag. Mannagrynsgröt med blåbär, finncrisp med sallad och ost och gurka, kokt ägg och en, två, tre koppar kaffe, vindruvor och äppelklyftor. En tvätt i maskinen, lättare städning, matlista för veckan. Promenad runt en sjö, kaffe och kanelbulle i soffan. Landar i att vi nog kan tänka oss att bo i Solna. Lägenhet, minst två sovrum, balkong är ett måste. Kalvstek med potatis och gräddsås och sallad till söndagsmiddag. Målar naglarna. Soffan med varsin arbetsdator i knäet och en son mellan oss, Star Wars på teven, ljus på bordet.

Chefer, radhus och hela hjärtan.

Jag har smugits in i det här nya på jobbfronten. Framför allt för att det största jag gör just nu, det som tar upp allra mest tid, är utvecklingen av ett webbaserat system för våra kunder. Ett system som min nya chef är produktägare till. Version ett gjorde jag i våras, version två gör jag nu. Så det här med att jobba tillsammans kan vi ju redan. Vi kan varandra. Och under nästa vecka kommer jag briefas om två nya projekt med samma förfarande, han äger och jag driver, och jag tror att vi kommer kunna göra det så jävla bra.

Jag får väldigt mycket spelrum när jag jobbar med honom. Kan nästan känna dag för dag hur jag utvecklas, både som person och i arbetet. Som i morse, surfade runt efter 404-sidor för att kunna ta fram ett förslag till våra systemarkitekter och det kan kanske hända att jag skenade lite, lite för mycket i min iver. Men istället för att pekpinna så svarade han Åh, ninjan!. (Ja, jag presenterade ett förslag med en ninja som snodde sidan.) Spelrum, som sagt. Jag antar att han vet att jag hittar en lagom nivå, till sist. Så skönt med män som fungerar på det viset.

Samtidigt som jag känner den här nykicken i arbetet letar vi lägenhet i Stockholm och varje sekund hemma pratar vi om var vi vill bo, hur vi vill bo. Vill vi bo i hus eller lägenhet? Kan vi vara radhusmänniskor? Alltså, åh. Jag känner att livet leker ganska fint just nu. Det finns så väldigt mycket fint som väntar. Att Kims läkare ringde i måndags och informerade om hans hjärta gjorde inte heller saken värre. Det har troligtvis varit en infektion i hjärtat (efter att han tränat förkyld) som gjorde honom dålig, men sedan har han fått en medicin som han aldrig skulle ha fått, som har gjort hjärtat svagt. Så nu är det hej då till medicinen och dags att börja träna igen, och med fortsatta kontroller på sjukhuset. Om någon månad borde han vara bra. Vi ska bara skynda långsamt.

Jag säger ju det, livet känns fint. Och fan vad jag hoppas att jag inte jinxar nu.

För övrigt tror jag inte att vi är radhusmänniskor.

Det känns lite bättre nu.

Pissdagarna rätade ut sig till sist. Jag tror att de finns bakom mig, att jag har dem i ryggen nu. Jag tror även att jag har lärt mig saker, framför allt inom avdelning personkännedom. Det är ingenting som på något sätt är officiellt ännu, men jag kommer gå vidare. Samma företag, fortfarande inom projektledarrollen, men större. Större projekt, större kunder. Ny chef. Eller, nygammal. Han som aldrig helt släppte handen från min rygg när vår avdelning bytte chef i våras, jag flyttar in i hans grupp. Det kommer bli himla, himla bra.

Det finns dock ett litet krux i det här nya. Nämligen att vi måste flytta till Stockholm. Det har vi ju vetat hela tiden, att vi vill dit. Men nu blev det lite mer brådskande, eftersom vi båda snart kommer finnas där hela dagarna, varje dag. Då vill jag ha även mitt barn i närheten, ifall ifall. Så. Flytta! Nytt jobb! Ja, jisses. Det händer grejer alltså.

Apropå förut.

Jag sa ju att jag har två problem;

1. Jobbet
2. En människa

Grejen är den att båda de här två problemen löser sig av att jag byter jobb. Så. Någon som behöver en projektledare inom Stockholmstrakten? Jag är snabb. Duktig. En rätt rolig kollega, tror jag. Gillar utmaningar, att leda arbete och människor. Bra på operativt ansvar.

Anställ mig, för tusan!

PS. Jag har tvingat i mig lunch till slut. Lovar att jag inte är det minsta självskadebenägen. Såatte, det är helt riskfritt att anställa mig. DS.

Självsvälten.

För någon vecka sen sa jag till en vän att jag börjat tro att man kan bli helt frisk från ätstörningar. Under många år efter att jag blev frisk - frisk som i att mitt liv inte längre kretsade kring mat - trodde jag att man aldrig kunde komma tillbaka helt från ätstörningar. Att det alltid låg latent, ett självskadebeteende som man alltid skulle vara redo att ta till om man mådde tillräckligt dåligt. Sedan mådde jag bra i flera år och för bara någon vecka sedan trodde jag alltså att den var helt borta, tendensen till självsvält.

Men så kommer två dagar som är riktigt jävla jobbiga. Det är känslor som åker karusell, runt runt runt. Det är jobbet, det är människor. Det är jag som inte vet vad jag vill. Och jag märker hur jag tar till det där lilla tricket med att neka mig själv mat. Hur magen svider men vänder sig ut och in när jag tänker på mat, hur hungern river i kroppen men hur bra hjärnan mår när jag nekar kroppen det den så gärna vill ha. Jag vet inte ens om jag belönar eller bestraffar mig själv genom det här beteendet just nu. Vet bara att min hjärna och mitt hjärta är inte överens.

Där man hamnar.

I fredags bestämdes det att vi skulle till Malmö idag. Så upp tidigt i morse, tåg till Stockholm, möte med kund, lunch med säljare och kund, sedan Stockholmskontoret några timmar. Vid fyra mötte jag upp min kollega som jag reser med för sex timmar i vad vi till sist kallar ljugarbilen, eftersom vi skvallrar och skvallrar och skvallrar. Nä, kanske inte bara skvallrar. Mellan varven pratar vi även allvar. Men det är skönt att få skvallra, att glömma problemen ett tag.

Och nu sitter jag här i min hotellsäng, klockan är trettioen minuter från ny dag. En dag med möte på Malmökontoret och där jag ska prata, lyssna, svara och förklara. Sedan sex timmar till i ljugarbilen. Det är ju också ett sätt att spendera sina dagar.

God morgon.

Jag vaknade elva minuter över sex i morse. Låg och lyssnade på regnet som smattrade mot rutorna och vinden som rev i träden, såg mörker gå mot ljus där utanför mitt fönster. Tassade upp och gjorde kaffe och smög ner under täcket igen, med en kopp i handen och instagram som sällskap. En mjukt stickad tröja över Kims t-shirt och upp igen, väcka Adrian, pyssla i ordning hans frukost. Nu är han snart på väg till skolan och jag är tillbaka under täcket, bredvid en varm, sovande man. Det är jag och min dator, ett par timmars lugn administration från sängen innan tåget bär av mot Stockholm och lunchmöte.

Tjugonio.

Ja, men det är fint, livet som tjugonio. Förra veckan rensade jag och fyllde på min garderob, idag är hela jag klädd i nya kläder. Marinblå byxor, ljusgrå blus, skyhöga klackar. Håret böljar ner på ryggen, alldeles perfekt trots minimal yttre påverkan. Jag känner mig fin. Mycket prydlig. Väldigt tjugonio. Om en liten stund ska jag ta flaskan med vin som jag fick av mina kollegor under ena armen och en ask svindyra chokladpraliner under den andra och röra mig hemåt, till födelsedagsmiddag och rödvin och marängsviss.

Om väntan och ålderskris.

Så knepig måndag, denna här. Vi var på sjukhuset i förmiddags, Kim fick ligga i gammakameran vid två olika tillfällen. Läkaren ställde frågor, massor av dem. Som om han har mycket ont i hjärtat på nätterna. Det har han inte. Tänker att det är en bra sak, trots bekymmerrynkor i doktorspannor. Nu är det åter till väntan.

Efteråt åkte vi hem, jag öppnade jobbdatorn men ba orkar inte och smällde ihop den fem minuter senare. Istället sov vi två timmar på soffan. Lagade vegetariska vårrullar till middag och diskuterade vilt vid middagsbordet. Politik, mobbing och rymden. Vi svänger en del mellan ämnena i vår familj. 

Och nu sitter jag i soffan med ett glas vin. Ja, på en måndag, stäm mig. Hemmet är rent, Adrians läxor är gjorda, mailen är till sist besvarad. Imorgon fyller jag tjugonio. Ett år från trettio. Jag känner efter som fan men tror inte att jag har någon trettioårskris på väg. Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det, jag är ju normalt sett en väldigt krisande person. Men ja, tjugonio. Fint ju. Vuxet. 

Det som inte får vara.

Så kommer brevet, de vill ta fler tester. På måndag ska vi tillbaka till sjukhuset. Fler undersökningar ska göras. Och vi blir lite tagna på sängen, trots att vi visste att sannolikheten för att det var över där och då var liten. Jag har inte riktigt vågat tänka att något kan vara fel, liksom fel på riktigt. Men tänk om det är det? Tänk om han - mitt livs kärlek - är allvarligt sjuk. Tänk om hans hjärta inte orkar mer.

Hur ska mitt hjärta någonsin kunna orka fortsätta då?

Obekvämt.

Igår var vi på föräldramöte på Adrians skola. Det var ganska underhållande, av följande orsaker:

1) En kvinna anmälde sin man som frivillig områdesrepresentant i hans frånvaro, med motiveringen: Jag vill ha mer egentid. Det tyckte jag var lite roligt.

2) Det blev lite hätsk stämning en stund när vi kom in på en omgruppering som skett och så fort någon yppade ett ord som kunde uppfattas som kritik var det en kvinna som direkt efteråt betonade något positivt om pedagogerna. Exempel: Varför fick vi inte informationen tidigare? möttes av Men har ni inte tänkt på hur duktiga fröknarna är på att få barnen att se lärandet som en lek?

Så höll hon på hela tiden. Stackars jobbiga sate, man såg på henne hur obekväm hon blev när någon fick kritik. Såg det som sin plikt att skydda pedagogerna och rektorerna, vilket ju är fint på ett sätt men ändå tråkigt när det blir på bekostnad av våra rättmätiga frågor. Ville mest bara ställa mig upp och DET ÄR OKEJ ATT VARA OBEKVÄM IBLAND! men det gjorde jag inte. Det hade ju varit obekvämt.

Sjukhuseffekten.

Igår fördrev jag tiden på Mälarsjukhuset. Efter tre månaders väntetid var det äntligen dags för Kims hjärtundersökning. Jag tycker att det är jävligt fel att en man som i vanliga fall är fullt frisk ska behöva vänta i tre månader på att få veta varför hans hjärta plötsligt slutat fungera som det ska.

Snart vet vi förhoppningsvis. Läkarna satt mest och hummade med rynkade pannor och sade ingenting alls. Men det får de ju inte heller, det är meningen att informationen ska komma från vårdcentralens läkare.

Igår somnade jag i soffan framför Aktuellt, vaknade inte ens när Kim forslade in mig till sovrummet. Har således sovit tio timmar inatt men känner mig fortfarande lika hopplöst trött som igår kväll. Frusen och trött. Som att jag håller på att bli sjuk. Kanske är sånt som timmar i ett väntrum på ett sjukhus gör med en?

Lilla bortglömda blogg.

Som jag tycker om dig ändå. Jag känner mig hemma här. Det är ju bara så väldigt synd att tiden inte riktigt räcker till just nu. Men vi har ju pratat om det förr, att det nog är så här det är att vara vuxen. Tror jag. Och på något sätt bor det något väldigt fint i att aldrig någonsin behöva känna sig uttråkad. Att tiden inte räcker till, jag tänker att det kanske är mer positivt än negativt. Det ger väl lite innebörd till livet, gör det inte?

Känns som att den här dagen aldrig kommer ta slut.

Sitter på tåget på väg till Stockholm. Undrar hur många meningen jag har inlett så? Det har blivit en del av mitt liv, tågåkandet. Ibland hatar jag det. Ibland, som nu, tycker jag att det är ganska fint. Regnet som strilar mot rutorna, den mjuka gungningen i rörelserna. En timme, bara jag och min dator. Det är ett skönt sätt att starta sin dag. Ibland. Men vi kan inte fortsätta så här. När Kims sjukskrivning är över kommer även han börja pendla. Vi måste ta tag i det, hitta någonstans i Stockholm där vi vill bo och där skolorna är bra.

Om ett par timmar börjar dagens enda möte. Vi går tillbaka till fas ett i en ny del av projektet. Idag är första brainstormingen. Alla idéer och tankar ska upp på bordet. Skissen för vad det är vi vill åstadkomma ska sättas på pränt. Fruktansvärt roligt, fruktansvärt enerverande. Tur att jag har en ny tågresa att se fram emot i eftermiddag, nästan fem timmar till Malmö.