Drömmar.

Det är lördagskväll, någon timme innan solen ska gå ner. Jag ligger i soffan med en tidning i händerna, min son vilar sitt huvud mot min mage och tittar på något på Netflix.
- Kom, vi går ut och går, säger Kim.
Adrian skakar nekande på huvudet, säger att han hellre vill krypa ner i sängen och läsa sin nya Kalle Anka-tidning. Vi stoppar om honom och låser och går. Ute blåser det, men det är svala vindar. Jag har på mig en lång kofta, den når ner till vaderna. Vinden fångar den, drar den bakåt. I skuggan ser det ut som att jag bär en mantel. Jag gillar det.
Jag sneglar på min tysta, starka man. Han ser det och fångar min hand i sin.
- Vad tänker du på? frågar han.
- På vad jag skulle göra om vi hade obegränsat med pengar, svarar jag.
- Vad skulle du göra då?
- Jag skulle köpa en liten lokal och låta platsbygga vackra bokhyllor från golv till tak och så skulle jag fylla hyllorna med gamla, dammiga böcker. Jag skulle ha en liten caféhörna, utbudet skulle inte vara särskilt stort, men det som skulle finnas skulle vara det bästa. Hembakat, förstås. Och så skulle det finnas en plats som bara var min, med ett stort skrivbord. Gammalt, kanske i valnötsträ. Ja, valnötsträ. Där skulle jag sitta och skriva på min roman när andan föll på. Och så skulle jag sälja böcker och fika med mina kunder och så skulle vi prata om sånt som vi läst.
- Skulle någon hjälpa dig i bokhandeln, så att vi kan resa då och då? För jag hade nog velat spendera tre veckor i Frankrike under sommaren i så fall. Och kanske nån vecka i alperna över julen.
- Ja, då hade vi hyrt hus i Frankrike på somrarna. Jag hade åkt runt på slingrande vägar och tittat på slott och du hade tittat på touren, och så hade vi sammanstrålat på kvällarna och druckit rödvin och pratat om vad vi upplevt. Jag hade burit hatt förstås, och åkt någon gammal cabriolet och du hade cyklat på en gammal hipstercykel.
- Och ibland hade du följt med mig och kollat på touren och jag hade följt med dig och tittat på slott.
- Självklart.
Vi faller i tystnad. Vi når fram till en liten park, ett gäng ungdomar spelar beachvolleyboll.
- Men vad hade du jobbat med då, om lönen inte spelade någon roll? frågar  jag.
- Åh, jag vet inte. Det där med arbete intresserar mig inte särskilt, säger han.
Han ljuger, men jag säger ingenting om det. Han älskar att arbeta.
Vi blir tysta igen. Det är behagligt, med ljudet av våra steg mot asfalten och sommaren som virvlar genom luften.

Vägrar dessutom smink på semestern.

Jag är vanligtvis inte den som blir brun på sommarna. Och brun är jag verkligen inte den här sommaren heller, även om jag är lite mindre blek än vanligt. Fast ändå blekare. För håret har blivit solblekt och är flera nyanser ljusare än vanligt, väldigt guldigt kopprigt. Och ögonbrynen och fransarna som vanligtvis är ljusare än håret är nu i samma nyans som svallet på huvudet. Huden är lite svagt bruntonad medan mina ständiga fräknar är desto mörkare, nästan faktiskt i prick samma färg som håret.

Så ja, jag går liksom i samma färgskala hela jag. Det känns som att jag litegrann försvinner, i all min beigehet.

Mmm, mat. Mmm, kaka. Mmm, glass.

Det är inte bara guld och gröna skogar och regnbågar och rosa sockervadd att ha sommar och semester. En rätt stor nackdel är att sommaren påverkar min vikt på ett ytterst tråkigt vis. Förstå mig rätt, jag skulle välja att vara mullig och mätt framför trådsmal och hungrig alla dagar i veckan.

Fast nu har det liksom hänt nåt. Jag har haft semester i en kvart och har redan tappat allt vad rutiner heter. Åt exempelvis precis ett halvt paket ballerinakakor till lunch. Och vi fikar stup i kvarten och jag dricker vin och vi har alltid glass i frysen och det är fan farligt, det här. Jag känner mig tung. Vilket kanske är en sanning med modifikation, för jag kan ju max ha hunnit gå upp ett eller två eller tre kilo. Samtidigt vill jag ha mer. Mer mat, mer kaka, mer glass. 

Tror jag skulle platsa bland gastar och demoner i Mariefred.

Semesterdag nummer två är avklarad och herremingud, vad trött jag är. Jag har hängt med mitt barn idag, bara han och jag. Vi drog till Mariefred och spanade in slottet och åt på Slottspaviljongen och strosade runt med varsin mjukglass i handen, men kanske viktigaste av allt gick vi Pax-vandringen. Vi har läst de fyra böckerna som hittills kommit ut i ungdomsserien Pax och både han och jag har älskat varenda sida. Så häftig grej att platserna i böckerna är riktiga ställen. Älskar dessutom mysfaktorn i Mariefred, med alla gamla små hus och slott och kyrkor. Så lätt att tänka sig att de spöken och varulvar som vi läst om i böckerna faktiskt skulle kunna finnas på riktigt. 

Iallafall. Nu ligger jag på sängen och har ont i fötterna. Adrian står i duschen och så fort han har gått och lagt sig tänker jag göra detsamma. Funderar starkt på om Mariefred skulle kunna vara ett alternativ till att flytta till Stockholm. Gulligt, bra pendlingsavstånd och husen kostar massa mindre pengar. Mhm, tål att tänkas på. 

Söndag.

Vaknar vid perfekt söndagstid, strax innan nio. Utvilad, men fortfarande med förmiddagen kvar. Gör kaffe, fyller en skål med fet vaniljyoghurt, müsli och färska blåbär och jordgubbar. Sveper en lång kofta över nattlinnet och tar med frukosten ut på balkongen, läser ut Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Det var en bra bok. Konstig, men bra.

Kim vaknar och gör mig sällskap på balkongen. Vi klär på oss. Långsamt, utan brådska. Tar en stilla promenad, åker och handlar, fyller på gasolen i grillen. Slänger ner torsk, färskpotatis, purjolök, citron, körsbärstomat och persilja i ett par foliepaket och lägger på grillen. 

Jag köper ett nytt nagellack. Det heter Sunday Funday. Det är alldeles för grällt, men jag orkar inte ta bort det och måla nytt. Jag kan vara rosa ett tag, det kan ju vara fint. Och om ett par timmar kommer Adrian hem från sin pappahelg. Jag förekommer ju hellre än förekoms och nu är det semester och ledighet och mindre strama regler, så jag har köpt hem kalaspuffar och jordgubbskräm och förberett för glass och pannkakor till middag.  

Fyra timmar.

Jag har nedräkning nu. Fyra timmar kvar till semester. Projektet är pausat, alla kundmöten är genomförda, acceptansprotokollet är godkänt. Jag har en lista som ligger bredvid mig, i mitt block. Prydlig text i svart, röda bockar framför hälften av punkterna. De punkter som kvarstår är avstämning med min chef, ett par excelfiler att lämna ifrån mig och att sätta out of office. Jag tror att jag hinner det på fyra timmar.

Och sedan - semester. Helvete. Så nära nu.

Bara fyra timmar.

Det blev vidrigare.

Och så ringer min mamma och frågar om jag hört vem det var, han som avslutade sitt liv på spåret, och jag svarar ett nej som blir hängande i luften innan hon säger hans namn. Och jag, jag slängs tillbaka fem, sex, sju år i tiden. 

Till den där tiden då jag var på en annan arbetsplats. Han jobbade också där, var också ensamstående med en liten pojke och var en ganska trasig själ. Han brukade fråga om vi skulle hitta på saker med våra pojkar och varje gång svarade jag lika undflyende. Kände nog att han inte mådde så bra, att han skulle göra mitt liv svårt.

För några veckor sedan möttes vi igen. Pratade lite om livet som pågått sen de där åren på samma företag. Han hade hunnit träffa sin stora kärlek och förlorat henne igen. Jobbet likaså. Den lilla sonen hade blivit stor. Och igår tog allt slut för honom, bara några hundra meter från mig. 

Vidrigt.

Imorse satt jag på ett stillastående tåg, dödligt irriterad över att behöva ställa in ett kundmöte i sista stund eftersom jag inte skulle hinna i tid på grund av tågstoppet. Dödligt irriterad, men lyckligt ovetande.

För strax innan vi blev stående valde någon att avsluta sitt liv på spåret, framför oss, mötandes ett tåg. 

Att möta döden på det sättet. Vidrigt. 

Bara tisdag, onsdag, torsdag, fredag kvar.

Jag lekte att jag hade semester i helgen. När klockan blev lunch i fredags gick jag hem och satte mig på balkongen, skopade upp lite vaniljglass och slantade i några jordgubbar och toppade med chokladsås till lunch. Enda sällskapet var en ny bok och en sällsynt tyst man, även han försjunken i en bok. Sedan satt vi där tills söndagskvällen kom.

Närå. Bara nästan. För sen kom virvelvinden Adrian hem, men han virvlade bort till en kompis nästan direkt och sen virvlade han runt resten av helgen. När jag tänker efter var han nästan bara hos kompisar med pool, den lilla fulingen. Jag älskar att han är så stor, att han springer kors och tvärs över kvarteret tillsammans med sina kompisar och drar från hem till hem. Man behöver liksom inte göra så mycket mer än att morsa glatt när de väller in och sticka till dem lite mat då och då.

Hursomhelst. Jag hann läsa fyra böcker i helgen. Och äta glass tre gånger. Jordgubbar åt jag hela tiden, jämt. Och nu är det måndag och regnet slutade precis strila mot rutan. Jag jobbar den här veckan också, men det är okej. Det känns att den är nära nu, semestern. Precis runt hörnet.

Fucking värmebölja.

Det är så sjukt varmt. Tolka mig rätt, jag klagar inte. Jag bara gnäller lite. Inatt hade vi tjugonio grader i sovrummet. Hela. Jävla. Natten. Nånstans under småtimmarna fick Kim för sig att han frös (?) och stängde av fläkten. Jag duschade kallt tjugo minuter i morse, stod till och med tryckt mot det kalla kaklet en stund för att svalka ner mig. Det funkade inte. Sedan gick jag till jobbet - så jävla dumt beslut, för nu sitter jag här med svett mellan brösten och måste snart se acceptabel ut. Inte för att någon kommer titta mellan mina bröst, men ja, ni fattar.

Handen i fickan fast jag bryr mig.

Om mindre än tio timmar går vi live. Jag har känslorna utanpå, hjärtat i halsgropen. Alldeles nyss mådde jag illa, nu kallsvettas jag. För en liten stund sedan somnade jag nästan med huvudet mot toalettdörren, tre minuter tidigare var jag duracellstressad.

Mitt team arbetar lugnt och tålmodigt, strukturerat och metodiskt. Jag gör långa listor, både i huvudet och på skärmen. Stryker funktioner, tänker om, tänker utanför boxen, lägger till, rör om. Ändrar mig. Leker hela tiden med tanken om hur vi skapar det bästa möjliga.

Ikväll görs slutmigreringen. Ikväll slutar fas ett, imorgon tar fas två över. En lugnare fas, med ett lugnare tempo. Den här dagen har känts så avlägsen så länge nu. Och nu är den plötsligt så nära. Går nästan att ta på.

Hopp om livet.

Jag sitter på jobbet. Har hamnat i någon sorts trans där jag den senaste halvtimmen har stirrat på skärmen, på den blinkande markören mitt i ett worddokument. Det är meningen att det ska bli en beskrivande text, men jag saknar motiveringen att skriva den.

För en liten stund sedan bråkade jag med Kim i telefon. Jag bad honom hämta min magkatarrmedicin, han tyckte att jag var dum i huvudet som inte åkte hem och vilade istället. Det kan jag väl hålla med honom om, men det hade bara varit att flytta stressen till senare. Vi slutspurtar nu, i mitt lilla projekt. Om två dagar ska fas ett vara klart. Att vara sjuk nu är inget alternativ, det skulle stoppa allt.

När den här veckan är över kommer livet återgå till ett lugnare tempo. Sjuttio arbetstimmar i veckan kommer dras ner till knappa fyrtio, för att veckan därpå gå ner till noll. Jag längtar. Fan vad jag längtar. Efter ledighet, långa frukostar, vin på uteserveringar. Efter en mage som inte svider. Att vakna på morgonen och inte ha en plan för dagen.

En lista kan väl aldrig vara fel?

Ärligt snodd från Linn.

1. Var är din mobiltelefon? Bredvid.
2. Var är din andra hälft? Hemma.
3. Ditt hår? Rött.
4. Din mamma? Danmark.
5. Din pappa? Danmark.
6. Det bästa du vet? Somna.
7. Din dröm i natt? Glömd.
8. Din dröm/ditt mål? Nöjd.
9. Rummet du är i? Tåg.
10. Din hobby? Böcker.
11. Din skräck? Dö.
12. Var vill du vara om sex år? Tillfreds.
13. Var var du igår kväll? Hemma.
14. Vad är du inte? Sansad.
15. En sak du önskar dig? Klong.
16. Var växte du upp? Katrineholm.
17. Det senaste du gjorde? Mailade.
18. Dina kläder? Sköna.
19. Din tv? Avstängd.
20. Ditt/dina husdjur? Nä. 
21. Din dator? Igång.
22. Ditt humör? Fint.
23. Saknar någon? Barnet.
24. Din bil? BMW.
25. Något du inte har på dig? Magtröja.
26. Favoritaffär? Internet.
27. Din sommar? Avlägsen.
28. Älskar någon? Flera.
29. Favoritfärg? Lila.
30. När skrattade du senast? Förut.
31. När grät du senast? Lördags.

Min bebis.

Idag har jag och min chef internt lanserat det webbaserade workflowsystem som vi spenderat de senaste tre månaderna med att ta fram. Han drog information kring hur vi ska arbeta med affärsområdet och jag presenterade systemet. Det kändes lite som att visa upp sin bebis för första gången. En jävligt publik förlossning.

Han skjuter från höften, min chef. "I framtagandet av systemet har vi arbetat med agil systemutveckling. Christel, du kan väl berätta närmare kring det?" Då gäller det att ha kött på benen och veta vad fan det är man gör. Det finnes ej tid att googla. Hos oss kan man inte vara en fejk.

Men det gick bra. Presentationen idag var en liten sneak peak för våra chefer, säljare och konsulter inför att vi går live nästa vecka. Då öppnas det upp för våra kunder. Det är kanske det som är förlossningen förresten? Det är som en seg tvillingförlossning det här, ena bebisen föds nu och den andra nästa vecka.

Hej hej, här vare dött.

Sitter i sängen. På hallbyrån ligger min jobbmobil och plingar och plingar och plingar. Klockan är tjugo över nio på söndagskvällen och jag orkar inte. Orkar inte läsa mailen, orkar inte kliva upp för att tvätta bort sminket och borsta tänderna, orkar inte höra en endaste gång till hur ont min snubbe har i bröstet. 

Ja, jag vet. Det sista måste jag orka. Ni vet, i nöd och lust och allt det där. Just nu verkar vi satsa ganska seriöst på det där med i nöd. Satan i den lilla gatan vad jag är less på det. Jag minns liksom inte när vi var lätta och lyckliga senast? Och jag vet, vad fan gnäller jag för? Det är inte jag som har (förmodad) kärlkramp och svårt att andas så jag ska bara hålla käften. Jag vet det.

Kroppen.

Då: utmattningsdepression, sade läkarna. Nej, något annat, sade Kim. Något som gör fysiskt ont i bröstet. I hjärtat. Nej då, sade de. Åk hem och vila, sade de.

På lördagsmorgonen sökte vi akut igen. Då var trycket värre än någonsin. Den här gången tog de alla möjliga sorters prover och satte sig ner och pratade med oss. Lyssnade när vi berättade. Och ja, det var något annat.

Vad vet vi inte ännu, bara att hjärtat inte syresätts som det ska. De har startat en utredning och nästa steg är att spruta in färg i blodet för att se vart det tar vägen. Syret alltså. Blodet tar ju inte vägen någon annanstans är bara runt. Tror jag.

Kroppen. Vilken grej alltså. Den är precis som teknik, den ska bara fungera.

PS. Så himla trist att det här har blivit en sjukblogg. Stressblogg. Olycksblogg. Imorgon ska jag skriva om nåt fint. Lovar. Det ska bara hända nåt först. DS.

Tacksam.

Så det brister till slut. Jag sitter inne hos min chefs chef och vi pratar om mitt projekt och hon frågar hur jag mår. Och tårarna som torkade under natten väller fram igen. Jag blinkar men kan inte hejda dem, de rinner över. De tar det på största allvar, det skakas fram resurser och kalendrar rensas och det kallas till möten och prioritet ett är att avlasta mig.

Det gör mig så jävla glad. För en kort stund kändes det som att jag föll. Djupt och hårt. Men de fångade, tog emot. Och framför allt håller de i mig nu, ser till att avlastningen verkligen finns där. De tvingar mig att vara ledig, att komma ihåg att andas. Stödet har varit enormt och det gör att det känns värt att fortsätta framåt. Vidare. I mål.

Om måndagar, tårar och varm choklad.

Det är en tvättäkta måndag, med möte på möte på möte. Alla med varierande dåligt resultat. Arbetsdagen är inte slut när jag kommer hem. Jag lagar mat, vi äter, tar en promenad. Sedan sätter jag mig i sängen med datorn i knät. Bredvid mig ligger Adrian och läser en Kalle Anka-tidning.

Ett par timmar senare slår jag igen datorn. Då ligger Adrian i sin egen säng sedan länge. Och jag gäspar stort och ögonen känns grusiga och jag fantiserar om hur sval min kudde känns mot min kind. Men när jag ligger där kan jag inte somna. Till slut börjar tårarna rinna av trötthet, Kim ligger bakom mig och håller om mig. Trygg i sin tystnad, vet att det inte finns något han kan säga eller göra. Bara finnas. 

Och jag säger att jag egentligen inte ens känner mig ledsen, mest bara trött. Att jag inte vill jobba jämt. Och tårarna rinner och jag kan inte få dem att sluta. "Kom" säger han och tar min hand och drar upp mig ur sängen, räcker mig min morgonrock. Jag torkar mina tårar och de förblir torkade. Han plockar fram bröd och smör och ost och jag gör varm choklad. Bara den lilla lampan ovanför spisen lyser.

Vi sätter oss i sängen igen, med ryggarna mot den stoppade sänggaveln och armbågarna mot varann. Brödet är färskt och osten är mjuk och chokladen är lagom varm. Vi äter under tystnad. Det är behagligt. Jag sjunker ner mot kuddarna, de är svala mot min kind. Sluter ögonen, somnar.

Hej från soffan.

Ligger på rygg, i soffan. På bordet bredvid mig står ett glas cava och en liten skål godis. Mot min mage vilar Kim, våra ben har trasslats in i varandra. På förmiddagen körde vi kringliga vägar till Norrköping och köpte en dammsugare. Sen la vi oss här. "Borde vi haka på nåt nationaldagsfirande?" frågade jag, "Vi firar på egen hand genom att göra absolut ingenting alls." tyckte han. Funkar fint med mig. Dör vad skönt det är att göra ingenting alls. 

Livstecken.

Onsdag. Det är morgon, fortfarande ganska tidigt. Jag sitter på tåget på väg till Stockholm. Ögonen kliar, känns fulla av återhållen sömn. De senaste dagarna har jag stängt in mig med min projektgrupp för att ta oss vidare till nästa fas i mitt projekt. Vi lyckades, men det tog oss trettiosex arbetstimmar på tre dagar. Jag är så helvetes jävla trött. När det här är över ska jag unna mig en semester utan dess like.